Jag trodde jag växte upp i en vanlig familj.

I ett villaområde som alla andra.

Jag trodde jag var som dom andra.

Fast ändå lite annorlunda.

Förstod aldrig vari skillnaden låg.

Jag trodde jag hade ett vanligt liv.

Bara det att jag var ovanligt trög.

Att det var därför jag fick så mycket skäll.

Lite ovanligt korkad o dum, precis så som pappa sa.

För pappa hade ju alltid rätt.

Det har han än i dag.

Tror han.

Jag trodde jag hade en vanlig uppväxt.

Där föräldrarna bråkade jämt.

Där hoten hängde i luften bland sakerna som kom flygande.

En gång flög en stol ner för trappen. Jag minns att jag blev ledsen, för den var ganska ny. Och min alldeles egna.

Jag trodd jag hade en vanlig tonårstid.

Förutom att min mamma dog.

Jag visste inte ens att hon var döende.

Ingen sa nåt.

För det var ju inte så farligt.

Psykologhjälp var ju bara för dom som hade det jobbigt.

Jag trodde jag hade det som alla andra.

Att man fick klara sig bäst man kunde.

Emotionellt stöd kunde jag inte ens stava till.

Jag hade ju trots allt en hund.

Jag trodde jag hade ett vanligt liv.

Och jag har än idag svårt att tro på att det var så olikt alla andras.

Antagligen var det på grund av mig själv.

För att jag var ovanligt korkad och dum.

Det är jag tydligen än.

Så lätt att falla in i gamla invanda mönster.

Bara vara Mamma.

Mamman som finns där.

Bara vara Mamma.

Mamman som gör matsäck och far på utflykt. Mamman som torkar snor och läser böcker. Mamman som snickrar och fixar.

Bara vara Mamma.

Mamman som finns där.

Så plötsligt tillbaka till verkligheten.

Den nya, den som inte sitter lika hårt rotad.

Minns inte hur jag gör i mitt verkliga liv.

Vet inte hur jag gör när jag inte bara är Mamma.

Insidenter på arbetet har gjort att man nu vill skriva in två anhöriga i personuppgifterna hos arbetsgivaren, "ut-i-fall-att".

Närmast anhörig??

Barnen är för små för att ens ha egna telefoner.

Mormor går inte att ränkna med, hon räknar ju med mig.

Sen då?

Grannen???

Så, då har jul-ångesten slagit till med full kraft.

Najs. Eller, näää.

Att jag levde för mina barn, gick upp i mina barn, och nästintill levde genom mina barn blev jag varse den dagen jag separerade från deras far. Dagarna utan dom blev olidliga.

Det tog sin tid att vänja mig. Få distans, inse att det inte är hälsosamt att leva så som jag gjorde. Jag måste vara en fristående individ, kunna leva och må bra utan att hänga upp mig själv och mitt liv på vare sig man eller barn.

Men var går gränsen?

Var går gränsen för att ge upp sitt eget välbefinnande och liv, för sina barns rätt till mesta möjliga tid med sin förälder?

Vad händer om man hängt upp sig helt totalt på sina barn, den dagen de flyttar hemmifrån? Då står man där utan liv, och undrar var det tog vägen.

Många barn växer upp med en heltids förälder och en som finns där mindre tid. (Både i de familjer där man bor tillsammans eller där man separerat. Bara för att man bor ihop betyder ju inte automatiskt att en bra kontakt och att mycket tid spenderas med barnen.) Det jag trodde var det bästa när vi separerade var om barnen fick fortsätta ha en bas, en fast punkt att utgå ifrån. Att det är tryggast för barnen att ha ett hem, men att den andre föräldern givetvis ska finnas där för dom ändå. Självklart ville jag vara den basen. Inte för att jag tycker mig bättre än deras far, utan för att jag var så van att ha hand om dom jämt. Det var jag som tagit det största ansvaret för dom sen den dagen de var ett frö i min mage.

Frågan är, skulle jag klara att vända på konceptet, tillåta mig att inte vara den mesta-tiden-basen, den jag inte har och inte kommer få?

Plötsligt så vågar sig familjen närma sig igen

Släkten finns där

Men bara när Jag går den till mötes.

Tänker, att när jag blir stor,

då ska jag finnas där,

särskillt när någon behöver mig.

Jag njöt så av att vara själv med mina barn i helgen.

Vi var på traditionellt midsommarfirande, jag lagade lite extra god mat, och för första gången i mitt liv öppnade jag en flaska vin själv, för att ta ett glas till maten! Måste vara många vuxen poäng på det!

Senare på kvällen, när barnen somnat, tapetserade jag klart mitt vardagsrum. För andra gången på mindre än ett halvår.  Jag var nog garanterat den enda i detta avlånga land som tapetserade vid midnatt, på spetsen av sommaren!

Jag njuter så av livet med Mig nu för tiden. Så härligt att bara vara, inga som helst problem med att vara själv, trivs gott i mitt eget sällskap, kanske lite för bra, för jag drar mig från att umgås med folk i samma utsträckning som tidigare.

Från barnen forstätter komma.

Liten mer klängig än vanligt, nu även på sin far. (Äntligen, han har fått upp ögonen för vad jag gett uttryck för länge nu)

Stor uttrycker tydligt sin saknad efter tid med pappa. Bara pappa. Utan att nya tjejen alltid ska vara med. (Fadern lyssnar till mig, men jag hör på honom att det går in genom ena örat, ut genom det andra.)

Och här sitter jag o kan inget göra.

Inget alls.

Det är mycket prat och funderingar just nu från barnen om hur livet skulle varit om jag och deras far fortfarande levt ihop just nu.

Allt har flutit på så bra fram till nu. De har sett oss tillsammans, jag har bjudit in honom hit, han mig. Vi firade jul tillsammans, och bemöter varandra trevligt och artigt. Tom en kram ibland.

Tills nu.

När han gått bakom min rygg och presenterat den nya tjejen för barnen.

Hon som tydligen är hans sanna kärlek. Som han ska dela resten av livet med.

Som han har känt i 2 månader.

Precis.

Inte längre än så.

Ändå så bråttom.

Själv förstår jag inte varför.

För om de nu ska tillbringa resten av livet ihop, så har de ju all tid i världen?

De föregående tjejerna har ju varit avverkade efter 3 mån. Iof har de kommit in i en andra rond, men inte höll det för det.

Jag surar inte. Jag är inte bitter. Jag dömmer inte.

Inte alls.

Jag vill att han ska vara lycklig.

Om detta gör honom lycklig, så är det ju jätte bra!

Men för Stor är det jobbigt.

Nu i helgen skulle de varit hos pappa o nya tjejen, men ville hellere stanna hos mig.

Liten säger inte så mycket.

Är bara mer mammig.

Mer klängig.

Mer gosig.

Och svårare att lämna på dagis på morgnarna.

"Snakar" sin mammis.

Lilla lillasyster fyllde år igår.

Tonåring.

Konstaterade att vi är på samma nivå.

Fnissiga, gillar att testa olika läppglans, pratar om killar, rodnar och skrattar ännu mer.

Det skiljer dryga 20 år på oss.

DET är väl att hålla sig ung! ;)