Efter att ha tittat runt lite på nätet kan man se lite olika riktningar, dels finns det artiklar i främst kvällspress som då å då tar upp ämnet och intervjuar unga tjejer som sålt sig, dels finns det en hel mängd eskorttjejer som bloggar. Detta gör att jag inser att det kanske är av intresse att förklara i vilken ringhörna jag står i och min erfarenhet av det hela. Jag blev betalflicka som jag kallade mig för ett par år sedan och höll på i drygt ett år. Jag var drygt 20 år och hade egentligen ingen anledning att hamna där men livet har sina svängar och tyvärr halkade jag nog av min väg och in i detta. Under tiden som prostituerad höll jag endast till på nätet, jag tog aldrig droger och ytterst sällan ens alkohol..endast om det ingick middag i dejten kunde jag ta ett glas vin, men jag ville aldrig tappa kontrollen utan vara helt vid mina sinnenes fulla bruk. När man är uppe i det hela ser man inte riktigt det man ser efter man slutat. Jag kände hela tiden att jag hade kontroll, att jag inte tog skada.Jag var väldigt medveten om debatten, om vad folk trodde och tyckte, jag gick till och med till en terapeut för att försöka reda ut mitt liv och se om jag kunde gräva i det för jag insåg att jag borde ju tycka det jag höll på med var något hemskt. Men inte ens i terapi kunde jag känna det jag känner nu efter att ha slutat. Jag levde som i en bubbla, jag deltog med inilägg i debatten om att det visst finns tjejer som trivs, som vet vad de gör...jag var ju en av dom! jag hade inga problem, levde bekymmerslöst...trodde jag. Efter en rad incidenter där det ena ledde till det andra och med hjälp av en väldigt stark, förstående och förlåtande människa blev jag mer eller mindre tvingad att ta tag i mitt liv och ta mig därifrån. Den första tiden efteråt var jag mest bara irriterad, jag ville egentligen fortsätta, jag kände ingenting jobbigt med det jag gjort och tyckte att han tagit ifrån mig mitt liv. Jag började omgående träffa en psykolog en gång i veckan..jag minns de första samtalen..jag kunde inte riktigt förstå att jag skulle må dåligt, jag mådde ju bra! Idag har det gått mer än ett år sen jag slutade och har precis gått igenom den värsta perioden i min bearbetning. Det finns så mkt känslor, tankar, funderingar där under alla hårda lager på ytan som det tar tid för att komma fram...men när de väl börjar tränga igenom känns det, det påfrestar och jag fick en tid av konstant påminnelse, obehag och olustkänslor. Än idag dyker dom känslorna upp, lite mindre med tiden dock. Utöver allt det som kommer upp har jag också en hel del att jobba på när det gäller att vara intim med män igen, det är något som kommer ta tid, ibland undrar jag om det nånsin kommer kännas bekvämt och njutningsfullt igen...hoppas oh jobbar för det. Så, för att summera min ställning i det här...ja, prostitution kommer troligen alltid finnas på ett eller annat sätt men jag tror inte på den lyckliga horan (det skulle jag klart ha sagt att jag gjorde för bara ett halvår sen). Både männen som köper och tjejerna som säljer behöver stöd på något sätt..kritiserar man dom försvarar dom sig bara och med det intalar sig själva hur legitimt och ofarligt det är, på något sätt måste man möta dom där dom är, förstå hur just deras situation är. Jag önskar att man kunde prata mer öppet om det här, inte bara krypa in i sig själv eller på sin höjd ha en förtrogen att bolla med. Tänk om samhället vore lite mer förlåtande, förstående och jobbade mer för att hjälpa än att fördömma...då kanske skulle någon förändring kunna ske.