Det har gått 15 dagar sedan vi flyttade samman i paradvåningen. Vi festade på kokt torsk, senapssås och potatis på nyårsafton och drack Jean Wach's Pinot Gris från Alsace därtill. Från en av våra balkonger, med Rönneå under mina fötter, kunde jag (M vägrade att gå ut) följa raketuppskjutningarna från företrädesvis nordväst. Ett nytt spännande år var att vänta.

Arbetet med inflyttningen fortsatte med obruten intensitet under de följande dagarna. Jobbigt men roligt! Jag hyllade vid ett flertal gånger utvecklingsingenjörerna hos IKEA medan garderoberna monterades samman och min gamla bokhyllemöbel byggdes om till en mediabänk och en CD-hylla. Att återanvända prima spånplattor, om än med fanér på, kändes bra!

M tog tag i köksattiraljerna och gallarde så mycket hon orkade. Lådorna med loppisgrejor baxades ner i bilen och transporterades ut till Vejby Loppis. Annat fann sin väg till varuförmedlingen eller till återvinningsgården.

Den 7 januari började jag jobba igen och då kunde jag njuta av en härlig frukoststund i nya köksalkoven med den nya lilla TV:n i sitt hörn. När jag lyfte blicken kunde jag se hur vattnet glittrade i skenet från belysningen i Järnvägsparken. Umm...sämre kunde man ha det!

Därefter har varje dag haft sitt lilla projekt. Lampupphängningar, gardinupphängningar och tavelupphängningar har präglat våra kvällar, men i lördags bröt vi av med Filmstudion och en animerad film från Frankrike/USA som hette "Persepolis". Den var från 2007 och beskrev bl.a. hur det var att leva i Iran från Andra världskriget och framåt. Mycket tänkvärd film som gjorde en riktigt berörd.

Vi börjar komma in i vardagsrutinerna nu och det känns fortfarande bra, även om det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag känner att vi kommer att nöta av varandra de värsta kanterna och lyckas med detta samboprojekt.

Nu skall jag hämta trumpeten som varit på renovering. Återstår att se om M godtar övningar i lägenheten, eller om jag blir tvungen att ta hissen ner i källaren.

So long! - bloglovers.