Cerealier är ett finare ord för säd: Majs, vete, ris, råg, havre med flera. Cerealier är på sätt och vis den viktigaste gruppen födoämnen vi har, då det faktum att vi började odla säd är orsaken till att vår civilisation utvecklades som den gjorde. Orsaken till att jag sitter framför datorn och skriver här ikväll. Men konsumtion av cerealier, speciellt en överdriven sådan, kan potentiellt vara ett problem för många människor. Speciellt om cerealierna inte är förberedda på rätt sätt (läs gärna mina tidigare inlägg om surdeg). Jag tänkte här ta upp några av dessa problem.

Vitaminer och mineraler

Hårt processade cerealier, som polerat ris och vitt mjöl, är mycket näringsfattiga. Att det kan orsaka problem om en stor del av näringsintaget kommer från dessa är inte så svårt att räkna ut. Fullkornsvarianterna är betydlig mer näringsrika men också de är problematiska. Cerealier i stort saknar helt vitamin A (eller beta-karoten), B12, C och D. Om en stor mängd cerealier konsumeras så konsumeras ju dessa istället för något annat. Det innebär att intaget av dessa vitaminer kan blir lågt. Inte nödvändigtvis så lågt att rena bristsjukdomar uppstår (även om det ofta förekommer i u-länder), men lägre än vad som är optimalt. Dessutom så är biotillgängligheten för många B-vitaminer rätt låg i säd, det betyder att de tas upp i lägre utsträckning än från till exempel kött. Syrning eller groddning av mjöl förbättrar både biotillgängligheten och B-vitamininehållet till viss del. Biotillgängligheten hos mineralerna i säd är också många gånger rätt låg.

Fetter

Cerealier innehåller en hög halt omega 6-fetter och en mycket låg halt omega 3. Jag, och många andra, har skrivit om fettsyrebalans tidigare. Detta innebär också att djur som får äta mycket säd (istället för sin naturliga föda) får en sämre balans mellan omega 6 och 3 i köttet.

Antinutrienter

Säd är ju frön och har som sådana ett intresse av att inte bli uppätna. De har därför utvecklat försvar mot just detta. Detta försvar består bland annat av en del antinutrienter som vi som icke-fröätande art inte utvecklat sätt att komma förbi. Ett exempel på detta är fytinsyra som i fröet har som funktion att göra mineraler otillängliga så att fröet inte groddar. I vår mage gör fytinsyra mineralerna otillängliga så att de inte kan tas upp. Andra möjliga antinutrienter är alfa-amylasinhibitorer, proteasinhibitorer och lektiner. Lektiner är proteiner som har förmågan att binda till kolhydrater (alla våra celler har olika kolhydrater på ytan). Den lektin som är mest studerad är WGA ("Wheat Germ Agglutinin"). I stort sett varenda cell i kroppen kan binda till WGA. Det är i studier (Freed et al) visat att WGA kan binda till följande organ och vävnader: mun, mage, tarm, bukspottkörtel, skelettmuskulatur, njurar, hud, nervvävnad, reproduktionsorgan och plasmaproteiner (proteiner i blodet). Det största potentiella problemet med WGA (och möjligtvis liknande lektiner) är att det kan orsaka förändringar i mag-tarmkanalen. Detta skulle bland annat kunna göra att antigener från maten kan passera in i kroppen, vilket för mig vidare till nästa problem med cerealier:

Autoimmuna sjukdomar

Det finns evidens för att cerealier spelar en viktig roll i olika autoimmuna tillstånd, och även i tillstånd som normalt inte anses vara autoimmuna. Celiaki (glutenintolerans) är det mest kända exemplet på detta men det finns även en koppling mellan cerealier och reumatiod artrit, dermatitis herpetiformis, schizofreni, sjögrens symdrom, diabetes typ 1, autism och epilepsi (och kanske fler). Observera att jag inte säger att cerealiekonsumtion är en direkt orsak till alla dessa sjukdomar, bara att det finns vissa indikationer (olika starka) att det finns en koppling och/eller att en cerealiefri kost kan förbättra dem. En teori till varför denna koppling finns är att det sker genom så kallad mimikry, där proteiner i cerealierna (kanske på grund av en skadad tarm) tar sig in i kropppen utan att de blivit nedbrytna. Om dessa proteiner då har gemensamma drag med kroppsegna proteiner så skulle detta kunna innebära att immunförsvaret blir förvirrat och attackerar även kroppens egna vävnader.