Nya bloggen finns här

http://sandrainairobi.blogspot.com

 Letar nytt bloggverktyg med enkel bildhantering. Lägger ut länken här när jag vet vad det blir, för nu ska här bloggas igen! Vi ska flytta till Afrika, Kenya, Nairobi snart! Men först ska jag föda ett till barn.

Vänta! Jag måste bara berätta en sista sak:

Om någon undrar vem det var som körde på flaggstången inne på Svenska ambassaden i Beijing i november så var det Henrik!!

Här är bildbeviset ;-)

Vintern vill inte släppa greppet. Snön är vacker. Alla i familjen har feber utom jag. Jag börjar vänja mig vid att folk tycker att 69:- för lunch är urbilligt.

Det känns lite sorgligt, men det verkar vara dags att avsluta denna blogg.

Jag är inte inspirerad att navelskåda livet i Sverige. "Sandra in Sweden" känns helt enkelt inte så spännande. Kanske jag ska lägga ut de inlägg som ligger bland utkasten men som aldrig blivit färdiga och "best of" alla opublicerade Kinabilder. Men det får bli när jag hinner.

Tack för att ni läst och jag hoppas jag får komma igen med "Sandra in Africa" i framtiden.

Efter ytterligare ett par veckor i Sverige kan jag säga att det finns några bra saker. Svenska mataffärer till exempel. Och mitt jobb. Det är verkligen jättekul att jobba igen!! Och så bor vi ganska nära skog och vatten. Och jag kan lyfta telefonluren och gå in i vilken affär som helst och kommunicera utan problem. Och dricka vattnet direkt från kranen. Och här stannar bilarna och låter folk gå före. Och Robinson börjar igen!

En annan bra sak är att Eliam verkar gilla sitt nya dagis.

Men allt känns ändå ganska svajigt. Jag saknar vår lägenhet i Kina och livet där. Det är väl en slags sorgeprocess man måste gå igenom.

Jetlaggen tog oss rejält denna gång. Eliam gick upp tre eller fyra varje morgon i en veckas tid. Måltiderna blev på rätt skumma tider, typ lunch klockan 09:00.

Meimei är dock den som haft det allra jobbigast. Hon har varken sovit på dagar eller nätter i Sverige. Och varit allmänt missnöjd däremellan. Senaste dagarna har hon dock också börjat sova lite bättre. Hon fick nog en riktig sverigechock: ingen ayi Mei längre och plötsligt jobbar mamma och BARA pappa finns att hänga med på dagarna. Tufft, det fattar ju vem som helst. 

Dessutom är hon inte längre världens centrum varje gång vi visar oss på gatan. Bilden nedan är så talande! Den tog jag senast jag tog med barnen och hälsade på Henriks kontor (i Beijing alltså). Och så var det alltid vi var där.

Igår skajpade jag till ayi Meis mobil så att vi alla kunde höra henne i högtalarna. Oj, vad kul det var att prata med henne igen. Meimei satt knäpptyst och blickstilla och bara lyssnade. Eliam blev alldeles till sig och sa "ayi, ayi, ayi..." och pekade på högtalarna, han skrattade och pussade mikrofonen några gånger också. När vi skulle lägga på sa Eliam "Zai jian" vilket betyder hej då på kinesiska, så ännu har han inte helt glömt språket även om han inte längre använder kinesiska ord i vardagen.

Jag läste i Språktidningen att man uppskattat att det tar 24 veckor att lära sig svenska eller spanska för en person med engelska som modersmål. För samma person tar det 33 veckor att lära sig tyska. Finska och ryska tar 44 veckor medan japanska eller kinesiska tar, håll i er, hela 88 veckor att lära sig!!

Nu känner jag mig bättre till mods över att jag inte kan kalla mig flytande på kinesiska, för än så länge är jag långt ifrån att ha läst kinesiska på heltid i 88 veckor.

Henrik har varit negativt inställd hela tiden till att flytta till Sverige. Han har ju flugit mellan Kina och Sverige ganska ofta och varje gång har han kommit hem och berättat hur sunkigt Sverige är och hur hemskt vädret är. "Du är ju aldrig där, du har bara en romantisk bild av hur det är." har han ofta sagt. "Efter bara ett kort tag i Sverige kommer du också vilja flytta utomlands igen!"

Knappast! Jag har tyckt att alla gnälliga kommentarer om det hemska svenska vädret varit överdrivna. Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder, typ. Och ja, kanske Sverige är lite sunkigt, men det finns mycket bra också.

Det tog sex dagar i svensk vardag innan jag sa att jag gärna flyttar utomlands igen. Jag kan tänka mig precis var som helst faktiskt och gärna nu på en gång.

Och jag förstår nu att även om man är uppvuxen i Sverige så kan man liksom ändå inte föreställa sig hur vidrigt marsvädret i Sverige kan vara förrän man befinner sig mitt i det. Och hur det förvandlar alla förorter, Danderyd likaväl som Fittja, till ett deprimerande öststatslandskap.

Första gången jag åkte tunnelbana i Stockholm igen klev en psyksjuk och gränslös person ombord som gjorde åkturen urjobbig för alla. Andra gången var det vagnfel och trafiken på min linje stod still en timme.

Välkommen till Sverige!!

Det positiva är att allt bara kan bli bättre från och med nu.

Tyvärr visade det sig att champagne och vitt vin tidigt på eftermiddagen och sedan några öl och GT sent på natten, gjorde sista morgonen ganska tung.

Nu var det dags att packa ihop de nittio kg vår familj hade lov att ta med på planet och som låg spridda i drivor i den i övrigt ganska tomma lägenheten.

Men när vi kastade en närmare blick visade det sig att lägenheten ju inte alls var speciellt tom; kylen full av mat, dammråttor i alla hörn, några sista grejer att lämna till kompisar, och så alla grejer som ayi Mei skulle ärva (en cykel, kläder, blomkrukor, dammsugaren, bäddmadrasser etc....). Dessutom var jag tvungen att gå till kemtvätten eftersom kemtvättstanten dagen innan spontanstängt kemtvätten några timmar tidigare än hon brukar. Klockan elva skulle hyresvärden komma och inspektera lägenheten och senast ett behövde vi åka till flygplatsen.

Det blev lite stressigt!!

Vi hann inte plocka ur kylen eller städa upp innan hyresvärden kom för att inspektera lägenheten. Ayi Mei försökte samtidigt diskret smyga ut alla sina grejer i trapphuset. Hyresvärden tyckte att bäddmadrasser och dammsugare hellre kunde stanna i lägenheten (det är vi som köpt dem). Jag hoppas det inte blev ett problem för ayi Mei när vi väl åkt.

Men hon har varit rätt bra hela tiden vår hyresvärd. Vi har varit försiktiga med lägenheten men vissa slitskador tillkommer ju ändå, men hon var inte alltför petnoga. Bara några saker fick vi ersätta (som t.ex. telefonen som ju råkat åka till Sverige).

Sedan blev det bråttom till flygplatsen. Ayi Mei följde med ner i garaget och sa hej då. Det var bra, för det är inte lika pinsamt att tårarna sprutar när det är lite mörkt och skumt runt omkring en.

För barnen var detta bara ett nytt äventyr. Här i loungen på Capital Airport.

Att flyga från Beijing till Stockholm är jobbigare än tvärtom eftersom det inte blir någon naturlig sovtid under själva flygresan. Barnen var igång alla tio timmarna.

På tal om kinarestauranger i Kina. Jag måste bara berätta om för ett par månader sedan när jag tog med Henriks efterträdares flickvän ut på stan för lunch, shopping och eftermiddagsdrink.

Vi började med att äta lunch på Meizhou, vår kvarters-Sichuan-krog. Meizhou har hela tiden, under dessa två och ett halvt år hållit sig kvar i toppskiktet av favvorestaurangerna. Personalen har alltid varit rätt strulig, rätterna har blivit mindre och mindre och priserna högre och högre, miljön är bullrig, inredningen är inte särskilt påkostad, MEN maten är verkligen god!

Denna dag på Meizhou, vilket var hennes första besök där (sista också skulle jag tro) slogs alla rekord.

Maten var som vanligt god, men.... Först och främst stod alla dörrar vidöppna vilket gjorde att temperaturen inomhus inte skilde sig så mkt från minusgraderna utomhus. Hela tiden gick det förbi män som bar in leveranser till köket och stötte till vårt bord.

Till sist var det en av dem som tappade två kartonger med ölflaskor precis bredvid oss. Kraschen var öronbedövande och det var imponerande mycket öl och glassplitter som sakta spred sig över golvet medan tio anställda stod paralyserade och tittade på hur ölen kröp allt närmare våra fötter. Plötsligt reagerade två anställda.

Med att hämta trasor kanske ni tror då.

Men nej, istället river de av bordsdukarna från några av de närmaste borden, slänger dem i ölen och och splittret och börjar trampa omkring på dem.

Fräscht.

I det läget hjälper det liksom inte att säga "det brukar inte vara så här...".

Ayi Mei frågade om hon fick ta de tidningar som ingen velat ha när vi hade avskedsfika. Jag har aldrig kommit på tanken att fråga om hon vill ha våra gamla svenska och engelska tidningar förut, men självklart (mer än gärna faktiskt) fick hon ta dem.

När jag frågade berättade hon att hon använder dem att elda med ”istället för kolbriketter du vet”. Genast gick jag och hämtade den hög med böcker som heller ingen velat ha. 

Och så kom flyttgubbarna! De plöjde igenom lägenheten och packade ner nästan allt. Tyvärr några saker som inte skulle till Sverige, som hyresvärdens telefon och en del manualer. Och alla bestick som jag hade tänkt ge bort.

Det tog nästan hela dagen. Och de hade sönder en del på min nyinköpta cykel. De knäckte en tjock plastpackning i styret och små delar flög åt alla håll. "Oj, förlåt", sa flyttarbetsledaren, "vi packar in den på ett annat sätt istället".

Hon sa inte ett ord om den trasiga delen. Jag påpekade att de haft sönder en del på min cykel och frågade vad de tänkte göra åt saken. Hon såg väldigt besvärad ut och killen som haft sönder den hämtade verktygslådan och letade fram ett par metallpackningar av helt annan form och tjocklek och började greja med att sätta dit dem istället.

Nej, nej. Det går inte! Jag visade hur extremt olik den trasiga var mot de två de tänkte sätta dit och sa att jag tänkte ta cykeln till inköpsstället nu och ersätta delen och sedan fick deras flyttfirma betala. Flyttarbetsledaren såg ännu mer besvärad ut och sa efter en viss jobbig tystnad:

"Kan vi inte limma ihop den istället?"

Det är första gången jag hört någon föreslå att limma ihop en trasig cykel.

Ayi Mei ändrade sig.

Hon kom och frågade om jag redan sagt till nyinflyttade familjen att hon hade annat jobb. Ja. Det gjorde jag redan samma dag Mei sa att hon ville jobba hos svenska kompisen.

Nu hade hon diskuterat saken med sin man och kommit fram till att det nog inte var bra för grannsämjan om Mei tog över kompisens jobb. De bor tydligen på samma ställe fick jag reda på nu.

Nyinflyttade mamman som heter Clara blev jätteglad och dagen efter träffade vi dem i lekrummet för presentation.

De kommer från sydeuropa, har bott i Nordafrika i flera år, jobbar som diplomater och har två döttrar i Eliams och Meimeis ålder. Jag fick agera tolk och Clara var grymt imponerad av min kinesiska. Ni vet som man är när man själv inte kan ett ord och någon annan kan säga många ord......

Jag försökte finkänsligt gå igenom lön och förmåner vi har haft eftersom jag ju vill att Mei ska få behålla dem.

Men jag och Mei oroade oss i onödan, Clara sa att hon tycker det är självklart att man måste föregå med gott exempel som arbetsgivare och ge anständiga anställningsvillkor.

Sedan satte hon mig på plats: - Jag skulle vilja betala sjukförsäkring för Mei; vet du hur det går till?

Pinsamt! Nej, det vet jag inte och jag har inte ens försökt ta reda på det.

Detta för att jag aldrig hört talas om någon som har en sådan försäkring, plus att det vanliga, även i mer välbeställda kinesiska familjer, verkar vara att man betalar kontant den dagen man behöver vård och därmed har jag tänkt, att händer det Mei något får jag och Henrik hjälpa till med det ekonomiska då.

Jag käkade lunch med min föredetta kinesiska lärare och en föredetta klasskamrat lite senare och passade på att fråga läraren om hon visste hur det fungerar. Hon var tveksam till att det skulle gå att ordna. Hon hade hört om nån försäkring som ger en del av summan som överstiger 2000 RMB tillbaka, men hon hade själv ingen försäkring och visste inte riktigt. 

Tyvärr är det nog så att Kinas byråkrati har tagit död på fler än ett gott initiativ, men jag hoppas verkligen Clara lyckas med försäkringen!

Det enda bra och jag menar absolut det enda, för annars är det bara dåligt att inte kunna kinesiska, är att man slipper höra alla dumma kommentarer som fälls runt omkring en. Kommentarer från främmande som ofta handlar om en själv.

När jag är på ett visst humör är jag säker på att det inte fälls så stor mängd dumma kommentarer i något annat land som i Kina. Och det borde ju stämma för alla människor säger väl nåt dumt ibland och Kina har typ flest människor i hela världen.

Fast en Kines skulle inte hålla med mig, han skulle säga att alla människor ibland säger dumma saker, FÖRUTOM just kineser, för de säger bara bra saker förstås.

Var visst på det humöret idag.  

Igår var jag och gjorde en MR (äntligen!) av mitt knä.

Jag opererades i Sverige 1997 och har sedan dess lite metallskrot kvar i knät. När skadan gick upp förra året här i Kina ville inte sjukhuset göra MR pga metallskrotet (MR=magnetröntgen, inte bra med viss sorts metallskrot).

Jag pratade med en MR-avdelning på ett svenskt sjukhus och de sa att det inte är farligt att göra undersökningen med metall i knät, men att bilderna kan bli störda och oanvändbara. Men här i Kina är inställningen att det kan vara farligt och man gör i princip aldrig MR på någon som har någon slags metall i kroppen.

Jag mejlade vårt försäkringsbolag. Två veckor senare återkom de med bokad MR-tid och efter det bokad tid hos ortoped på det andra "västerländska" sjukhuset i Beijing (SOS International).

Sjuksköterskan Lily meddelade mig vid ankomst till SOS sjukhuset att hon skulle följa med mig till ett militärsjukhus, där en av Beijings MR-apparater finns. Jag såg med skräckblandad förtjusning fram emot det hela.

Jag har hört så många "horror stories" från andra västerlänningar som hamnat på lokala sjukhus i Beijing och tyckte det skulle bli superintressant. Det som inte var så kul var att förvirringen på International SOS var rätt stor när de insåg att jag hade metall i kroppen. Säkert tre personer sa innan vi åkte att de aldrig gör undersökningen under de omständigheterna i vanliga fall.

Militärsjukhuset som ligger precis vid Birdnest är gigantiskt. Väntrummet var iskallt och där satt det ca 20 personer och huttrade varav alla genast började glo på mig när vi klev in.

En MR-tekniker kom och hon pratade lite engelska. Jag fick fylla i ett informationsblad och sedan frågade hon mig: "Are you sure this is safe?"

Fattar ni grejen?! MR-teknikern frågar mig om det är ofarligt! Hur ska jag veta det?! Jag har inte ens träffat doktorn som ordinerat undersökningen.

Jag svarade att det är du som är experten, jag har ingen aning. Lily ryckte in och pratade kinesiska och sedan fick jag följa med teknikern. Vi kom in i kontrollrummet som låg några meter in i en korridor rakt från väntrummet. Glasdörrar skilde väntrummet och korridoren åt och halva väntrummet kunde se mig.

"Ta av dig byxorna", sa teknikern.

"Här?", sa jag.

"Ja", sa hon.

Vid det laget ville jag bara ha det gjort och struntade i om halva väntrummet och fyra MR-tekniker skulle få se mig i bara underkläderna så länge undersökningen blev av. Men när jag började dra av mig byxorna såg teknikern plötsligt förskräckt ut och sa:

"Du har ju bara ETT par byxor på dig! I normala fall när det är kallt har alla långkalsonger på sig! Jag har ju också det."

Haha, är det inte underbart! Vilken logik.

Det visade sig att hon var mer bekymrad över att jag skulle frysa när jag skulle ligga still i 20 minuter i kameran än att jag skulle gå omkring oanständigt klädd. Hon löste det genom att låna mig en läkarrock.

Efteråt hann jag knappt komma ut ur rummet innan nästa patient skulle in. Det var en äldra man på en bår som hade halva släkten med sig. Jag klädde på mig och gick tillbaka till väntrummet.

Lily tittade glatt på mig och sa "Det verkar ha gått bra! Vad skönt att det är gjort för du har säkert gått och oroat dig i flera dagar innan."

"Nej", sa jag, "jag blev inte orolig förrän idag när vårdpersonalen började ställa frågor till mig om säkerheten".

Hon skrattade lite som kineser ofta gör när något känns lite pinsamt och hon förklarade igen att rutinen är att aldrig göra undersökningen om metall finns i kroppen. Hon sa att hon aldrig ifrågasatt det och inte ens funderat närmare på varför man inte gör det, trots att hon vet att de gör undersökningen i Hong Kong, med eller utan metall. Men nu kände hon sig inspirerad att ta reda på mer.

Vi ränner runt för att knyta ihop lösa trådar innan vi lämnar Beijing.

En viktig uppgift för mig har varit att hitta nytt jobb åt ayi Mei. Det känns extremt viktigt och naturligtvis vill jag att hon ska få ett jobb i en familj som verkligen förstår vilken tur de har att hon vill jobba hos dem.

En svensk kompis sa tidigt att hon gärna ger ayi Mei jobb. Problemet var att svenska kompisens nuvarande ayi känner Mei och faktiskt fått jobbet förmedlat via oss. Visserligen kunde både jag och svenska kompisen antagligen ordna annat jobb till Meis kompis, men det kändes inte ok att ge Mei ett alternativ där hon måste välja mellan eventuell arbetslöshet och jobb men då göra sin kompis eventuellt arbetslös. Så när jag träffade en trevlig nyinflyttad familj i Seasons Park som letade ayi, samt hörde att en f.d. klasskamrat letade ayi, blev jag glad för jag kunde erbjuda fler alternativ.

Jag var helt säker på att Mei skulle välja nyinflyttade familjen, och hade redan bestämt möte med dem på lekplatsen en dag så att jag kunde presentera dem för varandra, men Mei var glasklar och ville jobba hos svenska kompisen.

Jag kunde inte låta bli att fråga om inte hennes kompis skulle bli ledsen. Men jag fick inget gensvar alls. Helt blankt. Min kinesiska var nog inte korrekt men hon brukar vara jättebra på att fatta vad jag menar ändå. Det var kanske lite ofint att fråga också, jag vet ju att det går rätt krasst till här i Kina när det gäller.

Jaja, jag är glad i alla fall, för då vet jag att hon jobbar hos en bra familj och det kommer bli lättare för oss att kunna prata med varandra ibland om hon jobbar hos kompisar till oss. Och jag vet att vi kan ordna nytt jobb till Meis kompis.