Ronny Persson med lite tid över

CapeTowntoCairo.com

DN: Afghanistans framtida öde påverkas av beslut i Washington och i europeiska huvudstäder är plågsamt uppenbart. De internationella styrkorna har börjat avveckla sitt militära engagemang inte för att uppdraget är slutfört utan för att ledarna i USA och Europa inte längre anser insatsen värd sitt pris. Trots att den kostat enorma belopp och pågått i tio år har landet varken fått fungerande institutioner eller säkerhetspolitisk stabilitet.

-Det var ju inte den utvecklingen Nato-beundrarna  Reinfeldt och Bildt beskrev för oss när vi gick med på att införa demokrati med hjälp av vapenmakt, till ett folk som inte ens vet vad vår typ av demokrati är. Många dödade blev det och ett ökat hat mot oss i väst. Reinfeldt gör fel både inrikes och utrikes. Mycket för S att repparera.

Osannorlika SvD skriver: De svenska Gripenplanen över Libyen används enbart som spaningsplan av Nato. -(Med andra ord, de underlättar dödandet av Libyens soldater) Sveriges politiska begränsningar gör det också svårare för Gripen-piloterna att spana mot Gaddafis markstyrkor som fortsätter sina attacker mot ­civilbefolkningen. -(Vad är detta för partiskt fjanteri? Det som här beskrivs som "Gadaffis styrkor" är Libyens reguljära försvarsmakt. Och varför i h- skulle dom attackera "civilbefolkningen"- i stället för rebellerna?)

Ta hem svenskarna från Afghanistan och Libyen och avskeda dårarna på nyhetsredaktionerna.

Under rubriken "Revolten i arabvärlden" skrev Rapports utrikeskommentatorn Bo Inge Andersson en mer sansad och proffsigare artikel än vad jag kan åstadkomma. Jag återger den på det här sättet så slipper ni klicka er vidare, det är bara att fortsätta att läsa.

Det gick inte som vi trodde
Det började bra - men sen gick det inte som vi trodde. Det började med Tunisien där diktatorn Ben Ali störtades med expressfart. Och sen föll Hosni Mubarak i Egypten. Det såg ut som en framgångshistoria av det slag som västliga medier älskar. De onda sopas bort av de goda.

Men i en rad länder är de onda kvar, fast de då troddes vara på fallrepet: I Bahrain, Jemen och Syrien dödar regimen demonstranter på gatorna. Diktatorerna har lärt sig att skjuta tillbaka.

I Libyen kan Muammar Kadaffi fortsätta terrorn. Och våld föder våld. Uppgifter om övergrepp också av rebellerna.

Plan B saknades
FN-resolution om Libyen präglades av optimism efter Tunisien och Egypten. Man trodde att protesterrörelsen snabbt kunde sparka ut Kadaffi också.

Det skulle räcka med att hindra Kadaffi att terrorisera sitt eget folk "med alla möjliga militära medel" utom att sätta in marktrupper.

Det var ett önsketänkande. Och en plan B saknades för hur man skulle göra om han inte avgick.

Nu sänder britter och italienare "militära rådgivare" till rebellerna. Deras styrka överskattades av väst och Arabförbundet, lika mycket som Kadaffi underskattades.

Början till markoffensiv?
Det är ett erkännande av att Nato-offensiven inte gått som man hoppats.

Frågan blir också om Nato är på väg mot en markoffensiv, något som FN aldrig skulle godkänna. Stora delar av världen skulle uppfatta det som ett krig om olja, inte om demokrati.

Protester i Tunis
Det började i Tunis Saken kompliceras av att USA:s vicepresident Joe Biden i Financial Times säger att det finns viktigare saker för USA än Libyen. Det uttalandet kan USA få äta upp: Ett sönderfallande Libyen kan bli ett nytt kaos à la Somalia, men nu i Medelhavet.

Också för revoltens solskensbarn, Tunisien och Egypten, är läget mer komplicerat än vi trodde för två månader sen.

Löftet ändrades
Tunisiens regering har visserligen rensats på Ben Ali-element. Men löftet om fria val i juli har ändrats till ett val av ett råd som ska skriva en grundlag.

Det tyder på starka krafter som vill hindra den snabbare utveckling, som demonstranterna hoppades på.

Så är det också i Egypten - eller kanske ännu värre. Kanske styrs landet efter valen i september av en ohelig allians mellan det islamistiska Muslimska Brödraskapet och överlevare från Mubaraks diktaturparti NDP.

Besvikna revolutionärer
Dessa har ingen historia av att kämpa för mänskliga rättigheter eller demokrati. De som gjorde revolution kan bli besvikna: Ett talesätt säger att efter en revolution är det alltid revolutionärerna som är missnöjda.

Oroande i Egypten är rapporter om tortyr och övervåld från den sittande militärstyrda övergångsregimens sida.

Algeriet och Sudan nämndes som skådeplatser för nya revolter. Så har det inte blivit. Framtidens historiker får avgöra om det var Kadaffis motstånd som minskade arabvärldens protestvilja och aktiverade diktatorerna att slå tillbaka.

Samma gäller Iran, som först skröt med att revoltandan var ett stöd för iransk politik, men som sedan fick kalla fötter när upproret spred sig till bundsförvanten och grannen Syrien.

Varning till iranier
Den syriska regimens brutala motaktioner, som Iran stödjer, kan också ses som en varning till iranierna att inte upprepa sin revolt från sommaren 2009.

Det dödläge som inträtt kan ännu inte tolkas som att allt har gått snett. Men inget blev som vi trodde i början av året. Upproret måste ändå ses som epokgörande.

Polisingripande i Kina.
Kina oroas också Den kinesiska regimens nya kampanjer mot regimkritiker bär till exempel spår av rädslan för att den arabiska revoltandan ska sprida sig.

Mediernas fel?
Men felet till överoptimismen är kanske mediernas? Från början såg den arabiska revoltsagan ut som en typisk segrarhistoria: de onda fördrivs av de goda. Nyanser och problematiseringar var inte nödvändiga.

Nu har alltsammans gått in i ett läge då vi inte vet vilket inflytande rebellernas drömmar om demokrati kan få.

Det kan knäcka det nya självförtroende som många i regionen fått. Men det kan lika mycket förstöra Natos, inklusive, USA:s, anseende om man inte lyckas reda ut härvan.

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator

Sveriges styrka i Afghanistan är omdiskuterad. Ändå vet få svenskar hur våra soldater arbetar, och att i deras jobb ingår att ta livet av motståndare. (Motståndarna är afghaner som har en för oss tokig religion)

Tidningarnas Telegrambyrå meddelar: Efter tio år med utländska trupper är säkerheten i Afghanistan sämre än någonsin. (Alltså trotts våra soldaters påstådda humanitet)

-"Vi blir faktiskt ganska nöjda när rätt människor dör", säger Fredrik, som är major i Svenska Försvaret.

Vi bör ta hem vårt Försvar och återgå till att vara fredliga. Det är inget  att skämmas för.

Vi har väl alla hört representanter från berörda myndigheter att Svenska Försvaret bara ägnar sig åt spaningsuppdrag i Libyen. Om vi letar upp offren och pekar ut dem för de som har till uppgift att skjuta dem, så är vi inte så human som man vill få oss att tro.
Vi bör ta hem vårt Försvar och återgå till att vara fredliga. Det är inget  att skämmas för.

Fredagen blev den blodigaste dagen i Syrien sedan demonstrationerna för demokrati inleddes. Enligt uppgift mördades under dagen minst 49 människor, på en begravning.

Libyens armé hann bara skjuta 6 personer på ett torg, så beslutade västvärlden med USA som ivrig och mäktig pådrivare att starta ett omfattande inbördeskrig. Där den ena parten skjuter barn och civila och den andra ingen, de gör bara framsteg, om man ska tro våra löjligt partiska nyhetsorgan.

Vi bör ta hem vårt Försvar och återgå till att vara fredliga. Det är inget att skämmas över.

Försvarsmakten är en statlig förvaltningsmyndighet som ansvarar för Sveriges säkerhet - Ja, så har regeringar och svensk militär hittills beskrivit sig själva. "Svenska försvaret".
Nu när vi har börjat anfalla och döda människor ute i stora världen, som inte på något sätt hotar oss, bör vi nog ändra på namnet till "Svensk krigsmakt" eller kanske lite mindre blygsamt "Svenska USA-allierade armén"

(Såg ni att Juholt (s) vill avsätta våran kung?) Den 1 september 1969 störtade Gadaffis upprorsarmé Libyens kung Idris I. För en tid sedan rapporterade svenska journalister att Gadaffi skulle tvingas avgå om två dygn. Sedan rapporterade samma journalister att han skulle sitta kvar högst i en vecka. Därpå rapporterade de att man kanske måste börja förhandla med Gadaffi om hur han skulle avgå.

Det kan vara ett grovt misstag för Sverige att bidra till en militär operation som mer än något annat gynnar den stora vinnaren i krig: vapenindustrin. Sverige borde istället stå upp för humanistiska principer genom att fördöma allt dödande, skriver tre forskare.

LORY JANELLE DANCE docent i sociologi, gästforskare i mänskliga rättighetsstudier, Lunds universitet,
ANTHONY FISCELLA religionsforskare, Lunds universitet
JØRGEN JOHANSEN fredsforskare, Syracuse University, USA och Coventry University, Storbritannien

Polis och militär som stödjer kungahuset i Jordanien dödar och skadar "sina egna invånare" som det numera heter sedan Libyenkrisen. Frågan blir om vi ska skicka flyg och soldater för att döda de som stödjer kungen i Jordanien. Eller bör vi vänta tills USA har börjat kanske?

Bör vi i Väst anfalla Yemen också? Och befria landet från dess president? Eller är USA inte tillräckligt fientligt inställt till honom. Han skjuter i alla fall "på sitt eget folk" som våra medier uttrycker det om Libyen.

Ska vi anfalla Syrien tro. Demonstranterna där begravde sina döda kamrater under helgen och marscherar vidare, presidenten svarar men vapen igen. Vi kanske måste starta en ny svensk rikstidning som inte är så krigskåt.