

30 mar kl 23:36, 2010
Jag arbetar ca 10 timmar i veckan på en privat vårdcentral i Visby. Gång på gång stöter jag på samma problem, nämligen att anhöriga till somatiskt sjuka mår fruktansvärt dåligt. Om man insjuknar i någon somatisk sjukdom får man behandling och omvårdnad. Oavsett sjukdom blir man uppmärksammad och får hjälp. Den som står bredvid får ingenting. Har man tur kan man få ett informerande samtal.
När den sjuka tillfrisknar står den "friske" där med alla sina rädslor och ibland svåra upplevelser. Den "friska" får svårt att förstå sig själv,"varför är jag inte lycklig, nu när allt är över?". I många fall ser jag att detta leder till onödiga relationskonflikter där par inte längre kan förstå varandra. Vi hörs // Egil Linge