Tankar om allt och ingenting

En gammal vaktmästare sa till mig, en dag för länge sedan, att man bara har människor till låns. Vissa kommer in i ens liv för att stanna och en del kommer in i ens liv för att berätta saker, lära dig saker och sen när det är uppfyllt, så försvinner dem. Ibland sker det av naturliga anledningar och ibland inte.

Jag träffade en sådan människa för fyra år sedan (eller fem år sen blir det ju nu i sommar). Under en galen semester till Lefkas, Nidri, en två veckors toksingelresa tillsammans med min älskade Kattis. Med våra Goofy+Ölsvamp= sant tröjor anlände vi dit, en kväll i början av juli. Vi ramlade en kväll in på en bar som hette Byblos, där vi genast kände oss hemma. Fick sen höra att det jobbade svenskar i den baren som var inne, så vi gick dit. Och där var han. Han som bara var så himla fin. Jag sa till Kattis att om jag bara fick pussa honom, så skulle jag bli så himla lycklig. Jag satt där, med brustet hjärta och mådde egentligen inte alls så bra. Relativt nydumpad efter nästan 3 års förhållande. Visste varken ut eller in, men hade ändå hoppet att exet och jag skulle bli tillsammans igen. Kattis hade sagt att jag iaf kunde vänta tills efter Grekland innan jag sa någonting. Och ja, den resan förändrade allt och lite till. Vi umgicks med de svenskarna. Speciellt han betydde nåt för mig. När jag kom hem från den resan var det inte alls självklart att det skulle bli jag och exet igen. För mig fanns det inga såna tankar kvar. Jag och han hade inte bytt nummer, inte sagt någonting, utan vi såg väl det för vad det var, en romans. Jag skulle åka hem till Sverige. Han skulle stanna kvar och jobba, för att sedan åka vidare på en annan resa.

Jag har tänkt på honom, pratat om honom, men inte så mycket mer än så. Tills för en vecka sedan, fyra år senare, dyker han, helt plötsligt upp i en dröm. En dröm som bara känns så verklig att jag inte kan glömma.

Igår satt jag vid datan, tankarna om drömmen kommer tillbaka. Jag gick in på facebook och sökte på Byblos Bar. Och jag såg bilder på många av de människor som var där när vi var där. Hittade sedan en kille. Jag såg att det var han. Jag gick sedan in på google (stalker som jag är) och hittade en resedagbok. Hans resedagbok. Och det var verkligen han. Det fanns bilder från Lefkas, på baren, på balkongen där vi satt, alla de vi träffade.  Vilken nostalgi.

Och jag skickade iväg ett litet mail till honom på facebook. Jag fick bara lust med det. Jag har ju bilder som han kanske vill ha. Jag vet inte ens om han minns mig, men jag minns ju honom. Men fyra år, är ändå fyra år.

Vi får väl se om han svarar eller inte. Har inga förhoppningar eller förväntningar, men jag tyckte bara att det var en kul grej. Jag ska bli mer modig under 2009 och det har ju iaf börjat bra :)