Nu ska jag blogga igen. Hatar ordet blogga det låter så så fult.

Det var så länge sedan att jag vet inte var jag ska börja eller om jag helt enkelt ska ignorera det som hänt sedan sist, och börja om på ny kula.

Jag har haft kalas för mittemellanpojken som numera är 5 five Fem åår. Värsta stora killen. Jag bestämde mig för att inte göra ett betal-cater-kalas och lekte således bree Van De Kamp i tre långa dagar. Gjorde allt själv och från scratch ( eller ja..maiden satte upp dekorationerna och blåste ballonger). En eloge till mig.

Ophelia som skulle ha kommit med sin son ringde i sista minuten och sa att de inte kunde. För hennes sexochetthalvtåriga son skulle gå och lägga sig klockan 6 och de blev så sena hem. Stackars barn. Vem f-n går och lägger sina ungar klockan sex? Vi har inte ens ätit middag då liksom. Hon sa att det var för att han måste gå upp till skolan 05.30. Så himla konstig.

Det är mangosäsong. Med en mango stor som en handboll , har man meningen med livet. Goddammit vad gott det är. När de är lite omogna är de också goda, kanske godare än mogna tom. Det ter sig omöjligt att denna delikatess bara växer där, poff av sig själv, utan att bakas , raffineras, blandas eller ja, ens knådas . Lite sol och jord och vatten liksom. Lycka.

Jag har hittat en ny vän. Hon har en dotter i min sons klass.. och  är asabra och kom precis i tid, eftersom min snälla granne åkt till staterna . Hon är en fotograf ifrån Kanada och precis min type of girl. Pratsam glad och kreativ. Kan inte bli perfektare än så. Eller jo, det kan det. Hennes man tyckte dessutom väldigt bra om min man. Så I smell dubbeldejt mina vänner.

Jag räknar dagarna till vår återkomst som varje år. Liam frågar mig varje dag när vi ska åka. Gråter en liten skvätt ibland och vill åka nununuu.

Jag har kommit på att jag är knäpp som bytt ut mina söners namn emot bokstäver hela tiden. När jag outade bebbans namn innan hon fått det ens . Gabriel och Liam heter dom. Mina fina skitugar.

Mannen åkte igen efter tre veckors hemmavistelse, i söndags. Så nu nästan en månad solo igen. Och sen samma sak om och om igen. Men jag tror att han förstått att det inte håller så himla länge det här systemet.  Vi är fortfarande i limbo, om våran plan för livet. Fattar inte hur ett beslut kan vara så svårt. Man kokar sitt  eget klister och bäddar sin egen säng iofs. Så egentligen vet jag ju.  Men det gör ingenting lättare.

Men snaaart snarrt snaaaaart så sitter jag  i Nytan. I Björnsan. På kolonin ( Potatis , B.M ? ). I gamla stan. På tunnelbanan. På Lidingö. Med en lakritspuck i handen och sol i sinnet.  Och spanar på alla brudar som kommer att ha; vida jeans alt. volang-vippkjol och blommig top i chiffong. Det är profetian.