« februari 2012
måtiontofrlösö
  
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
    
       
Idag
Kategorier

Senaste kommentarer

Senaste inläggen

Navigering

Sidvisningar idag: 612


RSS
« Idag väcktes jag av... | Hem | Ska snart lägga mig... »
Lika länge som ett fosterliv
27 januari kl. 18:24

Älskar dig för evigt, min son. Det gör så ont att leva utan dig! Inatt  blir det 40 veckor sedan du dog. Vad är 40 veckor? Ingenting, det känns som det hände nyss. Och det känns som att det var längesedan. Det är längesedan jag såg dig, hörde dig, kände din närhet. Varje morgon gör det ont att vakna och veta att det är sant. Att jag aldrig mer får träffa dig. Aldrig mer får höra din röst. Aldrig mer får krama dig. Hur ska jag orka fortsätta? Tänk 40 veckor, det är lika lång tid som ett fosterliv. Då när man väntade sina barn och de växte i magen och man räknade veckorna. Då fick man lön för det. Vad fan går man och räknar veckorna för nu? Jag behöver inte ens anstränga mig för att hålla räkningen. Det håller hjärnan själv reda på. Till vilken nytta? Livet har förändras. Ingenting är självklart. Ingenting är helt. Det gör så ont att behöva stanna här på jorden länge till utan dig! Jag förstår inte hur jag ska kunna leva vidare utan dig. Varje dag är ett helvete. Jag har svårt att finna de ljusa stunderna, även om de finns tack vare min familj och våra vänner. Jag har dig ständigt i mina tankar. Jag tänker på dig mer nu än när du levde känns det nästan som. Det känns plågsamt att se alla glada ungdomar som finns omkring en. Det gör ont att andas utan dig. Det gör ont att höra folk skratta och veta att jag aldrig får höra ditt skratt igen.

Jag vet att jag måste försöka. Jag vet att du inte hade velat se mig så här ledsen. Om jag nån gång var bekymrad för dig, så sa du alltid: Det är lugnt mamma!

Men det gör ju så förbannat ont att det är sant!!!!!!!!

Det gör så ont i mitt hjärta  och i min själ.

Det känns som ett stort sår som aldrig kommer att läka.

Det gör mig så ont att du bara fick bli 23 år.

Varje dag kämpar jag på för att överleva.

Men det är svårt, mycket svårt.

 



Postat i: Min sorg efter mitt barn  Permalink   Kommentarer [9]  
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/pgrrr/entry/lika_l%C3%A4nge_som_ett_fosterliv
Kommentarer:

skickar dig en varm varm kram. ja det är svårt gunilla , att leva utan sitt barn. det är en mardröm som är sann. kram kram kram

Skrivet av marie-anne den 27 januari, 2006 kl. 18:27 #

tänker på dig. kan inte dela hela din smärta, men en del förstår jag. förlorade min svärson för 1½ år sedan. han var inte min son, men han var som en i familjen. han blev 24 år.

Skrivet av dette den 27 januari, 2006 kl. 19:00 #

Du skriver så att det gör ont i hjärtat..jag önskar att det fanns något som kunde hela dig. *Varma kramar*

Skrivet av Jeannette den 27 januari, 2006 kl. 19:26 #

Jag tänker på dig. Hoppas ni får en lugn kväll Kram Chris <img src="http://blogg.passagen.se/resources/chrisy/004_image005.gif">

Skrivet av Chris den 27 januari, 2006 kl. 20:02 #

Mitt hjärta gråter för dig och de dina. Känn all min värme....

Skrivet av Annika den 27 januari, 2006 kl. 21:39 #

Kram

Skrivet av Lizzy den 27 januari, 2006 kl. 22:15 #

En kram med värme i, skickas härmed tiill Dig, Gunilla. <A HREF="http://blogg.passagen.se/ninacian" target="new"><img SRC="http://blogg.passagen.se/resources/fri-kvinna/LitenNinacian.jpg"></A>

Skrivet av 81.229.240.17 den 27 januari, 2006 kl. 23:29 #

Det slutar nog aldrig att göra ont men kanske det inte gör ont precis hela tiden någon gång. Mina tårar faller nerför mina kinder när jag läser om din smärta... *Kramar om dig hårt och länge*

Skrivet av Multimamman den 27 januari, 2006 kl. 23:46 #

Tack för att du lät mig läsa det.
Ja, det är tungt. Väldigt tungt.
Blir det bättre?
Blir det lättare?
Är det värt all kamp?

Skrivet av Ludmilla den 04 mars, 2009 kl. 21:49 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten