PINJA1

Känner mig ensam och bortglömd,fast jag vet att jag överreagerar så känns det ändå jobbigt när ens 11åring inte ringer en enda gång från lägret hon är på, i morgon kommer hon hem. Hon har haft jätte kul garanterat, liksom min 9åring som har varit borta sedan igår hos kusinen utan att ringa,men mamma hjärtat känner sig ratad varför? ska det vara så här det känns när barnen blir större och inte bryr sig om sin mamma längre.Jag vill säga upp mig från de känslorna dvs mig själv eftersom det är jag som känner som jag gör. Jag säger upp mig från att vilja vara behövd, säger upp mig från tankar som sårar mitt svaga hjärta,säger upp mig från ledsenheten som jag så förtvivlatr försöker skaka av mig med hjälp av andra som nickar menande åt min situation. - vi har också varit där var glad att barnen har roligt, JAAAA,jag vet,men jag har inte roligt,varför? varför kan jag inte njuta utan mina barn utan skratten de ger mig utan kramarna, pussarna? en dag kommer ju ändå dessa känsloyttringar tillhöra någon annan än mig så lär dig för guds skull. Åh så bitter och grå jag låter,men är jag ensam med dessa känslor? är jag galen?

Jag hoppas att min ljuva dotter kramar mig hårt i morgon och att jag kan vara mig själv igen,kanske jag har lärt mig att släppa lite på mina känslor till nästa gång hon lämnar mitt sargade mamma hjärta,de sägs ju att man blir starkare av erfarenheter, kanske jag kan tillhöra den skara med.

Godnatt mina vänner I morgon ska jag tanka energi av min sömnvarma son som brukar dricka välling i sin mammas knä,än är han mammas lille igel.

Kram.