Bloggvärldsbloggen efterlyser denna vecka hjältar.

Utdrag: Har du ingen hjälte i ditt liv? Någon du beundrar, kanske någon du vill vara eller som du ville vara när du var liten? Eller bara en helt vanlig människa som gjort vardagliga hjälteinsatser på ett eller annat vis?

Min allra käraste vardagshjälte har jag själv varit med om att tillverka. Det är min dotter Rebecca.

Som liten var hon väldigt skrikig, hade kolik under sina första sex månader. Det var en enormt jobbig tid. Jag vankade runt med henne här hemma om nätterna. Därefter fortsatte hon höras under många år framåt, hon med sin envishet och hetsiga humör (på hemmaplan). När hon kom bland andra människor och på dagis och lekis var hon en framåt tjej.

Så kom tonåren och vi hade våra, många gånger rejäla, duster mamma och dotter emellan under några jobbiga år. Sista halvåret innan studenten flyttade Rebecca hemifrån till egen lägenhet. Hon hade jobb inom omsorgen under helger, lov och efter gymnasiets slut blev det vikariat efter vikariat på samma äldreboende som jag arbetar på.

Det struliga mellan oss blev som bortblåst, vi kunde prata med varandra som vuxna och byggde upp en helt annat sorts kontakt mellan oss. Plötsligt var hon så klok och förståndig i sitt tyckande och i sina åsikter. Hon stod alltid för vad hon hade sagt. Vi kom nu att bli mer vänner än vi någonsin hade varit.

Så kom beskedet ett år senare som sänkte oss alla till botten. Dagen då vi fick veta att vårt barn och barnens storebror var död. Trots allt så reste sig Rebecca som stöttepelaren för hela familjen i denna period. Hon var med oss i alla situationer vi tvingades gå igenom den sommaren, från identifiering på rättsmedicin, planering för begravning och allt omkring detta. Jag och min man var nästan handlingsförlamade i vissa av dessa situationer och lät Rebecca ta över mycket.

Hon sa nästan direkt att "Jag ska ställa mig i kyrkan på begravningen och läsa högt, jag ska läsa Rickards dikt och jag ska läsa en dikt från farmor", som inte orkar själv. Vi var många tveksamma om hon verkligen skull klara av det inför en massa människor. "Jag gör det för min storebrors skull. Har jag kunnat se honom som död så klarar jag också av att läsa högt i kyrkan". Hon klarade det med sin styrka och vi var stolta över henne för att hon orkade.

Några månader senare dog Rebeccas älskade farmor och då orkade inte Rebecca lika mycket längre. Det blev ännu en chock över att kort tid förlora två älskade familjemedlemmar på bara ett halvår. Vi lät henne då stå undan och och upplevde nog alla begravningen som om att begrava även Rickard ännu en gång. Denna gång tillsammans med sin farmor.

En månad senare kom första julen. Jag ville inte, ingen ville, men Rebecca kom och pysslade i vårt hem och gav det lite julstämning trots allt. Då var hon återigen den starkare av oss och fick styra och ställa bäst hon ville.

I år kom Rebeccas motgångar, allt på en gång. Precis innan 25-årsdagen. Det blev dubbla sjukdomsdiagnoser på en gång. Hon fick veta att hon bar på PCOS, en sjukdom som gav förklaring varför de inte hade lyckats få barn, hon och hennes fästman. Dessutom visade cellprovet på sjukliga förändringar som skulle plockas bort genom skrapning. Min starka, modiga dotter föll och fick falla. Vi andra kände oss totalt maktlösa. Vad kunde vi göra för att hjälpa henne mer än att finnas till hands?

Under det halvår som har gått sedan sjukdomsbeskeden har flertalet läkarbesök, mediciner och behandlingar avverkats. Utan gott resultat. Idag gjorde min dotter den slutliga operationen och tog bort en del av livmodertappen. Allt för att cellförändringarna ska bort men trots allt inga hinder för ev. framtida graviditeter.

Jag önskar av hela mitt hjärta att de kommer att få ett eget litet barn någon gång i framtiden. Rebecca avslöjade själv allt om sin sjukdomshistoria nyligen på sin blogg. För att som hon sa: "Vi är trötta på att alltid ljuga på frågan varför vi inte skaffar barn. Vi vill ju inget hellre än att få ett eget barn."