Jag är nu mitt uppe i en av mina mest tidskrävande kurser hittills. Just nu finns det inte så mycket tid över till annat än pluggandet. Varje vecka innebär nya böcker, artiklar och gruppuppgifter. Grupparbeten är ju för oss som för de flesta andra studenter ett ständigt återkommande inslag i utbildningen. Faktum är att det stundtals kan vara ganska trevligt. I slutet av vårterminen satt vi hemma hos mig och skrev och var faktiskt riktigt flitiga. Gruppdeltagarna brukade ta med sig choklad och dricka och till lunch brukade vi köpa med oss thaimat eller sushi. Resultatet visade sig senare dessutom vara riktigt bra. 

I denna kurs har det varit en större utmaning. Många sidor ska läsas och mycket text ska produceras på mycket kort tid. Gruppsarbetsskrivandet sker utelsutande individuellt, vilket innebär att jag ibland måste sätta mitt namn på sådant jag egentligen inte kan stå för. Senaste redovisningen fick jag göra helt själv efter att samma morgon fått ett sms om att en gruppmedlems häst hade fått kolik. Har folk häst i Göteborg? Kan en häst få kolik?

Inflör morgonsdagens redovisningar upptäckte jag att en av deltexterna var fullständigt oläslig. Anledningen visade sig senare vara att personen i fråga endast kört kurslitteraturen genom Google Translate. Ett sådant agerande kräver knappast några högskolepäng och borde knappast ge några heller.

Efter sommarens jobbande inom äldreomsorgsadministrationen där radion står på hela dagarna har jag nu ganska bra koll på sommarens alla hits. P3 spelar ju ganska blandad musik, men i sommar är det faktiskt en genre som jag uppmärksammat extra mycket. Den svenska hiphopen! Detta är faktiskt en väldigt fascinerande genre, främst på grund av sina imponerande texter. Det är poesi på hög nivå. Jag tänkte precentera några smakprov:

Det första kommer från Newkid:

säg mig äru alright , baby du va asnice,
inte fucking alright, riktigt syn på mig guzz
minns du inte mig brush?
shirre det här cräjz duke, har varann på facebook,
jag bara: whats happening? vilken modis äre?
hon bara kolla på mig, fråga vet du vem jag är man ?
jag bara klart jag vet det, men tänkte för mig själv
fuck vad är det nu hon heter?

Det kan vara lite svårt att hänga med i vad killen menar, men det kan beror på de många lånen från den anglosaxiska världen. Ord som "Facebook" avslöjar dock att det rör sig om ett ytterst modernt mästerverk. I slutet av låten blir även budskapet något mer tydligt:

Det Newkid försöker förklara är helt enkelt att han har haft så många tjejer att han blandar ihop deras namn. Ett typiskt hiphop-problem. För att inte riskera att säga fel namn föredrar han att kalla sin tjej för baby. Kort och koncist.

För rapparen Ansiktet verkar problemet vara det omväda än för Newkid. Nu är det hans tjej som har lite problem med att hålla ordning på namnen. Så här sjunger han i refrängen till sin låt X:

Vad var det som du sa till mig när vi hade sex?
Det verkar som du skämdes, men jag glömde det direkt.
Du kallade mig någonting, men hörde jag det rätt?
Jag tror att det var Danne, men vänta nu ett tag. Är inte det ditt X?

I övriga refränger byts namnet Danne ut mot andra killnamn.

Som slutsats kan jag konstatera att det finns två saker jag lärt mig i sommar. Det första är att folk inom svensk hiphop har svårt att komma ihåg namn. Det andra är att nutida svensk hiphop innefattar fler riktiga mästerverk. Tack P3 för att ni förgyllt min musiksommar.

Idag - på sommarlovets första dag - var jag med om ytterst märklig situation hemma i lägenheten. Jag satt och åt lunch när det knackade på dörren. Lite märkligt eftersom jag inte väntade besök och inte umgås med någon av mina grannar. Det är ju knappt att folk brukar heja i hissen här i huset. 

Utanför stod en kille som först började prata knagglig svenska med en odeffinerbar brytning. När jag inte fattade gick han över till engelska. Han ville att jag skulle gå in till hans flickväns lägenhet och packa hans väska, eftersom han själv av någon anledning inte blev insläppt dit. För detta ville han ge mig pengar i norsk valuta - summan slutade på 2200 (norska) kronor. Jag tackade inte helt oväntat nej till erbjudandet.

Det hela kändes ganska sjukt. Skulle jag gå in till en okänd granne för att packa hennes pojkväns väska. Lite pengar hade inte suttit fel, men nej tack! Så här i efterhand fungerar jag kring vad det hela egentligen kan ha handlat om. Var det ett skämt eller var mannen ute efter attt råna mig? Har man bråkat med sin flickvän är det väl oerhört desperat att knacka på hos okända grannar för att be om hjälp. Och varför skulle flickvännen/grannen släppa in mig om han inte ens fick hämta sina saker. Förmodligen får jag aldrig veta. 

Idag var jag på terminens sista föreläsning. Nu är det bara ett grupparbete kvar innan sommarlovet börjar. Sista terminen kommer ägnas åt en vald inriktning. Därefter är det tänkt att jag ska vara klar med utbildningens grundnivå. Det är mindre än ett år tills dess, men det är mycket som ska hinnas med. Det gäller att försöka leva i nuet och ta en sak i taget.

Det där med att plugga utomhus är en utopi. Det är väldigt lockande att ta med sig böckerna ut i vårsolen, men väl där blir effektiviteten lika med noll. Vind som blåser och alla möjliga störande ljud sätter käppar i hjulen. I dag såg jag några som försökte nere på innegården, men de flesta verkade ha gett upp och gått över till att sola. Själv försökte jag vara flitig uppe på mitt rum, vilket senare fick resultera i en paus ute i solen, dock utan att ta med böckerna dit. 

Mitt uppe i tentapluggandet är det trevligt att kunna bryta av med en tur till simhallen. Annars brukar jag se träning mer som ett nödvändigt ont än något trevligt. Inför tentor blir saker och ting helt enkelt lite anorlunda.

I simhallen finns det alltid en del lustigt folk. I dag var det till exempel en man med bara en fot som gjorde armhävningar vid sidan om bassängen.  Jag såg honom aldrig simma, men armhävningarna var bra mycket bättre än vad jag kan göra med två fötter. Ändå kände jag mig lyckligt lottad och hade inte velat byta med honom. 

På spårvagnen hem fick jag sällskap av en narkotikapåverkad kille som satt och skrek saker åt mig hela vägen. Det bor många mysiga människor i den här staden. 

Mitt nya hus är för stort för att man ska känna till vilka som bor här, men nu efter helgen kan jag tänka mig att fler har uppmärksammat min ankomst. I lördags kom det över lite klasskompisar och andra på inflyttningsfest. Det blev rätt stor uppslutning och som mest var vi väl femton personer på mina tjugonio kvadrat. Denna gången var det i alla fall ingen som bjudit in tvåhundra indier. Det blev livat och himla trevligt. Jag hoppas grannarna hade överseende med musiken. Det är ju trots allt bara studenter som bor här och det hela var på en lördag. Det kom inte heller någon och klagade. Efter detta får jag väl se mig som inbodd. 

Min cykel har gått sönder och eftersom jag varken har kunskap eller lust att laga den själv har jag fått lämna in den på en cykelverkstad. Nackdelen med detta är förstås att jag nu blivit utelämnad till cykelreparatören och hans hutlösa priser. Alternativet är att strunta i det och börja gå istället, vilket dock är otänkbart i min situation. Det var bara att bege sig dit och se glad ut. Tur att man har lite marginaler. 

Småbarnsförälder är uppenbarligen ett egensinnigt släkte. Igår när jag stod i kassakön på Hemköp var det en liten tjej som tjatade på sin mamma om att hon ville få en Barbietidning. Mamman sa först nej, men efter fortsatt tjat gav hon med sig efter att dottern lovat att betala tillbaka mamman med sin egna pengar när de kom hem. Antingen ville mamman vara snäll och inte ta pengar från sin dotter eller också hade hon annammat Sverigedemokraternas sätt att räkna, för efter att ha studerat tidningen konstaterade hon att "den kostar sjuttio kronor, det är två tjugor". Oavsett bakomliggande anledning var det inte särskilt bra ur en pedagogisk synvinkel. Som straff kommer nu socialen komma och hämta ungen. 

Det är inte riktigt vår ännu, men nu orkade jag faktiskt inte vänta längre. Idag oljade jag in kedja och lås på cykeln och bestämde mig för att mina extraben nu officiellt var framtagna för säsongen. Det var sol och ca fyra grader ute, så särskilt kallt kändes det inte heller. Efter en liten tur kunde jag konstatera vad jag redan visste, nämligen att det faktiskt är ett riktigt trevligt område jag numera bor i. Nu fattas det väl bara att allt förstörs med en snöstorm imorgon.

Efter en del internetkrångel i samband med flytten är jag nu åter uppkopplad mot världen, men den här gången från Linné. Det blev en intensiv flytthelg och trots allt arbete är det fortfarande en del småsaker som måste göras innan mitt nya hem kan ses som helt klart. Jag känner mig dock väldigt nöjd! Ännu känns det ovant att det faktiskt är min lägenhet jag är i. Det lär dock inte dröja särskilt länge förrän jag är riktigt inbodd.

Mina dagar i studentgettot är definitivt räknade. Undertiden jag var på universitetet idag hade det varit en kvinna med finsktklingande namn och besiktigat rummet. Merparten av mina ägodelar (som visade sig vara mer än jag först räknat med) är nu nerpackade i kartonger och imorgon kommer mina föräldrar för att hjälpa till med flytten. In- och utflyttningsdagen är på tisdag vilket gör det hela till ett ganska omständigt projekt. Vi kommer nämligen få flytta ut alla grejer i helgen och förvara dem hos min kusin tills nästa helg då vi kan flytta in dem i den nya lägenheten. I sammanhang som det här hade det verkligen varit skönt med egen bil. Det är dock tur att det överhuvudtaget gick att lösa. I två och ett halvt år har jag träffat många intressanta människor från olika delar av världen, men nu stavas framtiden Linné. Där finns inte en massa trappor.

På universitetet har vi ägnat den senaste veckan åt kvantitativa studier, det vill säga olika enkätundersökningar. Klassen har delats in i små kvantgrupper som skrivit enkätfrågor om förtroendet för olika samhällsintutioner, allt från domstolarna till kungahuset. I onsdags fick vi sitta och fylla i varandras enkäter som sedan fick sammanställas. Utöver detta fick vi svara på "den stora SOM-enkäten" som mäter ett flertal olika variabler om förtoende samt personlig fakta.

Min grupps resultatat blev ganska intetsägande. Snackisen var istället att två i klassen kryssat för att de sympatiserar med Sverigedemokraterna. Den stora frågan var förstås vilka dessa personer var. Genom att jämföra olika variabler kunde man få fram dessa personers kön, ålder, civilstånd, etniska bakgrund, m.m.  Det var med andra ord ganska enkelt att ringa in misstänkta. Spänningen var förstås olidlig. Till slut visade det sig dock att någon av dessa variabler skrivits in fel. En av de "anklagade" visade sig nämligen vara en öppen socialdemokrat.

Hur osm helst. Idag avslutades den första delen av projektet och trots bristen på statistiska samband skrattade folk åt min grupps "roliga bilder" i Power Point-presentationen under redovisningen. Borde jag känna mig glad eller förnedrad?

Ishalka, starka vindar och taskig balans är tydligen ingen bra kombination. Under loppet av en halvtimme höll jag på att blåsa av vägen två gånger. Det låter nästan som ett skämt, men andra gången fanns det faktiskt vittnen som kan intyga. Några klasskompisar tillika basgruppskollegor kunde nämligen följa händelseförloppet från ett fönster. Jag antar att de fick sig ett gott skratt. För mig blev mest en blandning av fascination och total förnedring.

Den som har en pratglad kines som granne lär sig något nytt varje dag. Jag är som bekant en av dem. Jag hade till exempel ingen aning om att kineserna halal-slaktar sina djur. Inte för att de är judar eller muslimer, utan helt enkelt för smakens skull (och förmodligen en hel del tradition). De anser till exempel att det svenska fläskköttet är oätligt för att det smakar för mycket blod. När det gäller just fläskköttet går det ju inte heller att bege sig till någon halalköttaffär, eftersom muslimer inte äter gris överhuvudtaget. De får helt enkelt nöja sig med vanlig kossa (som tydligen smakade helt okej, trots att de fått dö innan de tömts på blod). Själv har jag inga som helst problem med det svenska köttet, utan äter med glädje.