Jag saknar så mycket.

Saknar mannen med stort M.  Han som var mitt hopp, min tro och min längtan. Den vackra, kärleksfulla. Han som var den andra puzzelbiten i mitt liv. Min bästa vän. Min älskade.

Jag saknar min familj. Den som inte finns längre. Den som är halv.

Saknar maken. Den man jag gifte mig med, som skulle finnas vid min sida i nöd och i lust. Som jag skulle åldras med. Dela livet med.

Jag saknar den familj jag aldrig hade som liten. Den hjärtliga, goa, öppna och kärleksfulla. Den man skulle kunnat luta tillbaka sig på när livet sviker en.

Saknar min mamma. Som jag vill tro skulle funnits för mig här i nuet. När livet är tungt att bära själv.

Jag saknar kärleken. Den jag hade med mannen med stort M. Den som fick mitt hjärta att rinna över.

Saknar Tron, den jag nyss återvunnit. Tron på Livet, att det kan bli bra. Nu är den utom synhåll igen.

Jag saknar Hoppet, om att jag ännu en gång kommer att finna Kärleken och Tron på det goda.

Det är så mycket jag saknar i kväll.

Och jag skäms för det.

För jag har tak över huvudet, en egen lägenhet som är min och bara min. Där jag gör precis vad jag vill. Jag har en bil, skattad o betald, som tar mig dit jag vill. Jag har mat att äta mig mätt på varje dag. Kläder så det räcker o blir över. En hel del helt onödiga ting, som finns här bara för att jag tycker de är vackra eller praktiska. Jag har hälsan, inga krämpor att fightas med. En kropp som bär mig. Och sist men inte minst, jag har två underbara barn.

Ändå känner jag mig fattig, halv.

Som en våg kommer saknaden och den sköljer över mig.

"Av hjärtat fattas det en bit" sjunger Sonja Aldén i bakgrunden. Precis så känns det.

Har försökt ha styrfart för att orka med.

Så fort jag saktar ner tempot för mycket tappar jag styrförmågan.

Vinglar till,

och riskerar att falla omkull.

6 dagar.

Inte förrän då kommer någon undra,

med mer än en axelryckning.

Inte förrän sön kväll kommer någon leta.

Utan att finna.

I min inre värld dansar jag

Sveper fram

med böljande kjollängder

Förs fram flygande lätt över dansgolvet

Starka armar som håller mig stadigt

Det långa håret som svallande sveper runt

När jag dansar

"...Vi var osjälvständiga människor, skräckslagna för att bli avvisade, beredda att göra vad som helst för att hålla ihop en relation, så att vi inte skulle bli övergivna. Ändå fortsatte vi att välja otrygga relationer eftersom det liknade vår barndoms relationer till våra föräldrar..."

jag spolar bandet om och om igen. ser mina missar, men även att jag inte lyckas identifiera hur jag ska hantera situationerna jag hamna i på annat sätt, och filmen går sålunda i repris

När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet första advent förra året, hann jag bara byta ytskikten, det gamla köket tänkte jag att jag så småningom skulle byta ut när energin återvänt.

Nu har jag kommit att gilla det vitlackade, höga 50-tals skåpen. De är få, men efter lite omstrukturering med städskåp som fick ge vika för fullhög kyl/frys och ett nybyggt skafferi är det funktionellt och räcker för mina behov. Visst, jag önskar att matplatsen var större, rymligare, men nu är det inte det, och med min lilla familj på 3 så duger det fint. Förresten har vi vid födelsedagar suttit 10, så finns hjärterum så finns stjärterum, och det gör det förståss!

Vad jag däremot retar mig på är den slitna diskbänken, som för att kunna klassas som fräsh, måste skuras var o varannan dag. Kaklet i endast två rader, istället för ända upp till skåpens nederkant. Och så kan jag inte förstå vad man ska med en 70' spis till, ja menar, 10 cm till bredvid, så skulle man få in ett smalt skåp både uppe o nere.

Jag tror det är dags.

Dags att sätta hammaren i kaklet. Leta upp en 60' varmluftsugn med häll. Och så en frääääsh, blank, fin diskbänk!

Jag vill leva nu.

Vara glad.

Tillfreds.

Men det går inte.

Stundvis bara.

Saknaden är så stor.

Hålet så stort.

Det efter Kärleken.

Den stora.

Jag vill leva fullt ut.

Älska och älskas.

Jag vill vara viktig i en annan människas liv.

Vara någons allt.

Jag vill vara betydelsefull.

Vara viktig.

Inte bara för mig.

I mitt liv.

Flyg till solen, 399:-

Nån som vill följa med?!

Jag har kommit på mig själv med att Hoppas igen.

Hoppas på Honom.

Att han ska höra av sig.

I morgon är en sådan dag.

Som han skulle kunna ha orsak att höra av sig på.

Vågar inte tänka på vad som händer om han inte gör det.

Blundar hårt för att inte se.

Inte förutse.

Vill inte.

Vill inte.

Vill inte.

Vill bara hoppas.

Hoppas.

Och hoppas....

Längtar så efter att få krypa in i Hans famn.

Gömma mig där o stanna där för alltid.

Hans starka armar runt mig.

En hand som stryker undan mitt hår ifrån ansiktet.

Trycker mig mot honom.

Hans hjärtslag i mitt öra.

Min andning i takt med hans.

-Allting kommer att bli bra.

Ena stunden hoppar jag fram,

Glädje tjut och magen bubblar över av Lycka.

Nästa stund en gastkramande hand inom mig.

Som håller så hårt så hårt.

Mina gamal känslo minnen som väcks av detta.

"Ingen kan finnas där för mig helt och fullt. Ingen klarar att stanna hos mig"

Frustrerad över att inte kunna göra något konstruktivt.

Tålamodet som tänjs över alla gränser

Inte veta hur mycket som kommer att få plats i nya hemmet.

Viljan att sätta penseln i handen o måla om lägenheten NUUU!

Ledsamheten över hur Livet blivit. Att det inte blev som jag hade tänkt mig.

Den lilla strimman hopp som ändå lyser igenom allt, den som säger mig att -Bara du försöker tillräckligt mycket kommer det att gå...

Värken i axeln som inte vill släppa

Livet här hemma som måste upprätthållas med mat, tvätt, nattning, städning etc etc

Saknaden efter barnen när de inte är här.

Tröttheten som som hänger över mig som Londondimma

Envisheten som segt o gnetande får mig att gå vidare, ta timme för timme, dag för dag, som för mig mot Framtiden. Framtiden o Ovissheten

Rädslan över att det är så här livet kommer te sig till den dag jag flyttar in på Hemmet. Att aldrig mer få vara en hel familj.

Vetskapen om att jag kommer bo trångt, förlora allt det lilla extra i livet, alltid måsta vända på varje krona får mig att känna att jag farit tillbaka till början av 90-talet o studenttiden.

Om jag ändå hade någon som kunde hålla om, hårt hårt, stryka mig över håret, stilla min oro o torka mina tårar, någon som fanns där, oavsett. Som viskade i mitt öra att allt kommer att bli bra. Snart.

Väninnornas planer börjar ta form.

Vi ska ha ett gemensamt födelsedagsfirande i helgen. Sista april ska vi ut och göra den vaknande staden osäker. Sommargästerna börjar göra sitt antåg denna helg, och krogarna öppnar för säsongen.

Sedan vi stängde åt dom en augustinatt förra året, har vi hållt oss lugna. Samlat energi och dansrytmer. Nu ska barnen leasas ut, mammastilen sopas undan för en kväll i glada tjejerslag. Våren ska välkomnas och efter några skål är har vi säkerligen övertygat varandra att vi ser minst lika unga ut som förra året.

Så fram med dansskorna, se över tillgången på drinktillbehör, för nu tjejer ska vi parta loss!

Bläddrade lite planlöst i en inrednigstidning

Mina ögon fastnar vid en liten annons för en villaproducent. Minnet av den nybyggda villan mitt i det som nyss var en kohage, det som bara stod där en dag när jag åkte till min far, poppar upp.

Jag vill oxå bygga ett hus!

Ett som passar mig o min familj. Ett som jag fått använda min kreativitet till att planlägga. Ett där jag kan ta nya tag o börja om. Där solen lyser in genom stora fönster som går från golv till tak.

I morrse vaknade jag av väckarklockan.

Utan att ha vaknat av mig själv eller barn under natten som gått.

Precis som när barnen var små, tänkte jag att om jag bara vetat innan att jag skulle få sova hela natten igenom, så hade jag njutit mycket mer av det.

Nu njuter jag istället av att känna mig någorlunda utsövd.

Det behövs nog ett antal sånna nätter i sträck för att göra det helt o hållet, så mycket minus som jag ligger på mitt sömnkonto.

Men är innerligt tacksam att John Blund tog en tur förbi mig igår kväll!

Välkommen tillbaka!