1 vecka kvar. Hå hå ja ja.....det suger. I går hade vi en lite tillställning, som vanligt, på jobbet. Det var händer som grep efter mina...Får du stanna kvar? Har du hört något?....Det är hårt att säga NEJ jag har inte hört något, Nej jag får inte stanna kvar....Igår kom jag på hur jag skall säga för att trösta...OM den nya privata vårdgivaren annonserar om en sådan tjänst så söker jag den....om 1 år alltså. suck...hoppas något händer nästa vecka så jag slipper jobba de sista dagarna....Jag orkar inte klippa alla relationer med de gamla....fy fn vad det suger energi.

Jag går med min styrke bok i väskan. Margareta Melins dikter. Jag har en favorit just nu: Om jag inte vill det jag gör, då är det inte jag som gör det.......Jag blir så lugn i min själ när jag läser hennes dikter. Det finns alltid någon som ger mig kraft. Efter denna hemska månaden som jag levt med varsel och uppsägning, kaoset....så känns en svalkande dikt som en famn att krypa in i. En tröstande famn på mina villkor...en bekant och bara min famn.

Mr Al är mer förbannad än vad jag är över kaoset. Detta påverkar oss båda två. Det lägger väl sig när min jobb tid är över och det inte finns något hopp kvar. För visst hoppas vi på att ett brev skall ligga i brevlådan och ta tillbaka mig...knäppt. Det vet jag att det inte kommer att göra men ändå...tänk vad människan är knepig....hoppet finns så länge det finns liv som man säger...

Fick äntligen sova till kl 5 iallafall.....

kram