Idag är det 6 år sedan jag öppnade en blogg här på Passagen och började skriva och det blev starten på något helt nytt för mig..
Här är mina första två inlägg jag hade på Passagens blogg 14 juli 2005.
Saknaden efter min son är så stor
Mitt liv förändrades i april när
jag miste min son som var 23 år i en trafikolycka. Inget är sig likt
efter den dagen. Nu känns det inte längre som att man lever, utan nu
överlever man. Jag är gift och har man och två barn till. Som väl är!
Det är för familjen man fortsätter.
Detta att behöva gå till sitt
barns grav. Ett barn som dog aldeles för tidigt. 23 år är väl ingen
ålder när man ska behöva dö. Jag och pappa går till din grav varje dag,
för att vi vill det. Det är den enda kärleksförklaring vi kan ge dig nu,
att göra fint vid graven. Vi kan ju aldrig mer träffas eller pratas vid
i telefon eller på MSN. Aldrig ska vi sluta älska dig!
Den första som kommenterade var Chris och hon blev sedan en av mina bästa bloggvänner. Andra bloggvänner som jag lärde känna från den tiden är bl.a. Ann, Hjördis, Fatou och Susann. Under åren har en del nya bloggvänner kommit till bl.a. Åsa, Anna-Karin och många fler änglamammevänner. Jag har även träffat en del personer i verkliga livet och utan bloggen tror jag aldrig våra vägar hade korsats :)
Min blogg har kommit att betyda mycket
för mig och den har hjälpt mig på olika vis.
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [10]
Din blogg har också spritt eftertanke, klokhet och medkänsla. Du har betytt mer än de flesta bloggare, även om det säkert varit svårt för dig att skriva ibland.
Skrivet av liberum-weto den 14 juli, 2011 kl. 09:46 #
Tack för de fina orden!
KRAM
Skrivet av Gunilla den 14 juli, 2011 kl. 18:10 #
Hej Vännen.
Grattis på födelsedagen<3
Glömmer aldrig första gången jag var inne på din blogg och läste, jag grät floder, ville bara stänga ner datorn för att slippa tårarna men jag kunde inte. Dina ord, känslor fick mig att bli helt tagen. Jag tror jag förändrades som människa efter dina ord. Man tar allt för givet men så är det inte man måste vara mer rädd om den tiden vi lever här och nu. Du kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta. Din son som jag aldrig hade äran att träffa gjorde att jag fick kontakt med dig, något som jag är evigt tacksam över. Jag hade bara önskat att det hade rått unde andra omständigheter. Jag tackar Rickard och jag tackar dig min fina Gunilla för att ni har förändrat mitt tankesätt.
Kramar i massor till er båda,
ds. Rickard förstår att du är stolt över din mamma hon är en underbar människa<3<3<3
Skrivet av 213.114.60.164 den 14 juli, 2011 kl. 21:13 #
Tack fina Du! Mina ögon är fyllda av tårar nu över dina fina ord! Jag hoppas att min Rickard ser ner på allt som händer med stolthet.
Kram från Gunilla
Skrivet av Gunilla den 14 juli, 2011 kl. 21:59 #
Klart att han gör vännen<3<3<3
Skrivet av Berit StuhrenbergWijk den 14 juli, 2011 kl. 22:13 #
Tack Berit!
KRAM
Skrivet av Gunilla den 14 juli, 2011 kl. 22:32 #
Synd att det var ett så väldans tråkigt skäl som fick dig att börja blogga, men samtidigt vilken tur att denna ventil fanns för dig. Själv är jag väldigt skeptiskt till FB och har inte gått med ännu. Det känns som hela ens privatliv hängs ut där - men jag har kanske fel? Jag var ju skeptiskt till att börja blogga med. Önskar dig allt gott. kram
Skrivet av cathrin den 14 juli, 2011 kl. 23:24 #
Tack cathrin!
Alla former av skrivandet har hjälpt mig på resan...
KRAM
Skrivet av Gunilla den 15 juli, 2011 kl. 06:11 #
Att mista någon är nog det jobbigaste som finns. Jag har inte förlorat ett fött barn men i magen.
Jag har däremot mist både Mor och Far . Min mor då jag var 15 och Far då jag nu var 38... Ens liv blir aldrig detsamma en tomhet inombords.
Mam får leva på minnena och låta tårarna falla när de behövs. Dem vi mist är inte fysisk med om men i våra sinnen finns de alltid med oss.
Man får lära sig att leva på ett nytt sätt.
STor kram Till dig och din familj
Skrivet av Eva den 31 juli, 2011 kl. 22:57 #
Tack Eva för din kommentar! Jag är ledsen för alla dina förluster, men så länge vi minns så finns dom kvar...
KRAM
Skrivet av Gunilla den 31 juli, 2011 kl. 23:37 #