psykologbloggen

Rädda Barnen har gjort en studie som ger ett tydligt svar på rubrikens fråga:
Av 33 undersökta barn visade det sig att 25 själva utsatts för hot och våld i hemlandet medan 13 hade bevittnat våldtäkter av närstående. Detta är förstås inte en komplett förteckning över allt som dessa barn har upplevt.

Det som är intressant här är ju hur många det har varit över åren som i debatten har hävdat att dessa barn "bluffar", utan att kunna prestera ett enda stycke evidens för det. Vad ligger till grund för en sådan illvilja?

När det gäller depression finns det de som säger att ungefär 1/3 av alla depressioner kan hävas genom att man ändrar sin kost. Vissa personer äter helt enkelt på ett sätt som gör att de inte kan producera signalsubstanser (t.ex. serotonin) som motverkar depression. Detta är ju ganska sensationellt och definitivt värt att prövas eftersom det inte är särskilt svårt och kostsamt.

Ett recept på hur man kan äta sig ur en depression (om man tillhör den lyckliga tredjedelen s.a.s.):

•    Reducera intaget av stimulerande livsmedel som: thé, kaffe, socker och choklad.
•    Öka intaget av näringrik kost: frukt, grönsaker, fullkorn, säd, nötter och vetegroddar     (hemgjord müsli verkar vara en hit)
•    Ät en gång om dagen antingen: fisk, kyckling, kalkon eller tofu (eftersom de innehåller tryptofan som är viktigt för produktionen av serotonin - ett anti-depp hormon).
•    Ta en hög dos av ett B vitamin komplex (alltså med flera eller alla B vitaminer.
•    Ta ett extra tilskott av aminosyran 1-tyrosene 2,000mg på morgonen (du kan få tag på den i hälsokostshopper på nätet om inte annat).
•    Ta ett extra tillskott av 5-HTP (hydrotryptofan) på 100 mg 2 x dag. (Även detta hittar du på nätet) Tryptofan är alltså nödvändigt för serotoninproduktionen.

Ja, lite besvär är det, men det kanske är värt det. Allt är sådant som ingår i vanlig mat, men doseringarna är ju annorlunda. Den försiktige kan vilja kolla dieten med sin läkare om man redan äter medicin, så att det inte blir någon dålig interaktion.

För mera information om kostsupplement vid depression se länken:

http://www.healthyplace.com/communities/depression/treatment/alternative/dietary_supplements.asp

Flera studier visar att brottslingar och missbrukare vanligen har en dåligt sammansatt kost som inte ger dem tillräckliga mängder mineraler och vitaminer, samt att detta är en faktor som leder till kriminella beteenden.

Gesch, Hammond, Hampson, Eves och Crowder (2002) genomförde t.ex. en studie på 231 manliga interner på ett fängelse i Storbritannien. Medan en grupp av interner fick verkningslösa placebopiller och en grupp inte fick någonting alls, fick den tredje gruppen istället preparat som innehöll vitaminer, mineraler och essentiella fettsyror. Det visade sig då att den sistnämnda gruppen begick 26,3% färre disciplinbrott i fängelset (minskat antisocialt beteende). Detta kan för många av eltagarna vara e4n såpass kraftig förändring att de inte längre kan diagnosticeras som psykopater, eller antisocialt personlighetsstörda, som det också heter.

Länk till studien: http://bjp.rcpsych.org/cgi/content/full/181/1/22

Mineralerna och vitaminerna bestod av en vanlig multivitamineraltablett av den typ man kan köpa på apoteket. Eftersom man funnit att antisociala saknade både omega 3 och omega 6 fettsyrorna fick de även ett sådant supplement, återigen av den typ som kan köpas i affären. Exakt dos finns angivet i studien (se länk ovan). Det bör väl påpekas att de flesta normala människor inte lider brist på omega 6 fettsyror, snarare tvärt om.

Idag på morgonnyheterna berättar forskare att de anser att bakgrunden till schizofreni och bipolär psykoas är den samma. En fråga som man då genast ställer sig är: Om bakgrunden är densamma, varför yttrar dessa tillstånd sig helt olika? Det är ett grundläggande anntagande i vetenskapen att samma faktorer i samma kombinationer också leder till samma resultat. Har man nu plötsligt hittat en lucka i denna vetenskapens grundpelare?

Det är aldrig fel med en "reality-check" när man håller på att forska... 

Det pratas mycket om ångest och ångestproblematriken är ju också ett utbrett problem i samhället. Men när jag håller kurser för olika professionella grupper om det här ämnet och frågar folk om de kan berätta vad ångest är, får jag sällan några svar. Och får jag svar så är de så luddiga att de nästan är ångestväckande i sig!

Tyskans Angst och engelskans Anxiety betyder i första hand rädsla och i andra hand ångest. Wikipedia definierar ångest så här:

Ångest är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet.

Ibland möter man deffinitionen att Ångest = rädsla när det inte är någonting speciellt som man är rädd för, bara en allmän objektslös rädsla. Men det stämmer ju inte med de ofta fobiska inslagen i panikångest, som t.ex. rädsla för öppna platsewr, åka buss m.m.

Svårigheten med att definiera ångest ligger i dess dubbla natur av fysisk och psykisk förnimmelse, samt av den koppling mellan de här båda fenomenen som undgår väldigt många professionella och amatörer. De två komponenterna är alltså:

1) Fysiska ångestkänslor Dessa beror av att man inte får tillräckligt med syre. Detta märker man t.ex. på hjärtpatienter som kommer in med infarkter och som alltid har ångest p.g.a. cirkulationsrubbningarna som gör att blodet inte tillräckligt väl kan transportera syre till musklerna. Det är också därför som t.ex. tandläkare och gynekologer ofta ber en dra "långa djupa andetagf" vid undersökningen, eftersom de vet att man annars lätt får (fysiologiska) ångestkänslor.
     Känslor är mycket aeroba processer: det krävs mycket syre för att man ska känna dem. Det mest primitiva sättet att (omedvetet) stänga av känslorna på är genom att låsa musklerna i diafragman så att andningen blir ytlig och otillräcklig. Den enda känsla som då tränger igenom är rädsla (som ju har det största överlevnadsvärdet eftersom den ska varna oss för fara.

2) Rädsla som psykologisk känsla.
När dessa två faktorer föreligger samtidigt har man Ångest.

Det innebär att en komponent i behandlingen av ångesttillstånd och panikångest alltid har att göra med andningen. När man andas ordentligt - en full bukandning - försvinner ångesten, men i gengäld blir man medveten om andra känslor (kanske ilska, sorg m.m.) som man då måste ta tag i.

"Evidensbaserad" är sedan några år tillbaka ett nyckelord när det gäller psykoterapier. En metod måste genom forskning visa att den fungerar. Detta låter naturligtvis bestickande. Det finns bara ett problem: Det är inte så mycket metoden som fungerar som de människorna som ingår i samspelet – klienten och terapeuten, och hur de fungerar tillsammans.

Absurditeten blir uppenbar om man drar resonemanget till sin spets. Om det i första hand är metoden som det kommer an på innebär det att en psykoterapi får samma resultat vare sig den utförs av en erfaren och kunnig terapeut eller av en apa i en röd rymddräkt. Någon som tror att så är fallet?

De här dårskaperna har också lett till att man nu lägger ut självhjälpsprogram baserade på den evidensbaserade kognitiva metoden (KBT) på nätet. Inget fel i det, så länga som man förstår begränsningarna i detta. Sedan forskar man på det och finner att (med vissa problem) fungerar det lika bra som terapi som bedrivs av en terapeut. Tacka för det: klienterna har ju haft den (annars saknade) mänskliga kontakten med försöksledarna. Hur sådana strategier fungerar utan kontakt kan man dessvärre inte forska på. Men det lär nog bli svårt för många att upprätthålla motivationen för att gå igenom programmet.

Ett annat problem är att olika myndigheter och institutioner gärna får för sig att de genom att använda en evidensbaserad metod ofelbart kommer att nå framgång. Därför, tycker man, behöver inte den egna verksamheten utvärderas. Och detta är naturligtvis fatalt. Det viktigaste måttet på hur framgångsrik man är är givetvis utvärderingen av den verksamhet som man bedriver och inte de resultaten som någon amerikansk terapeut uppnåt i Oregon 1989.

Utifrån detta kan vi formulera en gåta: Om en evidensbaserad metod används på en institution som har ett dåligt resultat, är detta då att föredra framför en icke-evidensbaserad metod som används på en institution som har ett bra resultat?