I helgen fick jag tillbaks lite av min, under ett tag frånvarande, skrivlust och det blev hela nio texter och dikter skrivna. Jag skriver på poeter.se. Just nedanstående text har gett mig mycket respons under dessa två dagar. Den har visats upp som en av de utvalda texterna av redaktionen, den har fått många kommentarer och jag har fått en del mail från mina diktläsare. Nu väljer jag att visa upp den även för er här på bloggen. Nu har om två dagar blivit idag...
Det har gått nästan fyra år
Idag har jag varit en änglamamma i 47 månader. Snart fyra år! Hur
sjukt är inte det? Var har jag varit under så lång tid? Jag har inte
varit vid mina sinnes fulla bruk under långa tider av dessa månader.
Jag har tillbringat månader i chock, ångest, sömnlöshet och depression.
Jag har gråtit så mycket tårar så det har värkt bakom mina ögonlock.
Var alla tårar kommer ifrån är en fråga som jag ständigt har undrat
över. Jag har skrikit så att jag har tappat rösten. Jag har haft
hjärtklappning så att jag trodde jag skulle dö. Jag har haft
panikångest så att jag nästan tappat andan. Jag har haft klåda på
insidan av min hud, en känsla som är så otroligt otäck. Jag har haft
dödslängtan. Ett tag så såg jag bara döden som utväg ur mitt helvete.
Ibland känns det som om jag svävat i tomma intet. Det är nog under den
tiden som kroppen och själen behöver sin vila. När jag är där i intet
så är det som om inte något av detta har hänt. Jag känner mig som en
robot i min vardag under dessa perioder.
Visst har jag under åren haft några bra dagar. De kommer ibland och ger
lite extra energi att orka lite till. Jag försöker att ta tillvara på
dessa tillfällen när det känns lugnt. Jag har fått lära mig att
prioritera i livet. Jag har lärt mig att ta vara på det som finns
omkring mig. Mycket av det som jag aldrig tänkte på förr.
Hösten och vintern har passerat med många fall men ändå lyckas jag resa
mig efter varje gång. Jag vill kunna se ljuset lite oftare. Just nu
längtar jag mest av allt efter våren, efter solens strålar, efter
färgprakten i naturen och efter livsglädjen.
© Gunilla Karlsson
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [8]
Nej man är ju inte äldre än man känner sig sägs det... så jag är allt mellan 20 och 100 beroende på dagsformen!
Kram
Skrivet av Zoyababe den 23 mars, 2009 kl. 21:48 #
Tänk vad mycket av det du beskriver som är lika upplevelser men du använder dina egna ord och jag mina. Önskar dig också en bra vecka.
Skrivet av Eva-Kerstin den 23 mars, 2009 kl. 21:48 #
Som nybliven mamma till en liten pojke vågar jag inte ensingång föreställa mig sorgen du måste känna. Jag hoppas dina bra dagar kommer bli fler och fler tills de tar överhand...
Kram Therese
Skrivet av Therese den 23 mars, 2009 kl. 21:48 #
Och en stoooor kram fran ett gungande hav...
Skrivet av ceciliahedmalmstrom den 23 mars, 2009 kl. 21:48 #
Jag kan inte föreställa mej det du genomlider och jag vågar inte ens FÖRSÖKA sätta mej in i känslan.
Jag tycker du är så fantastisk stark och det är bra att du orkar försöka ta tillvara på de guldkorn som dyker upp i livet - jag är säker på att Rickard blir glad när han ser det
Många varma kramar
Skrivet av Fibromorsan den 24 mars, 2009 kl. 06:31 #
Usch, panikångest är fruktansvärt. Har det själv emellanåt! Riktigt jobbigt..
Skrivet av Boys style in a gay's life den 28 mars, 2009 kl. 14:50 #
Livet innehåller både toppar och dalar. Din dal är djup och vid. Vi får hoppas att du kommer dig upp på andra sidan snart.
Skrivet av Fingerfärdig den 30 mars, 2009 kl. 08:22 #
Oj, vad jag känner igen mig i din text! Lider också av panikångest sedan jag var 12-13 år (ska fylla 27 i år). Mitt råd är att verkligen ta tillvara på alla bra dagar, då orkar man med de jobbiga lättare. Du är stark!
Jag längtar också efter våren och sommaren. Har börjat så lite blommor, grönsaker och örter för att stilla min längtan lite. Det dröjer ju så länge innan det blir vår här i norr.
Måste bara säga att du har en otroligt fin blogg! Kram.
Skrivet av Petra den 02 april, 2009 kl. 18:56 #