En strip om budgetnöjen passar sig. Jag hade trehundra kvar på kontot. Nu,  weiss nicht. Vill inte veta. Jag tar det kära återseendet eller stilaristokrati tror jag.

http://www.svd.se/kulturnoje/serier/berglins_5017.svd?date=20100131

Var tvungen attt tvätta och sitter här och väntar på att det ska torka. Ack så bråttom !

Jag sprang in i köket och hyperventilerade på jobbet ett par gånger igår. Idag känns det bättre (talkaboutit allnitelong), men jag är ful (ögon yo). Thats the way love goes.

Nån timme efter att jag monterat ihop soffan,lagt mig däri och överoptimistisk som vanligt trott mig hinna läsa, så fick jag ett sms av Mats som sålt "min" "nya" soffa till mig.

Kop jordnotssmor , stod det.

Jag ska till Sjöstaden och titta på en soffa. Efter månader på blocket.

Jag är inte bara fattig och kräsmagad, utan även bortskämd med en soffa som , hands down, är världens skönaste. Men den är vit, VAR vit, och kan inte tvättas. Dessutom har vi ingen bil. Den potentiella utbytessoffan är brun. Som choklad, mycket bra, med tanke på att det är just choklad som gjort min nuvarande värdelös. Och! De kan skjutsa hem den till mig sen.

Blir det ingen soffa så kan vi iallafall gå på Spårvägsmuseum som ligger mittemot, så var det inte slöseri med tid. Slöseri kan jag inte.

Lillans andra framtand som vi fasat ska ramla av när som helst, verkar fästa igen. Den är inte lika lös och trots att jag inte vågar vara glad än så misstänker jag att hon kanske får behålla den. Försöker att inte jinxa.

Nu är det ett år sedan mina barn började skolan  här. Det känns som om det var tre år sedan. Som jag kom hem. Det går inte ihop. Jag säger mig att det är den här helvetesvintern, som ruckar på tid och rum. Hursomhelst går det bra för dem, ta i trä. De har vänner och klarar sig bra. Lillkillen har svårt för rutin och disciplin, a bit, men man får inte glömma att han är ett år yngre än sina klasskamrater så på det stora hela så är det tummen upp.

Dagens monsterlåt med Pet shop boys, Love etc.  ; http://www.youtube.com/watch?v=o8iWC9lg7js

Älska ditt orange kuvert, stod det på stora posters på Swedbanks kontor. 

Älska ditt orange kuvert.

Det ser SÅ fel ut.

Med risk för att göra mig själv till en hater måste jag också fela ned två säkert jättesnälla söta barns namn. Men att döpa sina barn till Justice och Grover känns inte rätt det heller. Inte Grover som man kan tänka sig med någon sorts amerikanske uttal, utan så som man skulle kunna kalla den åttonde (lyckligt lottade ?) dvärgen.

Nu en tyst bön, om att slippa mordhot ifrån arga föräldrar.

I rättvisans namn kanske jag förtjänar att komma hem till den här vintern. Men nuff isnuff.

Min omgivning är små ispucklar i oändlighet. Jag kan inte dra vagnen. Folk drattar på ändan mest hela tiden och hela vägen upp till skola och så vidare är snitslad  och avspärrad för att de skottar taken.

När jag kom till den lilla lekplatsen för att lämna ungen, sent dårå, anlände en herre med spade och spett för att bräcka upp den femton centimeter tjocka isen som täcker precis allt. 

Jag är så trött.

Nyss satt jag och käftade med en danska på telefon. Det slutade med att jag förklarade att hon jobbade för satan. Att de var ren ondska. Att hon kanske skulle överväga en ny arbetsplats. Inte ens för att vara elak. It rubs off . Karma ni vet.

För övrig borde det vara straffbart att ha dansktalande människor på kundtjänst. Jag förstod ungefär hälften av vad hon sa.

Skriver äktensskapsförord. I mallen jag skrivit ut står följande namn i exemplen.

Man Mansson                                       Fru Mansson

Äktensskapsgatan 25                            Äktensskapsgatan 25

999 99 Äktensskapsstaden                    999 99 Äktensskapsstaden

Vittne Ettsson                                         Vittne Tvåsson

Vittnesvägen 1                                      Vittnesvägen 2

999 99 Vittnesstaden                             999 99 Vittnesstaden

Känner ni som jag, ett smärre hat emot personerna som satt och fnissade när de knåpade ihop det här ?

Eller är det i själva verket roligt ? Jag blir förvirrad.

Ett rör frös sönder i fastigheten igår. Översvämning i porten och en kall dusch. Hissen i Tbanan var trasig. En tallrik sprack i mina händer när jag stod och diskade. Porten svällde igen så att jag inte kunde komma in förrän på eftermiddagen, trots att jag ringde två gånger och påpekade.

När jag tog mitt sjuka barn till jobbet, var handikapplatserna som vanligt upptagna av personer vars handikapp knappast påverkade deras förmåga att gå fem meter in i vagnen. För första gången försökte jag göra min poäng.

-Oj vad många handikappade det var som ville åka tunnelbana idag ! , sade jag högt och tydligt till dottern i vagnen.

Minst hälften måste ha förstått vad jag sa, inbillar jag mig , men ingen tar notis eller orkar ens bli generad.

Anyway, så fixade jag en barnvakt (TACK) en timme när hon sov, vilken var villkoret (men..men..hon är så sjukt jobbig!haha) , gick och såg Beckmansvisningen.  Min väninna som jobbar inom branschen, sort of, ville bra flytta utomlands när vi samtalade om kläderna på vägen ut. I wanna manhandle  min symaskin.

Hemma med sjukt barn igen. Inte att föredra då senaste veckan insinuerade att vabbande är psykosframkallande. Men det är bara att ladda med servetter och bita ihop. Ungen skriker som om någon torterade henne med vassa föremål varje gång hon är snorig. SNoooor ! AAAj aj!

Har ärenden på stan , som tar dubbelt så lång tid  med vagn. Not like.

Jag tar tillbaka i form av pinsamma mängder bakverk tror jag.  :( + Carbs equals happiness.

Ett stenkast ifrån Strandvägen bor en kvinna som måste ha mycket svårt att manövrera  vardagen. Vad tänker man när man sätter in den här annonsen  ? http://www.blocket.se/stockholm/Tvamanna_soffa_25687862.htm?ca=11&w=1

Och det bästa med T-rexinlägget hade ju varit om åtminstone någon hade kommenterat.

Så här : Jaa, jag veet.

Me too ! Så himla crazy. Det går bort med lite b-vitamin. Det händer i de finaste familjer.

Sumthin like that.

O ja ba

- guuhva schönt !

@ mamas hus.

Gick och lade mig i tid, sov som en kungason, drömde synnerligen behagligt. Ute, sol och tio minusgrader.Det var tänkt att vi skulle ta oss ut och åka pulka. Hoppas verkligen att den lilla lillasystern har ett par benvärmare i lådorna någonstans. Mina jeans trollar fram ett mirakelbehind, men värmer inte mer än ett lager Nivea.

Börjar bli sjuk, men ignorerar det tills vidare. Passar inte alls.

Vill jueh ha dagens låt.. men Mozilla dumräv tillåter tydligen inte klippa ut och in. Dagens låt är Disturbia med Rihanna som jag är för gammal för att lyssna på I know men jag kan inte hjälpa det. SÅ iväg till youtube med er. Videon är krym. Kläderna (well) åh!  Låten går varm i butiken.

Jag sitter här och försöker passa ihop bitarna som måste bli min dag. Öppet hus i skolan plus träffa vän som åker bort plus träffa bokföringstjej på andra sidan stan och lämna och gå igenom papper i sista minuten plus åka till mormor på en annan sida stan, och baka delightful karelska piroger. Nåväl. blir vad det blir ,det här.

Ibland på jobbet kommer jag på mig själv med att gå med armarna lite uppdragna framför mig, med händerna halvt vridna.  Det är relaterat till en sorts sinnestämning tror jag. Som att jag helst vill försvinna, och ursäktar min existens, samtidigt som jag plogar min väg fram med mina löjliga armar till försvar.

Inte hett alls. Till saken.. känns det inte väldigt bipolärt, hela grejen? Jag måste i framtiden sätta fingret på den obekväma känslan illa kvickt, tänker jag, och lägga armarna i kors bakom ryggen som en bankdirektör a la 1923.

Jag drömde om en oskön ny värld. Tänk nazistregim, fast utan nazism. Klart var att det var socialt ingenjörsskap i gärningen. Jag hade min lilla crew i köket och diskuterade hur vi skulle förhålla oss till förbud och förmaningar. Jag organiserade livsmedel enligt något sorts system, strukturerad bunkring. Revolutionen skulle ske obemärkt och långsamt, som lika löser lika. Ganska händelselös dröm, men jag kände verkligen hur det var. Ett helt samhälle i gungning, känslan av hur snaran drogs åt, så långsamt att folk inte bara inte märkte , utan hjälpte åt att hala in repet.

Tycker jag.

http://www.svenskbladet.se/ekonomi/index.php?alias=bengt_westerberg_vill_ha_dina_pengar.html

Jag räknade just ut (i en konversation som jag höll med en person på insidan) att jag spenderat tretusen dagar med barn. Undantaget 19.00 till elva tolv nånting nästa dag, min senaste geburtstag.

Trots att jag desperat frammanar mitt minst cyniska Jag, kan jag inte se något annat än femtusen dagar till i med ett fågelbo med unisont och konstant whining.

Som jag sitter här och skriver , växlar jag emellan bokstäver och tjat om flingor och bannande av choklad. Medlar i bråk gällande stolar. Och så vidare. Tjattret.

Måste tvätta as usual, ballar ur totalt på min garderobsdörr som numer är fasttejpad så att jag måste känna mig fram som en blind genom en jäkla ufflåda för att klä mig, vill sätta upp gardinstången och sy den där jäkla gardinen. Måla en tavla. STÄDA! Fokuserad. Utan att bli avbruten heela tiden. Som nu.

Detta om detta. Desperat längtan efter ensamhet. Femtusen dagar 2 go.

Nu, gå och tjata till mig en plats i meningslöshetens imperie. (Son två trakasserar son 1 som sitter och bajsar, en regelrätt FN-insats alltså).