psykologbloggen

Känslan av att ha orsakat andra människor skada, är en riktig tuffing. Det är inte ovanligt att gå omkring med skuldkänslor. Ibland för någonting som man har gjort och ibland utan att man alls vet varför.

Om man benar upp själva känslan finner man dock ett centralt problemkomplex:

1. Man upplever att man har gjort fel gentemot någon annan.
2. Oftast har den andra parten manipulerat för att få en att känna skuld.
3. Man är rädd för att förlora den andres kärlek och uppskattning.

Här kan man ofta ta sig ur skuldkänslorna genom att analysera punkt för punkt: För det första: Vad tycker man egentligen om det man gjort? Är det verkligen fel? Hur fel är det egentligen? Är det någonting som är så ondskefullt att det tillhör det helt ovanliga (typ: upprätta koncentrationsläger, tortera folk mm.).

För det andra: Hur har den andra parten manipulerat för att man ska känna skuld? Vanligen finns det med ett ansvarsöverläggande så att DU är ansvarig för hur HAN mår m.m. Härliga kommentarer för skuldbeläggande kan vara t.ex.:
 "Nu har du verkligen sårat mig djupt" (Du är ansvarig för att jag tog åt mig).
"Jag sov inte på hela natten sedan du sagt det där" (Du är ansvarig för min sömn).
"Nu känner jag mig fullständigt värdelös" ( Du är ansvarig för min självkänsla.
Som jag ser saken kan man inte göra andra ansvariga för hur man själv känner. Fast de är ju ansvariga för sina handlingar förstås - men det är någonting annat.

För det tredje: Fundera på själva saken: Hur farligt vore det t.ex. att förlora mammas kärlek för att man sanningsenligt sa att hennes rödkål är sämre än svärfars? Är risken stor? Är i så fall mamma bindgalen?

Skuld är annars - tycker jag - ett förstadium till empati. Innan det lilla barnet har blivit verkligt empatiskt, fungerar skuldkänslorna som en station halvvägs på vägen. När man verkligen bryr sig om hur andra har det behövar man inte skuldkänslor längre. Man är naturligt hänsynsfull mot andra människor och mot sig själv.

En del människor är bittra, och om man säger så om en människa så betyder det ju också att bitterheten är någonslags slutsats om livet. Den bittre lägger ansvaret på de andra. Om de inte hade gjort si eller så, om de hade erkänt mig och min kapacitet, om hon (han) inte hade övergivit mig...om...om...

Jaha. Hade allting varit bra då?
Det är ju långt ifrån säkert. Ofta nog tror den bittre innerst inne att det hade gått åt pipsvängen iaf. När man kan skylla sina olyckor på andra så är det iaf inte ens eget fel att det blir som det blir. Och det är ju en lättnad. Dessutom har man ett kärt samtalsämne som man kan ägna sig åt om de andr skulle tryta. Mot andra uttrycks ofta bitterheten som: "Om det inte vore för dig" (så skulle jag kunna leva lyckligt).

Det sorgliga är att man inte tar sig samman och gör någonting åt sin situation så att man kan få det bra,