Efter att nu ha bloggat sedan sommaren 2011 har min berättelse nu nått sin ände. Mycket av det jag har berättat är mindre påhittat än man kanske kan tro. Nu ska jag redigera den samlade råtexten till en mer läsbar helhet och se vad det kan ge.
Tack du som finns i bakgrunden av berättelsen för ditt tålamod. Tack Passagen som generöst har puffat för denna anonyma blogg ett flertal gånger. Tack snälla Göran Tonström som generöst har delat med sig av sina snapshots från gatan.
Och inte minst tack alla ni som läste. Ibland har ni varit oerhört många, och mot slutet efter mina långa pauser betydligt färre. Vetskapen om att några fortsatt läsa så troget har varit en drivkraft att slutföra detta experiment, så uppriktigt tack för den hjälpen.
Jag medger att jag är nyfiken på vilka ni är, och vad ni har tänkt när ni har läst. Vill ni, så skriv till mig på qallafjottir@gmail.com. Jag vill ogärna skriva ut mitt namn just här eftersom det då blir sökbart, så använd den adressen.
Vi hörs!
/David
Postat i: Om att vara man Permalink
”Vet du, en sommar när jag var student jobbade jag som sopgubbe, och där fanns det en kille som alltid kallades Pitten. Alltså på tal om folk som ser ut som en kuk. Honom åkte jag med några dagar.”
Egentligen vet jag inte varför jag berättar det, det kommer som ett infall.
”Alla kallade honom Pitten, tjejerna på åkeriets expedition i Högdalen också när de anropade på radio. Pitten kom in Pitten. Jag hörde aldrig något annat namn, utan bara det.”
Tolvåringen fnissar till och ser lite generad ut.
”Vad jag minns var han rätt liten och senig – men urstark. Och det behövdes, för på den tiden skulle man baxa upp presenningsäckar med sopor som vägde över hundra kilo och sedan springa ifatt bilen medan den rullade framåt. Det var slitit som fan. Kom in Pitten.”
Men varför kallades han … det där? Taskigt ju?
”Tvärtom, han var stolt över sitt namn! Jag frågade honom det, du varför heter du Pitten?”
”Vad sa han då?”
”Absolut ingenting. Men han tog på sig världens - bredaste - smajl.”
Jag ser på tolvåringen att poletten inte trillar ner.
”Jaha?” säger han förväntansfullt.
”Nej men alltså på tal om manlighet”, säger jag snabbt för att rädda ansiktet på honom.
I några sommardagar åkte vi runt i söderorterna och lyfte sopor tillsammans, Pitten jag och en sommarledig lärare. Vi var tre i bilen eftersom Pitten just hade börjat jobba på åkeriet i Högdalen och lyckats övertyga förmannen om att han var nybörjare, precis som jag. Så därför fick vi vara en man extra i bilen.
Det var inte sant. Han ville bara få några lugna dagar. Pitten hade burit sopor i årtionden. Han kunde berätta om vintrarna så kalla att järnhandtagen till fastfrusna sopluckor brast när man försökte öppna dem, och när det var så kallt att man inte kunde göra annat än böla och bära sopor, med händer och fötter som domnat bort redan tidigt på morgonen.
Jag kunde förställa mig. Dit vi kom kunde man ibland få krypa in i hål där det inte var en meter i höjd och dra ut säckar dubbelt så stora som en själv. Det var ett jobb för män. Porrbilderna hängde som självklara dekorationer i omklädningsrummet och mycket av konversationerna handlade kort och gott om fitta, fastän soplukten hur man än skrubbade impregnerade våra kroppar och knappast gjorde oss till några klipp på köttmarknaden.
Pitten berättade annat också. Som myten om den kvinnliga sopåkaren. En enda fanns. Han visste inte exakt var hon jobbade, ändå var han allvarligt övertygad om att hon fanns; den enda uppgift han i övrigt kunde bistå med var att hon var jävligt stark.
Pitten berättade också om det gyllene sopåkardistriktet inne i city som bara gick under jord. Att köra under jord betydde feta lönetillägg – trots att de slapp snö och trafik och bara behövde lasta direkt från kajer. De var klara med betinget på ett par, tre timmar och tjänade ändå pengar som gräs. Liksom på andra åkerier var olika områden olika attraktiva, och genom åren gjorde sopåkarna karriär genom att byta upp sig. Men det gyllene sopåkarområdet under jord inne i stan kom ingen någonsin i närheten av, för det gick i arv från far till son, berättade Pitten.
Allt detta berättade han under de sköna sommardagar då vi var tre i bilen eftersom Pitten skulle skolas in i jobbet, och då folk var på semester och därför sopsäckarna var lätta.
”Men varför berättar du det här?” avbryter mig tolvåringen, och jag inser att han naturligtvis har fortsatt att lyssna.
Jag måste tänka efter.
”För att jag minns Pitten som en lycklig man. En man som hade hamnat exakt rätt i livet och som hade allt han önskade sig.”
Exakt så.
”Jag minns morfar som likadan”, fortsätter jag.
Han nickar.
”Och jag har träffat några fler. Som en fantastisk kille från Afghanistan som jobbade som sjukvårdsbiträde på långvården, Ali hette han. Vill du höra?”
”Är du själv en lycklig man?”
Frågan är så brutal att jag ignorerar den och börjar berätta om Ali i stället, han som jobbade över varje rast och efter arbetstid för att ge tillbaka till den generation som byggt landet som gett honom, flyktingen, skydd. Men jag märker ju att tolvåringen inte lyssnar.
Är jag lycklig?
Jag kan inte svara nej, för jag vill inte förråda hans framtid.
När jag tänker närmare på saken kan jag inte heller svara nej eftersom det vore osant. Hela mitt liv är fyllt av gåvor och förhoppningar. Jag kan inte låta det imperfekta i livet absorbera mig. Jag har två fantastiska barn, ett jobb som ofta utmanar mig, ekonomi och bostad som jag är nöjd med, och jag är frisk. Och jag är älskad av min drömkvinna. Allt är inte perfekt, det är det inte. Men där finns oändligt mycket att vara tacksam för, och för det jag fortfarande hoppas uppnå finns gott om tid.
”Så är du lycklig?” frågar han igen.
”Jag tror faktiskt att jag är på väg bli det”, säger jag.
Postat i: Om att vara man Permalink Kommentarer [3]
Morfar Prosten hade egenheten att mala samma berättelser om och om igen, som att de ständigt måste upprepas och gestaltas för att leva och finnas kvar. Omtagen gjorde han så långt tillbaka jag kan minnas, fullkomligt obekymrad att vi hade hört historierna många gånger förut. Det som däremot förändrades de sista åren när minnet svek var att berättelserna tunnades ut och blev färre, men i gengäld fyllde han ut luckorna så att de också blev allt bättre och märkvärdigare.
Tala högre, avbröt Morfar Prosten om man försökte flika in en fråga eller synpunkt i monologen, fastän man redan ropade fram sina stavelser så högt att tonsillerna nästan hoppade ut och lade sig bland småkakorna på bordet. Man tröttnade. Och det gjorde att Morfar Prosten ägde det mesta av samtalet själv. Det hade han för all del inte något emot.
Hörapparat! skrek man.
Nej jag bara kupar handen bakom örat så här.
I ärlighetens namn var det lomhördheten som gjorde att berättelserna fortsatte flöda, fastän alla egentligen redan kunde varje detalj.
Morfar brukade berätta om kyrkoherden i Nybro som blev galen och vägrade gå in i kyrkan, fastän morfar till slut fick honom till det, och det var tur, brukade morfar säga, för annars hade han väl aldrig ha kommit därifrån och fått tjänsteförsörjning i ett eget pastorat så han kunde gifta sig med mormor.
Han berättade om tyskarna som tidigt en morgon deserterade från en luftstrid öster om ön. Det var en tidig morgon i slutet av kriget, och de landade på skolans fotbollsplan utanför prästgården. Prosten bjöd in på morgonkaffe. Men tyskarna var rädda att barnen i byn skulle börja leka med vapnen i planet, så först fick soldaterna tillsammans med Morfar Prosten kånka upp arsenalen till prästgårdens veranda. Sedan drack de kaffe i väntan på att kunna larma om invasionen; växeln öppnade först klockan åtta.
Han berättade om utlandstjänsten på Mallorca, och om resorna med redare Myrstens lastfartyg. Han berättade om baltflyktingarna som kom i små överfulla båtar till kusten norr om Slite. Och om traktorns genombrott efter kriget som kom att förändra hela landsbygden – om stallkarlen som grät när hästarna slaktades, och om tätorterna och kalkbruket i Slite som växte fram när allt folk blev över på landsbygden. Och vad han än mindes, och vem han än berättade om, så fanns där alltid namn och öde, och omdömet om dessa personer var antingen: ”NN var ju … duktig, det måste man säga”, eller också ”NN var ju en fan-tastisk människa”.
Morfar levde i fullkomlig försoning med sitt förflutna, som bar han alla möten och människor och händelser med sig närmast hjärtat.
Samtiden fick han med åldern desto svårare med.
Alla han kände var borta. Hans egen tid var försvunnen men hade glömt honom kvar. Han bekymrade sig över att hans konfirmander kom in på hemmet i så förfärligt skröpligt skick. Och inte begrep han hur internet fungerade, ingen ville tala om var själva datorn stod. Kyrkan hade blivit konstig. Biskopen var dum i huvudet. Och ingen talade längre tillräckligt högt.
”Det är onaturligt att bli så här gammal”, kunde morfar klaga när han närmade sig hundraårsdagen.
Men oftare sa han:
”Tänk så mycket jag har fått vara med om ändå.”
Och så berättade han om mormor. Inte minst gjorde han det de sista åren när han blivit ensam. Och då blev han inte bara berättare utan en tidsresenär. Där han satt vid vaxduken hemma i Visby återvände han till Uppsala och början på 1930-talet. Han gick åter bland studenterna från Smålands nation som skulle tåga till Gotlands nation och under smädetal överlämna den bagarskylt som en gång om året växlades mellan nationerna som trofé – varför och av vilken anledning var aldrig viktigt i morfars berättelse.
Smålandsstudenterna stod i den yttre delen av Gotlands nations mottagningsrum och smädade Gotlandsstudenterna som svarade från inre delen av samma rum, och mellan dem fanns ett avlångt bord, eller vad det nu var, som morfar sa.
Bagarskylten överlämnades sannolikt. Exakt hur det gick till hörde heller inte hemma i morfars berättelse. Det allt överskuggande intresset fanns nämligen på andra sidan bordet, eller var det nu var: en ung kvinna som gjorde honom betagen. När hon log mot honom drabbades morfar på ett ögonblick av absolut visshet. Hur drabbningen i studentkriget egentligen avlöpte kunde han plötsligt inte bry sig mindre om.
”Så jag hoppade ju över det där bordet, eller var det nu var, och det gjorde jag lätt för jag hade ju spelat bandy i Nässjö – rakt över bordet till andra sidan där hon stod, och sedan var vi aldrig mer ifrån varandra.”
När morfar Prosten uttalade de sista orden aldrig mer ifrån varandra såg han alltid så lycklig ut.
Inför terminslutet den sommaren frågade morfar:
”Jag har en livförsäkring som faller ut när jag fyller nittio. Vill du äta vattgröt med mig då?”
Och mormor svarade, att det ville hon.
All tid må vara utmätt, men den var generös mot mina morföräldrar. Över sextio år tillsammans fick de. När livförsäkringen föll ut åt de sin vattgröt, och den stunden var högtidlig.
Åren efter att mormor gått bort blev morfars berättelser allt färre. Men som sagt i gengäld mer spännande. Bordet han hade forcerat på Gotlands nation växte lite för var gång han berättade. Till slut upptog det en stor del av rummet, som också det hade växt till en audienssal, och hans egen prestation över bordet eller vad det nu var hade blivit en storartad atletisk bragd. Det känns nästan synd att skriva fakta: vad morfar i själva verket hoppade över var ett knähögt staket som avdelade det ganska lilla rummet. Fast jag vet inte om sådana uppgifter är riktigt relevanta. Åtminstone var de inte relevanta i den berättelse som morfar valde sig.
”Men det största som hände mig i livet, det var ändå Elli”, brukade morfar ofta avsluta sina berättelser.
Det sa han när hon fortfarande fanns i livet, och då sökte han hennes hand. Det sa han senare också, lika ofta. Morfar och mormor slutade aldrig vara kära.
Så vill jag också kunna säga! Så vill jag säga när jag är nittio eller hundra om dig. Jag kan kompromissa med bostad och livspussel och pengar och vanor älskling, men vattgröten, den kompromissar jag inte med. Jag vill också kunna berätta en historia som morfars.
Postat i: Om att vara man Permalink
Någon sa att gubbe, det har man blivit den dag man samtalar aningen för länge med personalen i livsmedelsaffären medan man köper potatis.
Jag har iakttagit några andra beteenden också.
Plötsligt verkar man få tid att flyga med drakar igen. Och att fiska. Och att äta småkakor. Och att släpa fötterna efter sig och gå riktigt långsamt, eftersom tankarna är på helt andra håll.
Tråkförklaringen till att vi män ofta blir mjukare med åldern handlar förvisso om hormonförändringar: mindre testosteron och mer östrogen. Men här har vi ju hela tiden talat om manlighet ur ett relationsperspektiv, inte sant?
Alltså:
I gubbåldern avtrubbas manlighetens ärketyper. Krigaren har utkämpat sina slag om status och karriär, Patriarkens familj har flugit ut, och till och med Polaren har med åren blivit mer förlåtande. Och den i svagare konkurrensen kan i bästa fall manlighetens mobbade fjärde ärketyp nu äntligen blomma ut, nu om inte förr i livet: Älskaren.
Och nu upptäcker vi att Älskaren, han är tolv år och har all tid i världen.
Han börjar inte bara leka med drakar igen. Han kan engagera sig och krama träd och demonstrera för första gången någonsin. Han upptäcker att han har barnbarn (det är deras drake han flyger med). Han går med i en skitlöjlig orden. Vissa börjar till och med sjunga.
Att vi män återfår lite av pojkålderns lekfullhet igen i gubbåldern kanske inte är så konstigt, kanske är det vad som händer när mansålderns sexuella och professionella imperativ lyfts av våra axlar. Många gånger tror jag det snarare än viljan är synen på tid/tidsbrist som hindrar oss män att bryta mönster och utvecklas i relationen till barnen eller vår älskade. Naturligtvis tar det tid att jobba, kriga, ta ansvar, bygga sin veranda, bona sitt bo, ge polarna sitt – fäderna i vars fotspår vi vandrar har lämnat efter sig en smockfull göra-lista som varje ansvarsfull karl ska bocka av, och sedan senaste generationen plussat på med familjelogistik och dagishämtningar finns nu inte en stund över att hämta andan.
I grund och botten är den traditionella mansrollen intakt och sitter i ryggraden på varje man. Jämställdhet, en aktiv papparoll, att göra upp med maktstrukturer – allt sådant byggs med den traditionellt patriarkala mansrollen som underliggande fundament, oavsett att vi faktiskt delar samtidens värderingar, och oavsett att buggarna som uppstår när de båda systemen försöker samköra är många.
Men det har jag ju redan skrivit en hel del om.
Och också om tiden. Att projektet att bli en bättre man handlar mer om att välja bort en massa måsten mer än att ta på sig nya. Det handlar om att frigöra tid, och att ha tillräckligt med tid för att låta sig bli passionerad. Många får den tiden först i gubbåldern, samtidigt med att de självkritiska frågorna om livsvalen man gjorde om karriär och familj hinner ifatt en. Många män sedan bättre mor- och farfäder än de har varit pappor till sina egna barn.
Om det nu inte vore för alla förvärvade vanor förstås. Manlighetens alla djupt nerkörda hjulspår. Alla man gör som man alltid har gjort och man kan det man kan och man blev det man blev, alla dom.
Gubbar som inte klarar av att frigöra sig från vanorna blir inte pojklika, utan stagnerar och blir surgubbar.
Surgubbar finns det gott om.
För surgubbar finns inte självkritik på kartan. Surgubbarna säger: här är inte tillåtet att flyga drake. Och: du har väl fiskekort? Och: gå inte och dra fötterna efter dig, flytta på dig, ställ dig inte i vägen, använd ditt (=surgubbens) sunda förnuft.
Surgubbarnas analys är förlagd till andra, aldrig till surgubben själv.
Surgubbe vill man absolut inte bli, hellre döden.
För att undvika det måste man inte bara frigöra tid, utan också lägga sig vinn om att befinna sig i rörelse.
Till exempel:
Gå olika rutter hem varje dag, och vid olika tidpunkter. Brist på förutsägbarhet gör det svårare att förgubba dig.
Gör en god vana av att utmana och ifrågasätta dig själv.
Öva på att inte behöva ha sista ordet.
Lär dig nya saker, som att virka. Överraska dig själv.
Byt politiskt parti / bilmärke / fotbollslag.
Stå framför spegeln och nöt in: det har du säkert rätt i, ja det vill jag gärna, samt jag behöver hjälp med det här.
Ge komplimanger och uppmuntran utan minsta baktanke om att få motsvarande tillbaka.
Och viktigast av allt: tacka Gud eller livet eller bara vardagsrumstaket för alla goda gåvor i livet du kan komma på, och upprepa detta dagligen tills du slutligen själv begriper vad du säger.
Postat i: Om att vara man Permalink
Att lära sig hantera tid är svårt. På sätt och vis är det just det som mitt ständiga projekt att bli en bättre man och människa handlar om: blivandet. Den som trodde att mitt projekt helt enkelt handlade om att bli mer framgångsrik som man och människa trodde fel.
Den saken är för övrigt ganska enkel.
Så här ser mallen ut för att bli mer framgångsrik i livet – svara på frågorna steg för steg och agera i enlighet med vad du kommer fram till:
1. Vem är du, och var befinner du dig i livet?
2. Vem vill du vara eller bli? Varför det? Vad vill du uppnå?
3. Hur ska du nå dit? Vilka förutsättningar behöver du?
4. Uppgift: agera.
Så långt är framgångsreceptet ganska okomplicerat. Problemet är att de allra flesta av oss går omkring och är missnöjda. Alltså kommer diskrepansen mellan (1) och (3) att vara stor. Och den som försöker sig på alltför stora språng brukar stå på huvudet.
Verklig framgång föds på andra sidan steg fyra, när man ledbruten och modfälld och med en knäck i självförtroendet ändå försöker komma vidare. Och då är det faktiskt inte lika enkelt längre:
5. Om förutsättningarna inte finns för att nå dit du vill – kan du då förändra förutsättningarna för att lyckas? Om ja: gå direkt till steg 7.
6. Om inte – hur kan du göra för att bli nöjd ändå? Är ett till hälften uppfyllt mål tillräckligt för att göra dig lycklig och nöjd, eller åtminstone tillfreds? Kanske kan du fylla tomrummet med annat i livet som ger mening? Eller blir du mer nöjd om du förändrar eller byter ut dina mål i livet?
7. Uppgift: agera.
Poängen är att mål når man aldrig. Inte ens den som faktiskt uppfyller allt som han eller hon föresatt sig når sitt mål, för vid det laget har ambitionen spelat den lyckosamme ett spratt: plötsligt ligger ett helt annat, nytt mål i fjärran att sträva efter, och som fyller den egentligen redan lyckats med känslan av att vara oduglig, tvivlande och full med kampvilja på en gång.
Livsmål modifieras alltid genom livet, antingen för att man inser att de inte kommer att vara möjliga att nå, eller för att man faktiskt gör det. Det har med livslust och vårt behov av drivkraft att göra, tror jag.
Och därför kommer vi ständigt tillbaka till början av cirkeln igen, till den där frågan som när allt kommer omkring inte alls är så enkel, och som ibland kan tyckas knepigare för varje varv du återvänder till den:
1. Vem är du, och var befinner du dig i livet?
Se där sparade du en gnutta pengar på att köpa självhjälpslitteratur för att bli mer framgångsrik! Fast okej, min modell är kanske mer deprimerande än de där böckerna, eftersom utvecklingen snarare resulterar i en nedåtgående spiral av modifierade mål än ett rakt kontinuum mot Stor Lycka.
Det tar tid att nå sina mål. Oavsett om man alltså lyckas springa ifatt dem, eller om man över tid kompromissar och flyttar dem närmare mot vad som är möjligt att uppnå. Att bli en bättre man och människa handlar alltså inte enbart om en uppgörelse med generationerna av patriarker och krigare som sitter nedärvda i ryggraden, utan också om hur vi hanterar tid, och inte minst tid för varandra.
Blivandet handlar om att lyckas möta dig själv på utsatt tid. Det är det som gör det så förtvivlat svårt att hantera tid.
Postat i: Om att vara man Permalink
Mörkret kommer med svarta hundar som kastar sig mot mina fönster, vinande och ylande över hela radhusstaden denna natt.
Jag kan inte sova.
Jag ligger på ena sidan sängen för att ge plats åt tomheten bredvid mig. Snart vet jag att min lilla elefant kommer och lägger sig på bröstet, precis som den har gjort i mer än tjugo år nu, den som brukar komma och hålla mig sällskap när jag inte kan sova.
När du inte är här inser jag hur rädd jag är för att mista dig.
När du inte är här tänker jag att jag redan har gjort det.
Som en katt trampar elefanten runt ett varv innan den kurar ihop sig på bröstkorgen, med snabeln i ett järnhårt kramgrepp runt min bröstkorg.
Jag försöker andas bort smärtan och fly till ett lyckligt minne.
Som Myran. Myran som kysste mig.
Vi var fyra killar där hemma hos Myran, i en trädgårdsgrupp ute på deras altan. Myran satt med benen i kors på bordet och solade sig i allas vår uppmärksamhet. Hon hade lappade jeans, sådär snyggt trasiga och lappade som bara de perfekta tjejerna hade, och lite punkigt stubbat blont hår. Myran hade ett enormt självförtroende. Såg man ut som hon kanske man fick det av bara farten. Vi satt där runt henne och suktade, och hon domderade oss som tröga mastodonter med sin charm och sin kropp.
Värst är det så länge smärtan över bröstet fortfarande stegras, trappsteg för trappsteg, och man ännu inte vet hur ont det kommer att göra innan det vänder.
Myran. Först började hon prata om bröst, sina egna också, bara för att visa hur ogenerad hon var. Vi svarade inte ett piss. Sedan kysste hon en av de andra, en av de snygga. Men när han ville fortsätta och börja hångla kysste hon nästa kille istället. Och sedan den tredje också, precis som om hon av rättviseskäl ville fördela nåden lika.
Vid slutet av andra kyssrundan vände hon sig åt mitt håll också. Jag minns att hon tvekade ett ögonblick, men sedan vred hon sin vackra kropp bakåt mot mitt håll, stödde sig på armbågen, och jag lutade mig lydigt fram ur trädgårdsstolen med armarna i kors, och så torrpussade Myran också mig på munnen.
Myran var så vacker. Hon lindade oss alla runt sitt finger, lekte med oss en lek som vi inte kunde motstå, och där insatsen var makt och lydnad. Jag, fyran, mindes beröringen av Myrans läppar hela vägen hem den kvällen, och minnet gjorde stegen fjäderlätta. Myrans läppar mötte mina mindre än ett ögonblick, men hon hade redan hunnit karva ut ett minnesmärke på barken av min själ som alltid ska finnas kvar – och trots att det inte var kärlek, utan en maktlek.
Panikanfallet klingar långsamt av. Nu är jag kallsvettig och jävligt trött på min kropp.
Vad det blev av Myran har jag ingen aning om.
Vindbyarna störtar mot fönsterrutorna som galna bestar. Mina nybäddade lakan doftar gott i dubbelsängen där jag makar ihop mig på högra sidan. Att låta sig bli beroende av en kvinna är att ge upp makt. Tystnaden efter dig håller mig fortfarande vaken.
Jag behöver dig.
Postat i: Om kärlek Permalink
En midsommarkväll i Österskär träffade jag en flicka. De vuxnas fest hade dukats upp under ekarna, grova och urtida som jättar, allt för trötta för att minnas sin egen tidräkning. Vi däremot, vi var tolv eller kanske tretton år.
Hon bar en vit, lätt sommarklänning utan axelärmar. När hon lyfte armarna kunde jag skymta hennes bröst.
Hon var mörk och mycket vacker.
Vad hette hon? Minns inte.
De vuxnas fest var sin egen föreställning. Som om en glaskupa sänkts ner över dem där under ekarna. Och vi båda var utanför. Pratade.
Jag frågade om hon ville se mina akvariefiskar. Jag hade två kyssguramis.
”Vadå? Kysser dom varandra?”
Jo. De kysser. Jag kände mig genast generad. Man blev generad över det mesta när man var tolv, eller kanske tretton år. Och hon var, som jag sa, mycket vacker, och genom de djupt skurna armhålen på klänningen kunde man se.
Hon kastade en blick bort mot de vuxna. Midsommarfesten hade bergtagit dem. Eller kanske alkoholen. Hon nickade. Hon ville se mina fiskar.
Vissa raggningsrepliker funkar nog bara när man är tolv, eller kanske tretton år.
Jag minns att vi gick sakta och trevande hem till mitt rum. Natten var sådär tidlöst stilla och blå och ljum som den bara kan vara en midsommarnatt när man fortfarande är ett barn men blixtförälskad, och från dikeskanterna sjöng sommarblommorna i kör där vi gick fram.
Vi såg på akvariet. Vi såg kyssguramisarna kyssas.
Jag förklarade att kyssguramisarna egentligen inte är några guramisar utan en annan art och att det svenska namnet nog är lite felaktigt, och att kyssguramisarna till skillnad från riktiga guramisar till exempel saknar spröt under buken att känna sig fram med, men jag tror ärligt talat inte att hon var särskilt intresserad.
Sedan stod vi där. Faktiskt så länge att det blev pinsamt.
Tills jag föreslog att vi skulle gå tillbaka, för de vuxna kanske undrade.
Jag har sällan sett en människa se så förvånad ut.
Sedan gick vi alltså tillbaka.
Sommarblommorna i dikeskanten sjöng nu nidvisor.
Att lära sig bli en älskare kräver tid.
Postat i: Om pojkåren Permalink
Hugo håller fortfarande fast vid att det är hans pappa som gör Star Wars. Och att Hugos pappa jobbar med Facebook. Rapporterar femåringen.
Ständigt denne Hugo. Det är femåringens kombattant på dagis.
Killen äter löv också. Berättar också femåringen. Och det är ett särskilt problem i sammanhanget, för femåringen själv är högst selektiv vad gäller föda och därför inte förmögen att möta just denna utmaning – vilket jag inser leder till omedelbar statusförlust.
Tänk alla dessa Hugo man drabbat samman med under livets gång.
Å andra sidan har femåringen sett Riktiga-Star-Wars-För-Vuxna, och inte bara den tecknade barnvarianten Clone Wars. På dagis är detta är ett mäktigt kapital. Hugo får istället hitta på för att fylla ut sina kunskapsluckor. Hugo vägrar exempelvis fortfarande att acceptera att kejsaren skjuter blixtar som en ond trollkarl mot Luke Skywalker i sista filmen, och att det är Darth Vader som blir kejsarens baneman. Och så tror han att Darth Vader är en robot. Hugo har verkligen noll koll.
Hugo hävdar också att det inte finns någon film som heter Hulken. Femåringen ler lika överseende som malligt när han säger det där sista.
Postat i: Om pojkåren Permalink
Sjön låg som en glittrande gryta silver framför oss hela den sommaren. Tvärs över vattnet fanns hagen där kalvar skrämt skiten ur oss tidigt en morgon när vi tältade, så där gick vi aldrig i land mer. Rakt österut kunde vi skymta det smala sundet ut mot havet, där stora havsabborrar sökte sig in. Det fanns tre grund mellan oss och havet. Det var där abborrarna och gäddorna väntade på oss.
Det var Arons familjs sommarhus. Jag var där jag också. Nu satt vi under taket på det gamla rödmålade båthuset och dinglade med fötter svarta av gräs och jord. Vi betraktade gäddorna nere i vattnet. Arons gäddor. Två stycken var de, och kilostora. De stod sida vid sida i sin nätkorg och glodde tillbaka upp på oss, som för att utröna vilket öde som väntade dem.
”Ska du släppa ut dom igen”, undrade jag.
”Vet inte.”
”Din mamma kanske vill ha dom?”
”Fast jag tycker inte om gädda.”
Kanske hade Aron fångat dem för att imponera på mig, för de hade simmat där i korgen redan dagen då jag anlände, och han hade varit snabb att visa. Annars brukade han kroka av och ge fisken fri igen. Vi glodde på gäddorna och deras loja fentag och de glodde tillbaka på oss. Slå ihjäl dem vore brutalt. Fast det skulle vi aldrig någonsin erkänna för varandra.
Arons lillasyster Ann kom springande ner från huset för att tala om att maten var klar. Hon var året yngre än Aron, och hon var blond och hade sommarfräknar och var fint mullig men inte direkt tjock. Jag tyckte att hon var otroligt söt och brukade se efter henne. Det märkte hon nog också. Till storebrors stora irritation svassade hon runt oss så snart hon fick chansen.
”Säg det nu. Kalla henne degis”, sa Aron när vi såg henne komma.
Jag vägrade. Fattade inte vad det skulle vara bra för. Hade heller aldrig hört just det öknamnet förut och var inte riktigt säker på vad det betydde.
När vi inte var ute på sjön sköt vi med luftgevär. Då ställde vi upp porslinsskärvor och bitar av taktegel på trappan till ett uthus, och sedan gömde vi oss bakom några buskar och sköt liggandes. Aron lärde mig att kasta spö, och att ro, och att ladda luftgevär den sommaren. Sedan ägde vi varandra, Aron och jag. Man hade behövt sprängmedel för att sära på oss.
Tillsammans med Ann och de andra barnen lekte vi egentligen bara uppe på höskullen. Sommarhuset var en gammal jordbruksfastighet, och fortfarande lades berg av hö upp på loftet. Längst där uppe skivades ljuset i smala band genom väggens plankor och gjorde oss vitrandiga där vi grävde ner oss i fjolårshöet och brottades med varandra. Ann också. Ann brottades med mig, men plötsligt gjorde hon sig svag och föll rakt över mig och blev liggande så, och jag minns att Aron stelnade till när han såg det.
”Kalla henne degis”, väste han igen.
”Varför det?”
”Gör det så får du se vad som händer, det är kul.”
När jag vägrade gjorde han det själv.
”Öh degis, akta så att han inte kvävs, degis.”
Vi somnade i samma rum, Aron och jag, ett rum med bruna tapeter och stora medaljonger av ännu brunare franska liljor som gjorde en sjösjuk. Aron låtsades sova, eller gjorde det kanske. Ann hade fått sitt vansinnesutbrott och kallat honom världens elakaste bror. Men det var mig han var sur på, och utan att jag förstod varför.
Jag låg länge vaken och fantiserade om hans lillasyster. Nere i köket smågrälade Arons föräldrar med ett par sommargrannar om Palme eller Fälldin - de låtsades vara socialdemokrater fast de inte var det, bara för att retas. Ann hade fräknar och skrattgropar. Jag mindes tyngden av hennes kropp över min, och hur hon hade andats nära mitt öra. Jag fantiserade om att vi kunde bli ensamma på höskullen. Jag funderade över hur det skulle gå till. Hon hade kjol. Jag undrade hur hon såg ut, om. Och mina fantasier gjorde mig alldeles hård.
Trots att vi var på sjön varje dag var det egentligen bara Aron som fick napp. Vi förklarade detta med att Aron hade en Mörrumspinnare, som var det bästa draget. Gäddorna hade han fått med Mörrumspinnaren. Jag fick låna alla hans andra drag, skeddrag och wobblers och spinnare, precis som om äganderätten hade upphört oss emellan, och han blev inte ens arg när jag fick bottennapp. Bara Mörrumspinnaren var hans ensam, och det accepterade jag.
Ann såg jag vid måltiderna. Efter en lunch blev vi kvar längre än vanligt vid matbordet, jag och hon. Jag var duktig på att teckna. Vi uppfann en lek: Ann hittade på vad jag skulle rita och ylade av beundran när jag lyckades. Aron gick till slut iväg själv och sköt luftgevär. Sedan klagade han hos mamma. Deras mamma sa till Ann att hon faktiskt fick ta och lämna oss i fred nu.
”Hur långt in tror du att kulan kommer om man skjuter en människa?” undrade jag, fascinerad av kraften i de små blypluggarna vi strödde i hundratal över ladugårdsbacken.
”Äh den studsar nog. Om man inte träffar i ögat.”
”Men tinningen då?”
”Mm. Kanske. Om man skjuter precis nån decimeter ifrån.”
En av de sista kvällarna berättade vi spökhistorier uppe på höskullen. Alla barnen var med då, till och med småungarna. Vi hade fått idén från Pippi på rymmen. Ingen av oss kunde egentligen berätta någon riktig spökhistoria, grejen var nog mest att kopiera scenen från filmen, men Ann blev ändå rädd och flyttade nära mig. Då gick Aron in och la sig.
Jag började känna skuld till Aron, som var min vän. Allt oftare föreföll det som att jag hade sårat honom, fast jag inte begrep hur. Vi satt i båthuset igen. Gäddornas slöa simtag hade nästan avstannat. De ville inte längre. Antagligen skulle de dö. Man kunde ha tagit en pinne och sänkt kanten på nätkorgen så att de hade kunnat simma ut. Det alternativet fanns inte.
Ann kom nerspringande. Skulle säga något. Arons blick blev alldeles svart när han såg mig le mot henne.
”Säg det nu. Degis. Säg det.” Och nu lät det som en befallning.
Hon sa: vad gör ni? Va, har du inte släppt ut gäddorna än? Vet mamma om det? Ska ni inte komma upp till huset snart? Vi ska äta snart, det blir blodpudding. Kan vi inte hoppa uppe på loftet sen?
”Säg det!”
Ibland måste en karl ställa lojaliteten i främsta rummet. Ibland är det faktiskt så. Även om karlarna ibland inte är särskilt gamla.
”Vi kommer sen. Degis.”
På någon sekund förvandlades söta Anns välvilliga, inbjudande leende, det som jag hade sett framför mig när jag fantiserade på kvällarna, till ett förtvivlat grin. Hon slöt armarna om sig för att skydda sin kropp, som alls egentligen inte var särskilt stor. Hon skrek att hon skulle säga till mamma. Och att hon visste att alla pojkar är elaka och särskilt hennes bror som var så jävla, jävla elak.
”Men det trodde jag inte om dig! Jag trodde att du var snäll, jag trodde att du var annorlunda.”
Det var första gången jag fick höra den frasen. Det har hänt att jag har fått höra den igen, senare i livet, från kvinnor jag mött. Varje gång svider den som fan.
Ann grät sig upp till huset. Gick vi efter skulle vi nog få skäll. Så vi satt kvar där i båthuset, och teg. Med gäddorna.
”Vi skjuter dom jävlarna!”
Mitt ur tystnaden kom det. Jag såg på Aron och insåg att det var på allvar. Jag ville egentligen fråga vad det skulle vara bra för. Men det ömkliga som kom ur min mun blev istället:
”Funkar det tror du?”
Tio minuter senare avrättade vi gäddorna med varsitt nackskott. Jag höll fiskarna på mage mot båthusets golv medan Aron riktade luftgevärets mynning så nära gäddornas huvuden som möjligt. Bara deras gälar rörde sig.
Kulorna trängde in mellan ögonen. Ett vitt sekret bubblade ur kulhålet. Jag förstod att Aron nu var min villkorslösa vän igen. Att bara sprängmedel skulle ha kunnat skilja oss åt. Ann såg aldrig efter mig igen.
Foto från www.bildakuten.se
Postat i: Om pojkåren Permalink Kommentarer [3]
Faktiskt var det samma eftermiddag som den märkliga regnväggen kom till oss barn i maskrosstaden som Smyrres storasyster blottade sig för mig.
Hemma sa de att jag hittade på, men det gjorde jag inte alls – inte om regnväggen alltså, vad Smyrres syrra hade gjort skämdes jag över och teg om.
Men allt om regnväggen var sant. I kanske tio minuter hade ösregnet slutat i en märklig skarp linje mitt i backen där vi brukade åka pulka på vintern. På ena sidan torrt och uppehåll, på andra sidan ett hav – eller ett vattenfall som började mitt på gräsmattan och fortsatte ända upp i himlen. Vi barn jublade, tog skutt in i det ljumma skyfallet och tillbaka ut ur det igen.
Foto: Fernando Ferbala
Kanske inträffar vissa naturfenomen bara när man är barn.
Regnväggen innebar vapenvila. Som jag minns det fick Snor-Peo vara med i leken, och jag också. Smyrre och hans lillebror Erik häcklade ingen, inte ens mig. Om några tjejer var med vid regnväggen minns jag inte. Tjejerna minns jag överhuvudtaget nästan aldrig, de var främmande. Men de måste ju ha funnits med, eller hur? För nog måste det vara mitt minne som spökar med mig?
En minns jag, som sagt. Jag minns Smyrre och Eriks storasyster, hon som fick mig att både fantisera om kvinnor – och att skämmas över exakt samma sak.
Smyrre var den äldre av bröderna, Erik den yngre och gick i samma klass som jag. Bägge hade de blonda, hemklippta halvlånga pagefrisyrer och liknade inte så lite Bröderna Lejonhjärta, även om likheterna förutom just frisyrerna inte var stora. Vi bodda i samma radhuslänga, och deras makt i pojkriket var stor. Men de tog sig inte makt brutalt som Tommy, han som ingöt skräck i oss med rent våld, nej, utan genom att förnedra och framkalla skam.
Ibland var det som om bröderna hade begåvats med röntgenblick och kunde läsa av exakt vad som skulle svida mest. Släppte du garden stod de strax där som hyenor och gnäggade. Sjöng nidvisor. Tjockis. Mes. Fetto. Hittade på nya öknamn. Va ska du börja grina eller - kolla han håller på att grina - Gör jag ju inte - Gör du ju visst! För vissa kan ingenting höja den egna självkänslan mer effektivt än att de får trampa ner andra. Bröderna levde av andras skam, sög och sörplade i sig den som honung när de väl hade lyckats bita hål.
Man behöver inte använda våld för att ta makt. Att framkalla skam uträttar precis samma jobb.
Själv hade jag inga motvapen. Hade aldrig lärt mig att käfta emot. Hemma hade jag istället fått lära mig att vända andra kinden till. Och att de nog skulle tröttna om jag bara struntade i dem – vilket sannolikt hör till de sämsta råd jag någonsin fått, det är ungefär som att påstå att en alkoholist nog slutar supa bara han eller hon inte är törstig längre.
Ibland tänker jag att min barndom hade blivit mindre komplicerad om jag åtminstone hade försökt slå dem riktigt ordentligt på käften, dessa plågoandar. Ge igen, sätta ner foten, ta tillbaka, upprätta mig själv. Fast sedan minns jag att jag faktiskt försökte just det, och att också det ledde till ny skam:
Bröderna stod där och sträckte in armarna i rosenhäcken jag fått till uppgift att klippa med häcksax, bara så att jag skulle ge upp. Flabbade, gnäggade, häcklade mig med alla namnen. Men jag bet ihop och högg bara vidare med häcksaxen. Och de triggade varandra att fortsätta. Armar grenar häcksax. Till slut nafsade jag till mot ett finger. Då var jag fan inte klok. Då vändes världen upp och ner. Då hämtades föräldrar. Inga kunde vara större martyrer än Smyrre och Erik, de låg alltid steget före, de hade tolkningsföreträde i kraft av sin högre status oavsett om det handlade om fotboll eller vem som kränkte vem.
Tiotalet år senare, i mitten på 1980-talet, grundade Smyrre och Erik en firma nere i Skåne som utvecklade dataspel. Tydligen hade de framgång med ett på temat blod&inälvor. Men faktiskt var det inte dem jag skulle skriva om nu, utan om deras äldre syster.
Vad hon hette minns jag inte. Hon var flera år äldre än oss grabbar och alltså kanske femton, sexton. En gång såg jag henne vara med och bolla gris med sina bröder, precis där på ängen där regnväggen stod. Thomas, grannpojken var också med. Det var nästan så att hon fumlade med flit när hon tappade bollen, och varje gång hon gjorde det jublade hennes bröder och skanderade:
”Visa fittan visa fittan visa fittaaan!”
Och då gjorde hon det, och flabbade hon också, precis på samma gnäggande sätt som bröderna. Och jag kan min själ inte avgöra om leken gick ut på att förnedra systern, eller snarare som jag tror, för att det just då var kul att genera Thomas.
Tjejer var något annat. Man rådde inte på dem. Var de söta vågade jag inte ens tilltala dem, men gud vad jag sneglade och beundrade på håll. Det skulle vara som vattentäta skott oss emellan, allt annat var suspekt. I skoltidningen som vi tryckte på blåstencil – jag var redaktör gudbevars – skrev jag en anonym insändare med titeln ”Vad är det för fel med att killar leker med tjejer?”, för jag hade ju en kompis som hette Ellen, och den lätt avkamouflerade insändaren fick jag minsann äta upp.
Ni tjejer gick inte att förstå, ni hade andra spelregler än vi. Så var det bara. Och kanske var ni också farliga, för det fanns ingen som just kunde få en att tappa ansiktet så som ni kunde.
Hemmafruarna i radhusområdet blev allt färre just under de där åren på sjuttiotalet. Något hände. Jag lärde mig om kvinnomisshandel och orättvisor mellan både samhällsklasser och mellan könen. Jag lärde mig i all korthet att killar är kåtbockar som bara tänker på sex, och att tjejer ställer upp för att de är schyssta, och länge upp i vuxen ålder dröjde sig en liten bismak kvar av att vara förövare när jag hade sex. Kvinnor var goda offer, själv var jag född förtryckare.
Nej, klart ingen sa allt det där. Jag snappade upp det ändå.
Kvinnorörelsen var arg och ung och röd, proggen mjuk och mänsklig som en manlig velourtomte i näbbstövlar minus deo, och dockorna mina småsyskon fick att leka med var pedagogiska och hemsydda och både kille och tjej och helt naturliga med tår och hår och navel, snopp och mutta – på dagis fanns stora mamma&pappa-dockor av samma nakna modell. Skolan delade ut häftet ”Våga fråga” som gick ut på att man skulle ha kondom. Allt om preventivmedel kunde man. Men konsten att leva tillsammans var det ju ingen som tog upp, bara vi kunde knulla var allt frid och fröjd.
Och ändå var man så blyg så att man inte kunde se på en tjej utan att skämmas.
Så just därför.
Just därför undrar jag fortfarande vad hon egentligen tänkte, hon, Smyrres storasyster, när hon blottade sig för mig. Jag var runt tolv och hon som sagt flera år äldre. Jag kom förbi stället där regnväggen hade stått tidigare den dagen och råkade lyfta blicken mot hennes fönster. Var det bara en maktdemonstration? Eller kanske ett annat slags hån än brödernas?
Där stod hon, helt naken. Bara vristerna var dolda, hon måste ha stått på sin säng. Först var jag inte säker på om hon såg mig eller om hon bara inte brydde sig om det. I alla fall stod hon där länge, helt obekymrad. Och jag glodde. Jag tyckte att hennes kropp var vacker och skrämmande på en gång.
Till slut ett kort ögonkast, ett ögonkast som sa: jag har sett dig hela tiden, vet du inte det, snorunge?
Och jag skämdes igen. Inför hennes unga kvinnlighet och min egen löjlighet. Och mycket, mycket mer än hennes bröder Smyrre och Erik någonsin lyckades med, för det var skam så tung att jag kände blodsmak i munnen. Jag skulle komma att fantisera om henne.
Postat i: Om pojkåren Permalink Kommentarer [2]
Apropå förra inlägget kom jag att tänka på en gammal krönika just i den där publikationen som jag nämnde, en krönika som jag tror aldrig publicerades. Känns som på tiden nu, tretton år senare, även om jag grips av visst vemod när jag läser den själv. Dessutom har gamla texter en förmåga att skava lika obekvämt i ögonen som ett fotografi från 1986, där man står och är fin med med rosa slips och mintgrön tröja med puffärmar ... hur kunde man, liksom.
Ofta hör jag att det där med jämställdhet bara kan uppnås genom hur vi fostrar våra barn. Hemma hos mig är vi några som tvivlar på att det är så enkelt - nämligen jag, Stålmannen, Spindelmannen och Batman.
Postat i: Om att vara man Permalink Kommentarer [3]
Postat i: Om kärlek Permalink
