Hej ni,

jag har gjort mig en vattentät vardag av upptagenhet och barn och livet känns mycket skönt och händelselöst. Är seriös och ambitiös på jobbet. Längtar mig till döds efter våren och umgås mest med min kakelugn.

Läste lokalblaskan idag och såg att de har gjort någon sorts dokusåpa på min vårdcentral. Ska försöka komma ihåg att absolut inte bli sjuk. Vem vill bli filmad hos doktorn ? Ett psyko, no doubt.

Har sökt en komvuxkurs som börjar i Mars men misstänker att det inte blir något. Man ska väl vara arbetslös kanske. Vill verkligen studera igen.Göra annat, göra saker osv. Same old. Antikommunikation som ekar i evigheten, amen.

Gick inte vidare i rekryteringsprocessen. Va.

Men det är helt ok.

Jag kan helt enkelt inte ljuga, hela min image skulle liksom falla platt då känner jag. Redan på frågan om stilikoner så kände jag hur jag föll som potentiell inköpsassistent på M&H. Jag förklarade vad jag kände inför hela begreppet, och ja, resten av intervjun fortfor i samma härliga, ärliga anda .

Sann sak 1 : min tillvaro har tvärtemot min förutspåelse varit ganska sugig sedan året börjat. Materiellt sett helt ok dock, vilket känns så märkligt att jag inte ens vet hur jag skulle beskriva det. Fick tillbaka skatten, och har för första gången på år , I tell you, kunnat betala ALLA månadens räkningar. Jag äter när jag är hungrig osv.

Sann sak 2: Jag känner för att vara SuperBad 2night. Komma hem som ett litet skeppsvrak runt fem sisådär. Men jag antar att jag ska omvandla all den här antagonistiska energin till konstruktiv kommunikation istället. Huset rekommmenderar en halvtorr fyllig röd till det.Och kanske en av kubanerna som fortfarande är kvar sedan nyår.

Har sett fram emot 2012 så till den milda grad att jag ignorerat decembers alla tillställningar. Får det överstökat, no more no less. Har en intervju för ett jobb som skulle vara både grädde och körsbär på min tillvaro imorgon, och tänkte framåt, framåt, framåt så intensivt och så länge att jag kände mig själv bli en rastlöss adrenalinstinn greyhoung i startgroparna någonstans.

Denna min oförmåga att vara NU. Att mitt gräs alltid är grönare någon annanstans, i framtiden osv. Alternativt okonstruktivt nostalgiserande, där jag gled in idag, antar att det här framtidstänket redan tråkat ut mig. Ältar och tänker om hit och om dit. Om ? Försäkrar mig om att det som varit var på riktigt. Om det var jag på riktigt, om jag slutligen är ansvarig för det här jag kallar mitt liv. Önskar en liten respit, "bara någonting", undantag med mera.

Föreställer mig att jag grabbar tag om axlarna på den enda person jag skulle kunna tänka mig möjligtvis kunde förstå (nåväl, vet) , ruska om'na och ba " alltså duu förståår inteee !", med blottade tänder och uppkrullad läpp. Har bara inte tid att göra det IRL.

Tänker självklart inte tillräckligt långt tillbaka för att faktiskt hitta svar, för vem vill egentligen ha svar? Inte jag iallafall. Tell you that. Vill bara vara lite mänsklig, men det stämmer ju inte ens om ingen annan håller på så här. Gör ni ?. Dricker kaffe motsvarande en tjackrunda och så spelar jag den här på repeat ett par gånger som straff för mitt muppiga sentimentala beteende.

http://www.dailymotion.com/video/xq69k_radiohead-just_music

Sedan vaknar jag till och så känns det mycket bättre. Nu då, framåt, organisera, prestera, kontrollera mera.

Inte helt nöjd med inläggandet här heller. Men vaffan. Vad gör det om hundra år osv.

Jag har blivit eremit, och älskar det. Tyvärr kanske man ska säga, vet inte. Har jag en timme över så låser jag in mig och tvättar och tecknar och lyssnar på musik. 

Har stressat mig till en magkatarr och tar mig helst inte för något mer avancerat än just bara mig själv, men någon sorts skuldkänsla hägrar över mitt beteende. Tänker att man helt enkelt inte bör hålla på så här, och undrar över hur länge det håller liksom, om man är sugen på att komma tillbaks till "livet" sedan. Högst ironisk där med livet, ni förstår.

Försöker planera veckans lediga dag minutiöst. Vill inte riktigt inse att jag måste offra svampskogen. Tvättar och sorterar ut gamla barnkläder till någon sorts insamlingsdrive, sedan drar jag åt helvetet som numera hittas på Liljevalchs.

Lider dag ut och in av en kreativ frustration, som inte låter mig göra någonting av vardaglig karaktär utan ett visst mått av aggression och en spattighet utan like. Ligger liksom i startgroparna mentalt. Dessutom så lyckas jag ju alltid stegra mina förväntningar in i ohållbarhet, och är i princip lika taggad för besvikelsen som att de skulle infrias. Rastlös till tusen och den gamla taglinen ¨Unleash me !¨ känns mycket aktuell, återigen. Tror jag slutar jobba på min arbetsplats efter julen. Behöver nytt, och framför allt mitt, bara mitt.

Annars så känner jag mig känslomässigt och socialt som en marskatt, ni vet de som stryker sig runt benet och spinner och håller på trots att man inte förärar dem ett ögonkast. Litet för hippieglad och trängtande efter acceptans, förståelse osv. Undviker således alltför intensiv mänsklig kontakt, tills att jag återfått min värdighet.

Plus att jag vill studera i evighet amen och aldrig jobba mer. Jag älskar till och med mina klasskamrater, i allt sitt mångfald och enfald.

Klippte mig igen och har efter många om och men blivit med kort hår, igen. Blev som jag alltid varit, min egen bild av mig och det är otroligt skönt. Ett jag utan cigarretter blir däremot svårare att försonas med, trots att jag känner att det kommer att gå vägen den här gången. Tar nån, ibland, men känner varken att det är ett nederlag eller att jag vill röka forever. Jag har accepterat mitt öde antar jag.

Det är som att jag smyger,tassar omkring härinne. Kan liksom inte bestämma mig för vad jag tycker om det här. Mig själv, här. Och jag och jag och jag, jag, jag. Man vet ju hur det blir, och jag kan inte kliva runt det självförakt som allt det här tvångsmässiga självutlämnandet och egobonanzan genererar. Och så har jag ju den här nya imagen jag gärna håller i, smakar på ett tag till. Den nästan samlade människan Jag som presterar all day long.

Jag är min egen golem. Typ.

http://soundcloud.com/d-molloy/chris-isaak-wicked-game-dms

gawd, ibland saknar jag verkligen det här stället. För att inte tala om hur härligt sorglig och nostalgisk hela jävla bloggkyrkogården är. Tog en rundtur, reminiscerade, och upptäckte att någon kommenterat ett typ fem år gammalt inlägg. Tänker att det omöjligt kan stämma med tiden, räknar om, tänker att jag var ung. Yngre. Whatever.

Förutsätter att att räkningen av sidvisningar är helt ur led och missvisande? Kan inte och vill inte tro att så många människor läst dessa gamla haranger om och om igen.

Jamenserru härinne är flit ledordet. Jag har uppenbarligen inte tid att hänga härinne och på fejjan samtidigt.

Jag är gräsänka till på torsdag , och bedriver min sedvanliga fritidsgårdsverksamhet hemma. Börjar bli dyrt att utfodra ytterligare en kull barn varje vecka, men har sin charm. Nioåringar är ju jätteroliga.

 Imorgon så ska jag hoppa på nåt statistjobb för att få in lite extrapengar. Jobbet inkluderar en hel del väntetid och viss av den utomhus, så jag är väldigt glad att jag fick ta med mig en person. Det blev min syster som också är en fattiglapp. Hur i hela friden jag ska komma upp så tidigt som jag måste är ett mysterium däremot. Min snälla kompis plockar upp alla barn på institutionerna.

En bra nyhet är att min dator som fick varm dryck över sig lever. Däremot är keyboarden fortfarande inte helt konvalescerad och vill varken skriva m eller mellanslag utan visst våld.

Har sökt ett par jobb och jag vill vill vill ha det ena. Jag ger dem till imorgon att svara.

Mannen har åkt till grisParis och jag har ingen annan att dela angst med. Jag har missbedömt , igen.

Idag när jag lämnade av tösen min så möts jag av ett litet större barn med sitt syskon som utropar - Jag såg dig i tidningen !

Jag avfärdar det hela med livlig fantasi och  förstår inte förrän hon ba " Jo det var du . Ni var i Indien " . Jag tänkte ju att jag absolut inte kunde tänkas känna någon som prenumererade på en sån där tidning. Glömde helt bort den praktiskt påtvingade bekantskapen. Herregud, jag tror att det är bikinibilder till och med. Självklart har jag glömt att maila journalisten min adress , och att jag inte kan se det själv gör att mitt kontrollbehov är off the charts.

Kanske kan komma överrens med nån praoelev. Jag fyller i full närvaro, och hon kan hänga i stan hela dagen med undantag för hämtning och lämning av lilltjejen. Sweet deal för en sextonåring!

Nu måste jag sätta på mig ansiktet i ljusets hastighet och gå till jobbet.

Det måste vara så att jag ska mensa alldeles snart. Jag hoppas det för omgivningenss skull. Annars så har jag ådragit mig en not so charming personlighet. Jag hugger åt höger och vänster, och använder om så tyst för mig själv, ord som får mig att rysa. Om folk. Det vetter åt hat, som överskuggar en allt större del av världsbefolkningen för var dag som går. Men tills att hormonerna släpper sitt tag om min själ så lyss på dessa eviga sanningar ; Alla ljuger, snackar skit och är falska skithuvuden. Sorgligt inte sant ?

Nu ska jag mata min avkomma och förkovra dem i kulturen. Chop chop.

För övrigt, förresten !, om män hade haft mens de med, så hade man ju sluppit skiten för länge sedan. Man skulle ta nåt piller och aldrig behöva se en droppe igen. Det kan man också jaga upp sig över.

Dagens temalåt ; http://www.youtube.com/watch?v=NSMLx44DqFc

Veckan har släppt på tyglarna lite och jag har inte bara hunnit fixa naglarna, toppa håret och fika (länge), utan även rensa ur hälften av skräpet jag huserar i och bland , och sålt skiten på loppis. En enorm kartong med barnkläder blev över men i det stora hela är jag nöjd. Mannen har fyllt år under veckan. Mer än nöjd med mina barn som faktiskt pallade att stå där i 7 timmar utan att ställa till med några större scener.

Min enda downer är väl drama på jobbet återigen. Jag är Tyra Banks i Top Model och varje vecka så närs en ny kattfajt verkar det som. Gråtande främlingar är inte min grej, och jag blir än mer autistisk så fort vätan visar sig och rösten pressas fram. Hata det. Varför kan inte alla vara mer laidback ?

Vill skriva mer än jag gör, och gillar Inte att du blockat din blogg , A. Det känns som om det här stället förtvinar i all ärlighet.

Jag funderar på projekt , på gott och ont. Försöker krysta fram ett briljant koncept, en grym ide eller ett kryphål, men har uppenbarligen ingen kapacitet, inget geni. It hurts like buhu.

Kom på att jag kanske måste tatuera mig , trots min fördom. En väldigt liten sak som slog mig som en blixt, men mannen bönade och bad mig att avstå, vilket får mig än mer övertygad att jag måste göra det såklart. Måste bevisa något, för mig själv, snart. Den här vardagen har kollrat bort mig totalt och det är bara med stor anstängning jag känner igen mig själv.

Nåväl, got to go, dagens låt här ; http://www.youtube.com/watch?v=6INLzQaWask . Annars har jag tröttnat på covers av megahits som sakta viskas fram till gitarrackompanjemang, men den här gillar jag.

Jag var i badhuset häromdagen. Jag försöker, för mina barn skull mest, men också för att verka normal till viss mån, att vara sådär härligt,otvunget, naken. Kan inte riktigt, blir smått snurrig och vill krypa in i ett hörn. Men det skulle ju inte te sig särskilt normalt.

Det känns litet som om jag är i fel rum. Inte så att jag borde vara i herrarnas men, ja.. typ streckgubbarnas eget omklädningsrum.

Min dotter lyckades få mig att halvspringa ut ur bastun, när hon pekade (JA, pekade!!) på en kvinna som satt en och en halv meter bort och säger `` Shit, mamma TITTA vilka långa tuttar``. Kvinnan gjorde inte en min, och jag hade kanske stått ut med skammen om hon inte hade haft de där ärren i otvetydiga ankarformationer som är kvittot på en bröstreducering/lyft. Väl ute i duschrummet förklarar jag att det inte alls är fint att peka osv. Men det vara bara,men, hon hade ju så stora tuttar och en så liten kropp !! , skriker hon. Och vi går och byter om. Annars var det väldigt trevligt. Kan dröja ett tag innan jag tar mig tillbaks däremot.

Jag jobbar plötsligt absurdt mycket. Jag vet inte ens hur det hände, men helt plötsligt är det inte ett val utan något som krävs och förväntas, att jobba 120 procent . Går inte ihop med hemmets underhåll, lets say. Det var modehelg i gallerian förra helgen, och jag skulle göra en höststyling som skulle ut och visas upp. Alla modebutiker hade sin, det var väl cirka trettio stycken totalt, man fick rösta fram den bästa och kunde vinna fina priser whatever. Hursomhelst så var min het as helvetet, och jag kom faktiskt trea.

Gina tråkit kom etta såklart. Nedrans tonåringar. Sedan Sisters, men de fuskade ganska mycket råkar jag veta eftersom bekantas bekanta jobbar där. De har så mycket mer att välja på också. Så jag säger mig att jag kom tvåa. Ganska stolt. Finns pretty exklusiva och fashionabla och starka butiker i centrumet ändå.

Jag har en skön baslåda och ny högtalare inkopplad till datorn här i köket. Får halva byggnaden att vibrera. Kan ha disco för döva nästan.

Dagens låt , så bra att man vill dansa med någon sorts djurdräkt ; http://www.youtube.com/watch?v=S7X3DJJAjB8

Igår var första dagen jag var ledig förra veckan. Hade haft lång/senskift de senaste tre fyra, så att jag knappt fick se mina barn överhuvudtaget och jag hoppas att det inte någonsin blir så igen. The guilt !

Vad gör man på sin lediga dag ? Man städar och plockar, diskar tre dagars disk, tvättar fyra maskiner tvätt, färgar håret, lämnar/hämtar en unge på kalas, går till apoteket, frostar av frysen, försöker ge barnen lite uppmärksamhet, , går och storhandlar och springer ärendet för jobbets räkning, , går till lekparken, går och röstar, går hem till andra ungens bekanta för en playdate och förbereder sig för att gå hem och laga mat halva natta för att rädda innehållet i frysen, SÅKLART.

Och  nej, A, efter dina dubier om äktheten i sådana (se ovan) här inlägg, typ -

*Idag har jag bakat sjuttio plåtar bullar och avlusat barnen och lärt mig allt om bonsaiträd samtidigt som jag putsade kristallkronan och vaxade benen, och nu leker jag djungel, MYS*

Det finns inte en frisk kvinna som nöjt gör och publicerar en sådan lista och kan trycka in en smiley dessutom, utan andra motiv än att informera allmänheten om sin dag. Antagligen så känner de (gissar eh) kanske att de inte riktigt får credits , och söker tröst i att någon överhuvudtaget vet att  alla dessa moment faktiskt obemärkt genomförts , någonstans i Sverige. Mhm. Stackisa

Istället för att gå hem och laga min avfrostade kyckling och köttfärs (slöseriet!) och så vidare spendera jag min kväll på Karolinska barnakuten. Väl på väg hem efter min fruktansvärda, lediga, dag stannade jag på seveneleven och köpte mjölk och tog lillan på armen eftersom klockan var sent och hon inte orkade gå längre. Jag lyckades ta mig fram till porten, där någon vänlig själ tömt ut papperskorgen och slängt ut innehållet på gatan, så att jag fick chansen att prova på ett riktigt Kalle Anka-stunt.

Mörker plus brunt bananskal plus mamma med unge och väska och mjölk. Not so pretty sight.

Jag halkade på ett friggin bananskal! BANANSKAL : notera.

Försökte ta emot med knät utan vidare succe och ungen slår i huvudet, och somnar rätt så omedelbart efter att jag tagit mig hem. Hon vägrar vakna. Så jag följde valvakan i väntrummet  i sällskap med en däckad treåring och de ofrivilla gästerna i Buchenwald som figurerar i min bok. Till det ljuva ljudet av lidande barn. Till slut fick jag träffa doktor , ännu lite senare så vaknade hon till och fick en glass. Doktorn tyckte sig höra att hennes hjärtslag var oregelbundna och vi fick ta och sätta fast henne på en ekg, där det visade sig att de var lika exakta och ofelbara som lagen om alltings skithet. Men hellre att man hör fel och undersöker, än att man inte hör det som borde undersökas, alla gånger. Såklart. Men roligt var det inte.

För att inte tala om hur svårt det var att dra bananhistorien för tre främlingar, med någon form av värdighet i behåll.  Vi var för övrig doktorns första bananskalsoffer.

Dottern verkade dock uppskatta sin nya skröna och visade alla hon kunde sin bula imorse när vi gick till dagis. Jag går väl till jobbet och flashar mitt blåa knä då.

Kanske lite Tupac på det då ; http://www.youtube.com/watch?v=yre5nBXAxyk

Och tack för en skön gnällstund err´body. Det känns mycket bättre nu.

Jag gjorde det jag bör göra hela tiden. Spenderade dagen i naturen, med höns och grusgångar och susande träd. Vi hade någon sorts skördefest, grillade diverse och plockade äppen, plommon och rödbetor,  mangold och vindruvor (cool), salvia och mynta och lavender och timjan och smultronblad. Vinbär. Sniglar.

Precis vad jag behövde efter två vansinniga veckor på jobbet. Nya butiken är up and running. Har börjat rensa ur lägenheten, systematiskt, och har snart samlat ihop ett dignande loppisbord. Har börjat längta efter nytt, ordnat och annorlunda. För att kunna ägna mer uppmärksamhet åt själva livet, som verkar rinna mig emellan fingrarna, I guess . Hej klyscha bout trettioårskris.

Det verkar som att jag kan skymta förkroppsligandet av ett designprojekt jag tänkt på i evigheter. Det skulle vara väldigt trevligt. Men å andra sidan så lyckades jag också övertyga mig själv om att jag skulle börja smida järn, på riktigt, som lärling här om dagen. Mycket snack på insidan, mindre verkstad.

Jag tänker på allt man aldrig säger och lyssnar på Ron Sexsmith. Här är dagens : http://www.youtube.com/watch?v=IppSS_-PFGM&feature=channel

Nya luckor och en elektriker ska jag få. Mycket lyckat.

Jag har ägnat förmiddagen åt flit i allmänhet och ska väl hitta på något med ungarna snart. Deras första sleepover är på schemat ikväll. En vän kommer hit och sover skavfötters. Spännande, de är så uppspelta och jag kommer ju ihåg hur kul jag tyckte att det var, pinsamt länge, när jag tänker efter.