pust, en ny pärs. Doggen löper och mr Al har njurstensanfall. Blod överallt. Igår trodde jag att han höll på att dö. Blek och totalt utslagen av smärta ligger han på en brits och är helt inne i sitt anfall....stackars stackars min älskling. Totalt hjälplös var båda han och jag..han mådde illa och var varm, torr i munnen och ja, fy det var gräsligt. Vi kom hem på kvällen och han kände sig ganska ok men nu på morgonen är det tufft igen. Han har precis tagit smärtstillande och vi väntar på hur det skall fortsätta. Han kissar blod och det är helt normalt men ändå.....man blir lite skärrad. Jag tänker på hur vi hade det när jag hade min tumör. Fy, så gräsligt det var.....vi levde precis på gränsen till döden kändes det som. Detta kommer att gå över och han blir helt frisk efteråt. Han har en sten till...............suck i den andra njuren....

Nåväl, ännu känns det inte meningslöst att var arbetslös. Nu har jag tid att vara sjuk och ta hand om min sjuka man och tänka över livet.

Mitt liv är bra och jag kunde inte ha det bättre faktiskt. Ett jobb är väl bra att ha men detta är helt okey ändå. Mina barn är friska, Mr Als ungar är också friska och alla 5 är kloka.

Ingen mår dåligt psykiskt. Just nu är allt som vanligt och då är det riktigt bra!!! (undra om mr Al håller med?)  Fl'åt, jag tycker synd om honom just nu fast i det stora hela är allt bra...asch

kram