Nu har retstickan legat i ett litet orosmoln eller vad det heter, och jag har länge funderat på om det verkligen kommer gå att genomföra. Sandra har hoppat av från både projektet och filmen nu, men jag har som sagt hittat en ny kompis, Linda. Jag ska höra med henne om hon är intresserad av Sandras roll också. Får bara hoppas att Tove inte tackar nej nu. Men ja, vi får fortsätta eftersom detta är så pass viktigt och intressant! Jag vill inte ge upp i första taget!

Igår träffade jag en kompis till Annica som hade gått med på en intervju. Cecilia heter hon, och var verkligen jättetrevlig! Jag har inga frågor och svar radade efter punkter, utan det blir istället en flytande text om vad hon hade att berätta:

Cecilia var mobbad under hela sin grundskoleperiod, alltså från första till nionde klass.Det var psykisk mobbning och den kom från både tjejer och killar. Mobbningen skedde genom att klasskamraterna trycker in henne i ett hörn och börjar mata på med elaka ord som "fet" och "ful". Det var även mycket trams när hon gick i 4an och 5an och man skulle fråga chans på varandra. Men hennes klasskamrater slängde inte bara ord över henne utan hon fick även sin jacka i sönderklippt vid ett tillfälle. Lärarna blundade för det och en del sade att det var engångsgrejer. "Ja, visst var det det men det hände ju någonting nytt hela tiden. Jackan blev sönderklippt en gång, men sedan hittar dem ju på någonting annat". I 4an försökte Cecilia att ta livet av sig med sin familjs salladskniv. I både 4an och 5an försökte hon ta livet av sig. När hon kom hem från skolan spydde hon. Cecilia hade en bästa kompis som inte vågade säga emot mobbarna eftersom hon själv kunde bli svag och utsatt. I Cecilias klass var även två andra flickor mobbade, den ena för att hon var lite "efter" och den andra för att hon stank. Deras mobbning var mer fysisk och utrysning. På flickan som luktade petade dem med pinnar för att dem inte ville röra vid henne. Cecilia sade själv att hon hellre hade blivit sparkad och nedslagen än utsatts för det hon gjorde."Sådana sår läker efter ett tag". I mellantadiet var det en lärare som tog tag i det. När eleverna ville gå och äta så svarade hon "nej, ingen går härifrån förrän vi har rett ut detta!" Om någon ville gå på toaletten var det samma sak och det slutade med att Cecilias klass fick äta i klassrummet. Efter detta fick Cecilia en jättebra klass i 6an, men sedan splittrades dem och hon blev återigen mobbad. Även i 7an var det en lärare som såg mobbningen och tog tag i det, men under högstadiet var Cecilia trots allt mobbad. På fritiden började Cecilia sedan att drilla och blev mycket duktig. Hon fick massor av kompisar i laget och de turnerade runt hela Europa. Hon berättade om reaktionerna som "Va? Hon ska ju inte vara bra på någonting." Hon fick alltså kompisar och att drilla var som en befrielse från mobbarna. Cecilia hade även en bästa kompis, men hon ljög för henne. När Cecilia berättade en hemlighet, så kunde hon höra kompisen avslöja den för dem andra och efter det kunde hon inte lita på henne.

När Cecilia började gymnasiet blev det bättre, precis som för många andra. När de skulle spela fotboll berättade hon att hon fick vara målvakt. Hon tänkte direkt "Åh nej, jag kommer att missa bollarna", och hon missade även en boll. Hon gjorde sig beredd på att höra en massa taskiga ord, men istället ropade en kille "Missade du den? Vad synd!" Klasskamraterna började peppa henne istället för att trycka ner henne. Idag har Cecilia en pojkvän, vänner och jobb. Ibland frågar hon sig själv vad pojkvännen ser hos henne, men hon säger att hon inte skulle lämna honom för någonting i världen. Hon lever sitt eget liv, och skiter oftast i vad andra tycker. men samtidigt säger hon att när man ser kollegor som står och pratar och skrattar om någonting man inte hör, så får man för sig att det är en själv det handlar om. Psykisk mobbning tar många år at komma över, ibland går det inte alls. "Men personer som har varit mobbade har en erfarenhet som man definitivt inte kan läsa sig till" avslutar hon med.

Jag tackar Cecilia jättemycket för samtalet som var till mycket nytta och som fick en att tänka till ännu mer än tidigare. Inte ska en tjej som går i 4an och alltså är 10 år, sitta med en kniv i handen och vilja ta sitt liv, knappt innan de vet vad livet är för någonting. Jag känner igen mig i hennes typ av mobbning, även om ingen utsätts för exakt samma. Men jag håller med henne, man får en erfarenhet som inte går att lära sig genom böcker, berättelser eller filmer. Och oftast blir det den mobbade som går starkast ut.