Minns någon det privata men offentliga som jag nämnde att jag företog mig för ett tag sedan? Som gav mig kalla kårar? Det var en artikel i en mycket nischad liten tidning som jag misstänker att ingen av er kommer att utsättas för, som skulle ha ett litet reportage om undertecknad. Om Panama. Med bilder (omg).

Jag tänkte att det var en bra ide, först för att fotografen är en väninna till mig tagit bilderna och redan sålt in dem. Att de var meningslösa utan innehåll. Sedan kom förslaget att lägga upp texter ifrån bloggen upp. Blandade känslor - tacksam för smicker och lamslagen av paranoia. Min väninna sa att det dessutom kanske bjöd på en möjlighet till ekonomisk ersättning, och där har ni en spik i en kista. Jag hade ett möte med journalisten, som var en mycket trevlig prick. Formatet var fortfarande rätt flytande när vi skildes åt.

Nu fick jag ett första utkast, som självklart fick mig obehaglig till mods. Kan inte sätta fingret på det, men jag tror att det är för att det är ett collage som är saxat ur så många år av mitt liv. Men det är ju en insikt bara jag sitter på, antar att ingen annan vet att ett par meningar är skrivna ett år innan efterföljande. Jag satte mor min framför datorn för att ögna igenom det. Och hon reagerade precis så som sig bör, om man läser igenom journalistens tankar om vinkling och etc. Själv känner jag lite att jag framstår som en schizofren, bortskämd alkis(varför reagerar jag alltid såhär) till offermjäkboll? Igenkänningsfaktor ska det vara, och det är det säkert. Jag antar att man ska bjuda på det. Även om jag inte verkar få betalt som det ser ut. Klart att man ska belysa situationer som är skuldtyngda och framkallar frustrationer, i mammalivet. Men vill man vara den som gör det,egentligen ? Klart man inte vill, vara den som villigt erkänner eviga kompromisser, obeslutsamhet, martyrskap och whatever. Jag dramatiserar nu . Det är en kort historia. Men jag åberopar min rätt att älta. Min mamma tyckte att det var nog sammanhängande, utlämnande och roligt. Mer kan  man kanske inte begära. Inte ens det här blev sammanhängande ser jag nu. Skulle behöva skriva i tre timmar och sudda och göra om för att få fram vad jag menar tror jag.

Artikeln i sig ser ganska fin ut. En lång monolog av någon med dåligt kortminne. Och en dramatisk ådra. Som jag kanske. Måste be henne rätta till ett par saker bara. För att inte bli åtalad för hets emot folkgrupp till exempel. Eftersom allt material är taget ur bloggen , undrade hon dessutom om det ska finnas någon länk hit. Men eftersom bilder och namn kommer publiceras tror jag att det inte händer. Klarar nog bara av antingen eller.

Diskuterade min stora skräck med mamsen. Att det ska visa sig att jag bara är en sån som aldrig blir nöjd. Kan inte tänka mig något värre. Inse 87 år gammal att man hade allt gott man kan tänka sig. Men kände sig lite för fin. Greed I guess.

Melodifestivalen i bakgrunden. Min mamma har a thing för ljusa pojkar med blåa ögon. Det finns en som ser ut som Dolph Lundgren. Det är bruna hundögon-dieten för mig, så länge jag kan minnas. På tal om sånt så har jag ingen aning om hur mannen ska reagera på det som handlar om honom. Nåväl. Bäst att långsamt gå baklängs ifrån datorn med händerna i luften innan jag tvångsmässigt skriver mina memoarer.

Tryck publish.

Tryck PUblish!

Lite såhär ;

Fast hela sidorna är också spets. Och knäna på insidan. Jag skrattar tills jag har ont i magen när jag provar dem.

Köpte gothfetishtights igår. Spets och pvc, very Cher 1991. Jag försökte stå emot mähneeh..

För visst ska man väl i första hand fråga sig varför inte?. Vem vill vara ett neggo? Ville visa er, men trots att jag tagit mig till de mörkaste skrymslena på nätet hittar jag inget fullt så freaky och fint på samma gång. Å så ett par 15 centimeters emoklackar på det. Nu måste jag bara hitta ett ställe där man kan vistas med semimaskeradkostym utan att verka misstänkt. Tips?