Ibland på jobbet kommer jag på mig själv med att gå med armarna lite uppdragna framför mig, med händerna halvt vridna. Det är relaterat till en sorts sinnestämning tror jag. Som att jag helst vill försvinna, och ursäktar min existens, samtidigt som jag plogar min väg fram med mina löjliga armar till försvar.
Inte hett alls. Till saken.. känns det inte väldigt bipolärt, hela grejen? Jag måste i framtiden sätta fingret på den obekväma känslan illa kvickt, tänker jag, och lägga armarna i kors bakom ryggen som en bankdirektör a la 1923.
Jag drömde om en oskön ny värld. Tänk nazistregim, fast utan nazism. Klart var att det var socialt ingenjörsskap i gärningen. Jag hade min lilla crew i köket och diskuterade hur vi skulle förhålla oss till förbud och förmaningar. Jag organiserade livsmedel enligt något sorts system, strukturerad bunkring. Revolutionen skulle ske obemärkt och långsamt, som lika löser lika. Ganska händelselös dröm, men jag kände verkligen hur det var. Ett helt samhälle i gungning, känslan av hur snaran drogs åt, så långsamt att folk inte bara inte märkte , utan hjälpte åt att hala in repet.
theme.postedin: En saga | Permalink | Kommentarer [1]
drömmen om den gode (eller goda!) upplyste (upplysta) despoten... mmm.. haha. därtill kan behövas en feminin veliceraptor !!
slipa gaddarna och rocka loss ! jag kommer hälsa den nya härskarinnan men palmblad och utbredda mantlar på stockholms gator!
Skrivet av hstn den 01 februari, 2010 kl. 16:39 #