Med en gång, när jag läste om veckans bloggtema - Gud, så tänkte jag på mitt gamla blogginlägg som jag skrev för snart tre år sedan:
Hej, tror du på Gud? frågar en Ewa mig idag i en kommentar här på bloggen. Jag vet inte om det är för alla bilder och texter och citat som finns här hos mig som hon kanske tror det. Jag kan väl inte kalla mig för att vara direkt religiös. Men att titta på fina bilder och läsa vackra texter ger mig ro i själen. Jag har en tro. En tro på något som är större än oss själv och själva livet. Att något fortsätter den dag vi lämnar jorden. Men att kalla den tron Gud håller jag inte riktigt med om. Att som står i bibeln kan jag inte ta åt mig. Att barn och unga ska få gå före de gamla. Att allt som händer har en mening. Det kan ingen Gud få mig att acceptera. Att mista ett barn innan man själv dör är helt fel ordning. Men jag har fått en tro som jag inte kan sätta ett namn på. Den tron vill jag fortsätta att ha så länge jag själv är kvar här på jorden. Den tron får mig att orka lära mig att leva vidare. Dag för dag.... Jag skrev en dikt i våras just om min tro.
Jag tror vad jag vill
Jag tror vad jag vill
Jag hör vad jag vill
Jag känner vad jag vill
Ingen kan säga att det är rätt eller fel
Jag tror ju det
Jag hör ju det
Jag känner ju det
Så säg inte till mig att det är fel
Det vet inte du
Det vet ingen som lever här och nu
Svaret får vi så småningom
Då vet vi vem som hade rätt eller fel
Dikt © Gunilla Karlsson 060420
Idag tre år senare känner jag fortfarande likadant. Jag har en tro på något som är större än oss själva, men jag vill inte namnge den som Gud. Den har inget namn för mig och är en blandning av olika sätt att tro och från olika religioner och mediala och andliga upplevelser. Jag har svårt för det där att det var Guds vilja, för hur kan någon vilja att barn ska få dö och föräldrar ska tvingas ordna begravning för sitt eget barn? Det kan väl inte vara Guds vilja? Den Guden är jag inte vän med i alla fall!
Postat i: Div. Permalink Kommentarer [4]
Min tro ligger också i att det finns något mer än jordelivet. Namnet Gud är för mig just bara ett "namn", det stora universiella tror jag vi bär inom oss själva, om vi nu ska kalla detta för det gudomliga eller andliga alltså en del av hela det universiella kretslopppet, kalla det medvetandet. Självklart försvinner inte det för att kroppen dör.
Alla har vi rätt att ha en egen tro och den kan aldrig vara fel utifrån sig själv precis vad din fina dikt talar om.
KRAM
Skrivet av E-K den 17 juni, 2009 kl. 14:44 #
Du skriver exakt vad jag också tror. Hur kan man tro att en Gud vill att världen skall se ut så som den gör idag på så många ställen och hur kan en Gud vilja att vi skall lida så som vi gör när vi förlorat barn, medan mycket gamla bönar och ber att få lämna livet.
Jag tror att det finns en högre makt och som du säger ingen vet men vi får veta en dag. Det är vad jag tror på, och jag tror våra barn finns med oss och liksom andra vi mist. Jag tror de försöker meddela oss på något sätt för det händer oförklarliga saker som inte har någon förklaring.
Fantastisk sann dikt du skrivit.
Kram Birgitta, Carolas mamma
Skrivet av Birgitta den 17 juni, 2009 kl. 16:15 #
Jag tror vi är många anhängare av den "religionen" - den privata med en högre makt. Andlighet och mysticism finns också med. Gud lär ju ha 99 namn.. KRAM
Skrivet av eva-marie den 21 juni, 2009 kl. 00:46 #
Gunilla!
Som icke troende håller jag med dig om bl.a acceptans: jag blandrar mig inte i andras tron och var och en får välja fritt!
Eftersom du förlorat ett barn (det måste vara hemskt!) och jag mina föräldrar alldeles för tidigt kan jag inte tro på någon GUD. Mamma trodde på gud, på sitt sätt och hon sa aldrig något om detta till oss barn eller min pappa. Jag tror att då lärde jag mig att visa respekt för alla oavsett färg, religion m.m.
Ha det bra, så bra man kan ha det vid sådana här festligheter när man har sorg! KRAM!
Skrivet av Predikantan den 22 juni, 2009 kl. 16:04 #