Tänker, tänker....
Jag tänker mycket på föräldrarna till pojken som miste sitt liv och på den skadade killen.
Jag vet ännu inte vilka pojkarna är. Det är troligtvis killar från byn, och då vet jag kanske vilka det är. När man bor så här i ett mindre samhälle vet man vilka många är, även om man inte kan känna alla.
Jag har fått mycket flashbacks av allt jag sett, hört och läst om olyckan. Jag vet nu vilket helvete mamman och pappan ska genomgå, de ska planera en begravning för sitt barn. De ska välja kista, blommor, musik, gravplats till sitt eget barn. Det är så jäkla fel det kan bli. Jag blir alldeles kall inombords när jag då får alla minnen åter, när vi själva satt där och tvingades planera....när vi gick på kyrkogården och valde en gravplats... hur jag och min man satt ensamma i hela kyrkan den dagen det ringde för Rickard.. Just det minnet har kommit tillbaks så starkt, det var en känslofylld stund.
Vi blev tillfrågade om vi ville närvara när de ringde i klockorna och jag och min man tackade ja. Vi satte oss på första bänkraden i kyrkan, det var fullt med tända ljus, vi satt och höll varandra i händerna och grät och hörde kyrkklockorna slå.
Att det minnet har återkommit, tror jag är för att vi såg att det var tänt i kyrkan igår, när vi besökte Rickards grav.
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [0]
23 november
kl. 09:11
Jag tänker mycket på föräldrarna till pojken som miste sitt liv och på den skadade killen.
Jag vet ännu inte vilka pojkarna är. Det är troligtvis killar från byn, och då vet jag kanske vilka det är. När man bor så här i ett mindre samhälle vet man vilka många är, även om man inte kan känna alla.
Jag har fått mycket flashbacks av allt jag sett, hört och läst om olyckan. Jag vet nu vilket helvete mamman och pappan ska genomgå, de ska planera en begravning för sitt barn. De ska välja kista, blommor, musik, gravplats till sitt eget barn. Det är så jäkla fel det kan bli. Jag blir alldeles kall inombords när jag då får alla minnen åter, när vi själva satt där och tvingades planera....när vi gick på kyrkogården och valde en gravplats... hur jag och min man satt ensamma i hela kyrkan den dagen det ringde för Rickard.. Just det minnet har kommit tillbaks så starkt, det var en känslofylld stund.
Vi blev tillfrågade om vi ville närvara när de ringde i klockorna och jag och min man tackade ja. Vi satte oss på första bänkraden i kyrkan, det var fullt med tända ljus, vi satt och höll varandra i händerna och grät och hörde kyrkklockorna slå.
Att det minnet har återkommit, tror jag är för att vi såg att det var tänt i kyrkan igår, när vi besökte Rickards grav.
Postat i: Min sorg efter mitt barn Permalink Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/pgrrr/entry/t%C3%A4nker_t%C3%A4nker
Kommentarer:
Skriv en kommentar: