

14 dec kl 22:21, 2008
Varför har man ibland bara så svårt att tro på sig själv?
Att man allt som oftast kan känna sig så sårbar, samtidigt som man vill visa sig stark.
Och när jag innerst inne vet att jag inte är någon mes, varför ska då modet kännas så långt bort?
Hälsningen är framförd nu. Jag har ingenting att förlora. Han hade blivit jätteglad.
Jag kan nästan se hans
leende ansikte framför mig
Nu vet man aldrig vad som kan ske, men fortsättning följer i början av januari. Om det nu blir någon.
Jag vill lära känna honom innan jag kan uttala mig.
Den som lever får se. Jag tänker inte fega ur.
Man lever bara en gång.
Så sant så sant :) Go giiiirl :D
Skrivet av Jenny den 15 december, 2008 kl. 14:07 #