Efter att nu ha bloggat sedan sommaren 2011 har min berättelse nu nått sin ände. Mycket av det jag har berättat är mindre påhittat än man kanske kan tro. Nu ska jag redigera den samlade råtexten till en mer läsbar helhet och se vad det kan ge.

Tack du som finns i bakgrunden av berättelsen för ditt tålamod. Tack Passagen som generöst har puffat för denna anonyma blogg ett flertal gånger. Tack snälla Göran Tonström som generöst har delat med sig av sina snapshots från gatan.

Och inte minst tack alla ni som läste. Ibland har ni varit oerhört många, och mot slutet efter mina långa pauser betydligt färre. Vetskapen om att några fortsatt läsa så troget har varit en drivkraft att slutföra detta experiment, så uppriktigt tack för den hjälpen.

Jag medger att jag är nyfiken på vilka ni är, och vad ni har tänkt när ni har läst. Vill ni, så skriv till mig på qallafjottir@gmail.com. Jag vill ogärna skriva ut mitt namn just här eftersom det då blir sökbart, så använd den adressen.

Vi hörs!

/David

”Vet du, en sommar när jag var student jobbade jag som sopgubbe, och där fanns det en kille som alltid kallades Pitten. Alltså på tal om folk som ser ut som en kuk. Honom åkte jag med några dagar.”

Egentligen vet jag inte varför jag berättar det, det kommer som ett infall.

”Alla kallade honom Pitten, tjejerna på åkeriets expedition i Högdalen också när de anropade på radio. Pitten kom in Pitten. Jag hörde aldrig något annat namn, utan bara det.”

Tolvåringen fnissar till och ser lite generad ut.

”Vad jag minns var han rätt liten och senig – men urstark. Och det behövdes, för på den tiden skulle man baxa upp presenningsäckar med sopor som vägde över hundra kilo och sedan springa ifatt bilen medan den rullade framåt. Det var slitit som fan. Kom in Pitten.”

Men varför kallades han … det där? Taskigt ju?

”Tvärtom, han var stolt över sitt namn! Jag frågade honom det, du varför heter du Pitten?”

”Vad sa han då?”

”Absolut ingenting. Men han tog på sig världens - bredaste - smajl.”

Jag ser på tolvåringen att poletten inte trillar ner.

”Jaha?” säger han förväntansfullt.

”Nej men alltså på tal om manlighet”, säger jag snabbt för att rädda ansiktet på honom.

I några sommardagar åkte vi runt i söderorterna och lyfte sopor tillsammans, Pitten jag och en sommarledig lärare. Vi var tre i bilen eftersom Pitten just hade börjat jobba på åkeriet i Högdalen och lyckats övertyga förmannen om att han var nybörjare, precis som jag. Så därför fick vi vara en man extra i bilen.

Det var inte sant. Han ville bara få några lugna dagar. Pitten hade burit sopor i årtionden. Han kunde berätta om vintrarna så kalla att järnhandtagen till fastfrusna sopluckor brast när man försökte öppna dem, och när det var så kallt att man inte kunde göra annat än böla och bära sopor, med händer och fötter som domnat bort redan tidigt på morgonen.

Jag kunde förställa mig. Dit vi kom kunde man ibland få krypa in i hål där det inte var en meter i höjd och dra ut säckar dubbelt så stora som en själv. Det var ett jobb för män. Porrbilderna hängde som självklara dekorationer i omklädningsrummet och mycket av konversationerna handlade kort och gott om fitta, fastän soplukten hur man än skrubbade impregnerade våra kroppar och knappast gjorde oss till några klipp på köttmarknaden.

Pitten berättade annat också. Som myten om den kvinnliga sopåkaren. En enda fanns. Han visste inte exakt var hon jobbade, ändå var han allvarligt övertygad om att hon fanns; den enda uppgift han i övrigt kunde bistå med var att hon var jävligt stark.

Pitten berättade också om det gyllene sopåkardistriktet inne i city som bara gick under jord. Att köra under jord betydde feta lönetillägg – trots att de slapp snö och trafik och bara behövde lasta direkt från kajer. De var klara med betinget på ett par, tre timmar och tjänade ändå pengar som gräs. Liksom på andra åkerier var olika områden olika attraktiva, och genom åren gjorde sopåkarna karriär genom att byta upp sig. Men det gyllene sopåkarområdet under jord inne i stan kom ingen någonsin i närheten av, för det gick i arv från far till son, berättade Pitten.

Allt detta berättade han under de sköna sommardagar då vi var tre i bilen eftersom Pitten skulle skolas in i jobbet, och då folk var på semester och därför sopsäckarna var lätta.

”Men varför berättar du det här?” avbryter mig tolvåringen, och jag inser att han naturligtvis har fortsatt att lyssna.

Jag måste tänka efter.

”För att jag minns Pitten som en lycklig man. En man som hade hamnat exakt rätt i livet och som hade allt han önskade sig.”

Exakt så.

”Jag minns morfar som likadan”, fortsätter jag.

Han nickar.

”Och jag har träffat några fler. Som en fantastisk kille från Afghanistan som jobbade som sjukvårdsbiträde på långvården, Ali hette han. Vill du höra?”

”Är du själv en lycklig man?”

Frågan är så brutal att jag ignorerar den och börjar berätta om Ali i stället, han som jobbade över varje rast och efter arbetstid för att ge tillbaka till den generation som byggt landet som gett honom, flyktingen, skydd. Men jag märker ju att tolvåringen inte lyssnar.

Är jag lycklig?

Jag kan inte svara nej, för jag vill inte förråda hans framtid.

När jag tänker närmare på saken kan jag inte heller svara nej eftersom det vore osant. Hela mitt liv är fyllt av gåvor och förhoppningar. Jag kan inte låta det imperfekta i livet absorbera mig. Jag har två fantastiska barn, ett jobb som ofta utmanar mig, ekonomi och bostad som jag är nöjd med, och jag är frisk. Och jag är älskad av min drömkvinna. Allt är inte perfekt, det är det inte. Men där finns oändligt mycket att vara tacksam för, och för det jag fortfarande hoppas uppnå finns gott om tid.

”Så är du lycklig?” frågar han igen.

”Jag tror faktiskt att jag är på väg bli det”, säger jag.

 Morfar Prosten hade egenheten att mala samma berättelser om och om igen, som att de ständigt måste upprepas och gestaltas för att leva och finnas kvar. Omtagen gjorde han så långt tillbaka jag kan minnas, fullkomligt obekymrad att vi hade hört historierna många gånger förut. Det som däremot förändrades de sista åren när minnet svek var att berättelserna tunnades ut och blev färre, men i gengäld fyllde han ut luckorna så att de också blev allt bättre och märkvärdigare.

Tala högre, avbröt Morfar Prosten om man försökte flika in en fråga eller synpunkt i monologen, fastän man redan ropade fram sina stavelser så högt att tonsillerna nästan hoppade ut och lade sig bland småkakorna på bordet. Man tröttnade. Och det gjorde att Morfar Prosten ägde det mesta av samtalet själv. Det hade han för all del inte något emot.

Hörapparat! skrek man.

Nej jag bara kupar handen bakom örat så här.

I ärlighetens namn var det lomhördheten som gjorde att berättelserna fortsatte flöda, fastän alla egentligen redan kunde varje detalj.

Morfar brukade berätta om kyrkoherden i Nybro som blev galen och vägrade gå in i kyrkan, fastän morfar till slut fick honom till det, och det var tur, brukade morfar säga, för annars hade han väl aldrig ha kommit därifrån och fått tjänsteförsörjning i ett eget pastorat så han kunde gifta sig med mormor.

Han berättade om tyskarna som tidigt en morgon deserterade från en luftstrid öster om ön. Det var en tidig morgon i slutet av kriget, och de landade på skolans fotbollsplan utanför prästgården. Prosten bjöd in på morgonkaffe. Men tyskarna var rädda att barnen i byn skulle börja leka med vapnen i planet, så först fick soldaterna tillsammans med Morfar Prosten kånka upp arsenalen till prästgårdens veranda. Sedan drack de kaffe i väntan på att kunna larma om invasionen; växeln öppnade först klockan åtta.

Han berättade om utlandstjänsten på Mallorca, och om resorna med redare Myrstens lastfartyg. Han berättade om baltflyktingarna som kom i små överfulla båtar till kusten norr om Slite. Och om traktorns genombrott efter kriget som kom att förändra hela landsbygden – om stallkarlen som grät när hästarna slaktades, och om tätorterna och kalkbruket i Slite som växte fram när allt folk blev över på landsbygden. Och vad han än mindes, och vem han än berättade om, så fanns där alltid namn och öde, och omdömet om dessa personer var antingen: ”NN var ju … duktig, det måste man säga”, eller också ”NN var ju en fan-tastisk människa”.

Morfar levde i fullkomlig försoning med sitt förflutna, som bar han alla möten och människor och händelser med sig närmast hjärtat.

Samtiden fick han med åldern desto svårare med.

Alla han kände var borta. Hans egen tid var försvunnen men hade glömt honom kvar. Han bekymrade sig över att hans konfirmander kom in på hemmet i så förfärligt skröpligt skick. Och inte begrep han hur internet fungerade, ingen ville tala om var själva datorn stod. Kyrkan hade blivit konstig. Biskopen var dum i huvudet. Och ingen talade längre tillräckligt högt.

”Det är onaturligt att bli så här gammal”, kunde morfar klaga när han närmade sig hundraårsdagen.

Men oftare sa han:

”Tänk så mycket jag har fått vara med om ändå.”

Och så berättade han om mormor. Inte minst gjorde han det de sista åren när han blivit ensam. Och då blev han inte bara berättare utan en tidsresenär. Där han satt vid vaxduken hemma i Visby återvände han till Uppsala och början på 1930-talet. Han gick åter bland studenterna från Smålands nation som skulle tåga till Gotlands nation och under smädetal överlämna den bagarskylt som en gång om året växlades mellan nationerna som trofé – varför och av vilken anledning var aldrig viktigt i morfars berättelse.

Smålandsstudenterna stod i den yttre delen av Gotlands nations mottagningsrum och smädade Gotlandsstudenterna som svarade från inre delen av samma rum, och mellan dem fanns ett avlångt bord, eller vad det nu var, som morfar sa.

Bagarskylten överlämnades sannolikt. Exakt hur det gick till hörde heller inte hemma i morfars berättelse. Det allt överskuggande intresset fanns nämligen på andra sidan bordet, eller var det nu var: en ung kvinna som gjorde honom betagen. När hon log mot honom drabbades morfar på ett ögonblick av absolut visshet. Hur drabbningen i studentkriget egentligen avlöpte kunde han plötsligt inte bry sig mindre om.

”Så jag hoppade ju över det där bordet, eller var det nu var, och det gjorde jag lätt för jag hade ju spelat bandy i Nässjö – rakt över bordet till andra sidan där hon stod, och sedan var vi aldrig mer ifrån varandra.”

När morfar Prosten uttalade de sista orden aldrig mer ifrån varandra såg han alltid så lycklig ut.

Inför terminslutet den sommaren frågade morfar:

”Jag har en livförsäkring som faller ut när jag fyller nittio. Vill du äta vattgröt med mig då?”

Och mormor svarade, att det ville hon.

All tid må vara utmätt, men den var generös mot mina morföräldrar. Över sextio år tillsammans fick de. När livförsäkringen föll ut åt de sin vattgröt, och den stunden var högtidlig.

Åren efter att mormor gått bort blev morfars berättelser allt färre. Men som sagt i gengäld mer spännande. Bordet han hade forcerat på Gotlands nation växte lite för var gång han berättade. Till slut upptog det en stor del av rummet, som också det hade växt till en audienssal, och hans egen prestation över bordet eller vad det nu var hade blivit en storartad atletisk bragd. Det känns nästan synd att skriva fakta: vad morfar i själva verket hoppade över var ett knähögt staket som avdelade det ganska lilla rummet. Fast jag vet inte om sådana uppgifter är riktigt relevanta. Åtminstone var de inte relevanta i den berättelse som morfar valde sig.

”Men det största som hände mig i livet, det var ändå Elli”, brukade morfar ofta avsluta sina berättelser.

Det sa han när hon fortfarande fanns i livet, och då sökte han hennes hand. Det sa han senare också, lika ofta. Morfar och mormor slutade aldrig vara kära.

Så vill jag också kunna säga! Så vill jag säga när jag är nittio eller hundra om dig. Jag kan kompromissa med bostad och livspussel och pengar och vanor älskling, men vattgröten, den kompromissar jag inte med. Jag vill också kunna berätta en historia som morfars.

Någon sa att gubbe, det har man blivit den dag man samtalar aningen för länge med personalen i livsmedelsaffären medan man köper potatis.

Jag har iakttagit några andra beteenden också.

Plötsligt verkar man få tid att flyga med drakar igen. Och att fiska. Och att äta småkakor. Och att släpa fötterna efter sig och gå riktigt långsamt, eftersom tankarna är på helt andra håll.

Tråkförklaringen till att vi män ofta blir mjukare med åldern handlar förvisso om hormonförändringar: mindre testosteron och mer östrogen. Men här har vi ju hela tiden talat om manlighet ur ett relationsperspektiv, inte sant?

Alltså:

I gubbåldern avtrubbas manlighetens ärketyper. Krigaren har utkämpat sina slag om status och karriär, Patriarkens familj har flugit ut, och till och med Polaren har med åren blivit mer förlåtande. Och den i svagare konkurrensen kan i bästa fall manlighetens mobbade fjärde ärketyp nu äntligen blomma ut, nu om inte förr i livet: Älskaren.

Och nu upptäcker vi att Älskaren, han är tolv år och har all tid i världen.

Han börjar inte bara leka med drakar igen. Han kan engagera sig och krama träd och demonstrera för första gången någonsin. Han upptäcker att han har barnbarn (det är deras drake han flyger med). Han går med i en skitlöjlig orden. Vissa börjar till och med sjunga.

Att vi män återfår lite av pojkålderns lekfullhet igen i gubbåldern kanske inte är så konstigt, kanske är det vad som händer när mansålderns sexuella och professionella imperativ lyfts av våra axlar. Många gånger tror jag det snarare än viljan är synen på tid/tidsbrist som hindrar oss män att bryta mönster och utvecklas i relationen till barnen eller vår älskade. Naturligtvis tar det tid att jobba, kriga, ta ansvar, bygga sin veranda, bona sitt bo, ge polarna sitt – fäderna i vars fotspår vi vandrar har lämnat efter sig en smockfull göra-lista som varje ansvarsfull karl ska bocka av, och sedan senaste generationen plussat på med familjelogistik och dagishämtningar finns nu inte en stund över att hämta andan.

I grund och botten är den traditionella mansrollen intakt och sitter i ryggraden på varje man. Jämställdhet, en aktiv papparoll, att göra upp med maktstrukturer – allt sådant byggs med den traditionellt patriarkala mansrollen som underliggande fundament, oavsett att vi faktiskt delar samtidens värderingar, och oavsett att buggarna som uppstår när de båda systemen försöker samköra är många.

Men det har jag ju redan skrivit en hel del om.

Och också om tiden. Att projektet att bli en bättre man handlar mer om att välja bort en massa måsten mer än att ta på sig nya. Det handlar om att frigöra tid, och att ha tillräckligt med tid för att låta sig bli passionerad. Många får den tiden först i gubbåldern, samtidigt med att de självkritiska frågorna om livsvalen man gjorde om karriär och familj hinner ifatt en. Många män sedan bättre mor- och farfäder än de har varit pappor till sina egna barn.

Om det nu inte vore för alla förvärvade vanor förstås. Manlighetens alla djupt nerkörda hjulspår. Alla man gör som man alltid har gjort och man kan det man kan och man blev det man blev, alla dom.

Gubbar som inte klarar av att frigöra sig från vanorna blir inte pojklika, utan stagnerar och blir surgubbar.

Surgubbar finns det gott om.

För surgubbar finns inte självkritik på kartan. Surgubbarna säger: här är inte tillåtet att flyga drake. Och: du har väl fiskekort? Och: gå inte och dra fötterna efter dig, flytta på dig, ställ dig inte i vägen, använd ditt (=surgubbens) sunda förnuft.

Surgubbarnas analys är förlagd till andra, aldrig till surgubben själv.

Surgubbe vill man absolut inte bli, hellre döden.

För att undvika det måste man inte bara frigöra tid, utan också lägga sig vinn om att befinna sig i rörelse.

Till exempel:

Gå olika rutter hem varje dag, och vid olika tidpunkter. Brist på förutsägbarhet gör det svårare att förgubba dig.

Gör en god vana av att utmana och ifrågasätta dig själv.

Öva på att inte behöva ha sista ordet.

Lär dig nya saker, som att virka. Överraska dig själv.

Byt politiskt parti / bilmärke / fotbollslag.

Stå framför spegeln och nöt in: det har du säkert rätt i, ja det vill jag gärna, samt jag behöver hjälp med det här.

Ge komplimanger och uppmuntran utan minsta baktanke om att få motsvarande tillbaka.

Och viktigast av allt: tacka Gud eller livet eller bara vardagsrumstaket för alla goda gåvor i livet du kan komma på, och upprepa detta dagligen tills du slutligen själv begriper vad du säger. 

Att lära sig hantera tid är svårt. På sätt och vis är det just det som mitt ständiga projekt att bli en bättre man och människa handlar om: blivandet. Den som trodde att mitt projekt helt enkelt handlade om att bli mer framgångsrik som man och människa trodde fel.

Den saken är för övrigt ganska enkel.

Så här ser mallen ut för att bli mer framgångsrik i livet – svara på frågorna steg för steg och agera i enlighet med vad du kommer fram till:

1. Vem är du, och var befinner du dig i livet?

2. Vem vill du vara eller bli? Varför det? Vad vill du uppnå?

3. Hur ska du nå dit? Vilka förutsättningar behöver du?

4. Uppgift: agera.

Så långt är framgångsreceptet ganska okomplicerat. Problemet är att de allra flesta av oss går omkring och är missnöjda. Alltså kommer diskrepansen mellan (1) och (3) att vara stor. Och den som försöker sig på alltför stora språng brukar stå på huvudet.

Verklig framgång föds på andra sidan steg fyra, när man ledbruten och modfälld och med en knäck i självförtroendet ändå försöker komma vidare. Och då är det faktiskt inte lika enkelt längre:

5. Om förutsättningarna inte finns för att nå dit du vill – kan du då förändra förutsättningarna för att lyckas? Om ja: gå direkt till steg 7.

6. Om inte – hur kan du göra för att bli nöjd ändå? Är ett till hälften uppfyllt mål tillräckligt för att göra dig lycklig och nöjd, eller åtminstone tillfreds? Kanske kan du fylla tomrummet med annat i livet som ger mening? Eller blir du mer nöjd om du förändrar eller byter ut dina mål i livet?

7. Uppgift: agera.

Poängen är att mål når man aldrig. Inte ens den som faktiskt uppfyller allt som han eller hon föresatt sig når sitt mål, för vid det laget har ambitionen spelat den lyckosamme ett spratt: plötsligt ligger ett helt annat, nytt mål i fjärran att sträva efter, och som fyller den egentligen redan lyckats med känslan av att vara oduglig, tvivlande och full med kampvilja på en gång.

Livsmål modifieras alltid genom livet, antingen för att man inser att de inte kommer att vara möjliga att nå, eller för att man faktiskt gör det. Det har med livslust och vårt behov av drivkraft att göra, tror jag.

Och därför kommer vi ständigt tillbaka till början av cirkeln igen, till den där frågan som när allt kommer omkring inte alls är så enkel, och som ibland kan tyckas knepigare för varje varv du återvänder till den:

1. Vem är du, och var befinner du dig i livet?

Se där sparade du en gnutta pengar på att köpa självhjälpslitteratur för att bli mer framgångsrik! Fast okej, min modell är kanske mer deprimerande än de där böckerna, eftersom utvecklingen snarare resulterar i en nedåtgående spiral av modifierade mål än ett rakt kontinuum mot Stor Lycka.

Det tar tid att nå sina mål. Oavsett om man alltså lyckas springa ifatt dem, eller om man över tid kompromissar och flyttar dem närmare mot vad som är möjligt att uppnå. Att bli en bättre man och människa handlar alltså inte enbart om en uppgörelse med generationerna av patriarker och krigare som sitter nedärvda i ryggraden, utan också om hur vi hanterar tid, och inte minst tid för varandra.

Blivandet handlar om att lyckas möta dig själv på utsatt tid. Det är det som gör det så förtvivlat svårt att hantera tid.

Apropå förra inlägget kom jag att tänka på en gammal krönika just i den där publikationen som jag nämnde, en krönika som jag tror aldrig publicerades. Känns som på tiden nu, tretton år senare, även om jag grips av visst vemod när jag läser den själv. Dessutom har gamla texter en förmåga att skava lika obekvämt i ögonen som ett fotografi från 1986, där man står och är fin med med rosa slips och mintgrön tröja med puffärmar ... hur kunde man, liksom. 

Ofta hör jag att det där med jämställdhet bara kan uppnås genom hur vi fostrar våra barn. Hemma hos mig är vi några som tvivlar på att det är så enkelt - nämligen jag, Stålmannen, Spindelmannen och Batman.