så vill jag inte skriva men ....jag är ensam och känner mig väldigt ensam. Det hände hemska saker igår.

Efter min kraftfulla dag hemma och ett nytt avstamp i bantningen kom jag äntligen till stallet. Åh, min älskling hade skadat sig. Skrapmärken på hela bakbenet. Det är mycket märkligt eftersom det är ordning i både hage och box. Kan vara så att hon kommit lös på  natten men ingen vill berätta......Nåväl, jag ringde mr Al och berättade och trodde i min enfald att han skulle vilja komma och titta....han sa inte ett ord i den riktningen. Jag knäppte av med ett avmätt Hej då! Så började min humör-spiral nedåt. 

Hon var inte allvarligt skadad men ändå, det visste ju inte han. Jag pysslade om den bitschiga kusen och väntade in nattningen som jag skulle, enligt schemat göra. Mr Al ringde inte en endaste gång.

Väl hemma var jag på varv 5 i spiralen...ganska långt ner och han ligger i soffan, jäkla latmask! Inte ens diskmaskinen var urplockad utan han hade parkerat disken utanför, inte första gången! Det ena gav det andra och bla bla bla bla bla....inget stormigt Hollywood-gräl utan ett svidande-sår-i-själen-matyrskap av oss. Grattis!

Så, nu sitter jag här och har migrän. Väntar på racer-tabletterna att städa undan huvudvärken...... 

Mr Al är just nu fruktansvärt egocenrerad. Jag är jäkligt trött på hans stenar! Alla ska veta, alla ska få se....det vore väldigt bra om dessa förbannade stenar försvann någon gång och vi kunde få det lite normalt igen. Han sa dessutom, innan grälet, att han började känna sig i takt igen!!! No, excuse för att inte ställa upp alltså!

kram