Idag är det exakt en månad till den 23 april. Nedanstående text skrev jag för två år sedan, idag plockar jag fram den igen och har bara ändrat antalet år och månader.
Det har gått nästan sex år
Idag har jag varit en änglamamma i 71 månader. Snart sex år! Hur
sjukt är inte det? Var har jag varit under så lång tid? Jag har inte
varit vid mina sinnes fulla bruk under långa tider av dessa månader.
Jag har tillbringat månader i chock, ångest, sömnlöshet och depression.
Jag har gråtit så mycket tårar så det har värkt bakom mina ögonlock.
Var alla tårar kommer ifrån är en fråga som jag ständigt har undrat
över. Jag har skrikit så att jag har tappat rösten. Jag har haft
hjärtklappning så att jag trodde jag skulle dö. Jag har haft
panikångest så att jag nästan tappat andan. Jag har haft klåda på
insidan av min hud, en känsla som är så otroligt otäck. Jag har haft
dödslängtan. Ett tag så såg jag bara döden som utväg ur mitt helvete.
Ibland känns det som om jag svävat i tomma intet. Det är nog under den
tiden som kroppen och själen behöver sin vila. När jag är där i intet
så är det som om inte något av detta har hänt. Jag känner mig som en
robot i min vardag under dessa perioder.
Visst har jag under åren haft några bra dagar. De kommer ibland och ger
lite extra energi att orka lite till. Jag försöker att ta tillvara på
dessa tillfällen när det känns lugnt. Jag har fått lära mig att
prioritera i livet. Jag har lärt mig att ta vara på det som finns
omkring mig. Mycket av det som jag aldrig tänkte på förr.
Hösten och vintern har passerat med många fall men ändå lyckas jag resa
mig efter varje gång. Jag vill kunna se ljuset lite oftare. Just nu
längtar jag mest av allt efter våren, efter solens strålar, efter
färgprakten i naturen och efter livsglädjen.
© Gunilla Karlsson
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [2]
min sons pappa dog i en bil olycka oxå...jag minns så exakt tebax och kände så igen mig då du skrev hur du upplevde det då polisen kom och knacka på dörren för att ge döds beskedet..jag svimmade dock av en stund så chockad jag blev
värsta dagen i mitt liv.
Skrivet av chanette den 19 maj, 2011 kl. 13:31 #
Jag är ledsen för er förlust :(
Det är såna stunder man aldrig kan glömma.
Kram
Skrivet av Gunilla den 20 maj, 2011 kl. 06:27 #