Salladskvinnan säljer sin salladsbar. Bloggare rasar över fackets orättvisa metoder. Känslan av undomsförbudspolitiker är stor. Dessa som inte tänker längre än vad de måste för att få samtycke av den gemensamma kretsen. Det är ju alltid att lätt att uttala sig när den totala kunskapen i området är hämtad från kvällsblaskorna i kombination med att låta bli att bry sig om att ta reda på alternativ till det som kritiseras. Då har man ju inga faktaramar att behöva hålla sig inom utan kan sväga ut i argumentationen fri som en fågel. Och på ytan är det ju jätteenkelt att skylla på facket. Det var ju faktiskt deras blockad som tog musten ur Salladskvinnan.

I Sverige har vi mycket liten lagstiftning på området och den som finns är till huvuddelen dispositiv. Kollektivavtal är ett avtal mellan arbetsgivarorganistation och arbetstagarorganisation och träder istället för lagstiftningen. Den som inte tecknar avtal vill inte vara bunden av avtalet men vad ska då gälla? Är det så att kritikerna vill ha utökad lagstiftning? Lagstiftning är ju otvivelaktigt så lång ifrån individualism som man kan komma.

Hur kommer det sig att hon inte tecknade avtalet om hon nu erbjöd alla sina anställda så överlägsna förmåner? Ett företag drivs av ekonomiska faktorer - inte av principer.

I Sverige behöver vi seriösa företagare som accepterar arbetsmarknadens spelregler. Att vara företagagare innebär ju att man hela tiden möts av motgångar som måste övervinnas. Det är en ständig kamp för att nå positiv utveckling. Det är samtidigt detta som är roligt och utmanande med att vara entreprenör. Det är tufft att vara företagare och man måste vara tuff. Kan man inte ens acceptera dessa mest grundläggande enkla spelregler som är uppsatta när man inleder sitt företagande är man inte någon riktig entreprenör och då vår man inte vara med. Så är fallet oavsett om man är företagare eller deltagare i ett parti Monopol och så var fallet med Salladskvinnan.

Sallad är gott. Men är knappast en måltid.