Med tanke på mitt förra och nyss inlagda blogginlägg så kom denna artikel lämpligt. Trots att jag med all säkerhet redan har passerat mina 16 månader.
Jag skall försöka förklara för er
Om din förälder, ett syskon, eller en vän har dött
Många tårar har du gråtit
Men om ditt barn har tagits bort
Tårarna kommer att pågå, för evigt, och varje dag
Om du har en stund eller två
skall jag försöka förklara för er
Varför vi aldrig kommer att bli densamma
Och trots allt är vi normala, inte galna
Att begrava din mamma eller din pappa
Är alltid så oerhört sorgligt
Men i ditt hjärta har du alltid vetat
Det här är vad du förväntades göra
Ett barn ska leva för att säga adjö
till föräldrar, när de dör
Skulle barnet vara först med att gå
en förälders blod, slutar sitt flöde
Deras hjärta krossas djupt inom dem
de önskar att de också kunde ha dött
Ett trasigt hjärta går långsamt att repareras
När det splittrats, är det för alltid trasigt
Föräldrar lär sig att leva varje dag
Döljer sina verkliga känslor djup inom sig
Känner att människor inte förstår
varför de behöver en hjälpande hand
Om du blir flådd levande
Och denna smärta du överlever
ska Du veta att vi går varje dag
Med vår hudlöshet, allt är borta
Omnämnandet av mitt barns namn
kan få mina ögon att tåras, gråten är nära
---------------------------------------------
Skrivet av en amerikansk mamma som förlorat barn. Men sant för oss alla.
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [8]
Vi som inte är drabbade av denna svåra sorg kan aldrig förstå hur det är att mista ett barn, vi kan bara försöka förstå. Fast vi försöker kommer vi aldrig i närheten av hur det verkligen är, att leva med denna sorg varje år, månad, dag, timme och sekund.
Vi kan aldrig förstå, vi kan bara finnas till hands, att förstå vad denna sorgen innebär som föräldrar, det kan vi inte, det kan bara alla andra änglsmammor och änglapappor.
Jag kramar om er alla
Berit
Skrivet av Berit StuhrenbergWijk den 15 augusti, 2009 kl. 10:15 #
Ur djupet av mitt hjärta beklagar jag din sorg! Det måste vara fruktansvärt att förlora ett barn!
Skrivet av Miiqa den 15 augusti, 2009 kl. 11:02 #
Tänker på dig, Gunilla.
Kramar
Skrivet av Maskroskvinnan den 15 augusti, 2009 kl. 13:45 #
TACK!
Skrivet av Gunilla den 15 augusti, 2009 kl. 17:37 #
Nej, vi som inte drabbats kan aldrig förstå, bara känna empati och förstå att det är en oerhörd sorg, men aldrig förstå hur oerhörd...
Tankar och kärlek till dig och alla andra som mist ett barn!
Skrivet av Tonårsmorsa / Fatou den 15 augusti, 2009 kl. 20:05 #
Du kära Gunilla, var faktiskt den första jag tänkte på när jag såg rubriken på artikeln... tyvärr. Ibland tycker jag att jag gråtit för sällan - när jag borde ha gjort det! Som när mor dog. Jag grät mycket under alla graviditeterna men det hör väl till.
Skrivet av eva-marie den 15 augusti, 2009 kl. 22:42 #
Tack Fatou och Eva-Marie!
KRAM
Skrivet av Gunilla den 17 augusti, 2009 kl. 18:46 #
Jag tycker den dikten får det att låta som om det är värre att behöva begrava sitt barn än sina föräldrar.. Vilket jag verkligen inte håller med om. Ett liv är ett liv. Jag har inga barn , men jag fick begrava min mamma när jag var 19 år. 2 år har gått och saknaden är fortfarande lika stor. Antagligen lika stor som din saknad efter ditt barn. Varför göra skillnad på liv och liv? / Monia
Skrivet av monia den 22 augusti, 2009 kl. 22:53 #