Det är länge sedan jag var här,

behovet av vare sig bloggen eller att skriva har inte funnits.

Livet har rullat på,

precis så som det gör.

Nya möten, nya lärdomar.

Nya vägar, nya upptäkter om mig själv.

Livet är fashinerande, särskillt när man vågar granska sig själv i förhållandet till det.

Jag är den jag var,

samtidigt inte.

Även om jag inte 'varit' Sexy Jeans på länge, finns det ändå en bit av henne kvar i mig,

Jag kommer förhoppningsvis även fortsättningsvis vara tjejen med Glimten i ögat, ett brett smile, och en sexig jeansrumpa!

Jo då, jag lever.

Och jag mår BRA!

Tror ärligt talat inte att jag någonsin mått så här bra.

Nu är Jag i fokus i Mitt liv.

Jag delar dagarna med Mig, och jag jag njuter av det till fullo.

Det är först nu, när jag är i andra änden så att säga, jag förstår hur dåligt jag mått, och hur destruktivt mitt beteénde varit. Men jag kunde inget annat då. Allt har sin tid. Och nu är jag Här!

Underbara, underbara Liv!!!

Jag följer stigen,

den som jag gått så många gånger förr.

Plöstligt viker den av ifrån den välkända,

den jag brukar följa,

följer den

som jag inte visste fanns.

En öppen plats träder fram,

vidunderlig utsikt.

Så nära,

har den funnits hela tiden,

utan att jag någonsin funnit den.

Så nära har jag varit här så många gånger förr,

men ändå så långt borta.

När dimman börjar lätta

anar jag konturena av Mig

Jag känner mig instängd i lägenheten.

Har alltid bott i hus.

Nu längtar jag ut.

Närheten med ute.

Vill ha dörren öppen och fönstren nära marken.

Funderar på stuga.

Kanske kan det vara ett kompliment, mindre måsten än i ett hus, men tillräckligt för att stilla mitt behov av att fixa o pyssla?

Surfar o finner. Byggsatser. Idéerna sprutar. Vill så mycket.

Rädd att ta mig vatten över huvudet.

Rädd att fly från mig själv ännu en gång.

Vill ha fötterna på marken,

gå igenom, inte runt den här gången.

Men samtidigt behöver ja terpai.

Lagom är något jag aldrig lärt mig.

Man gör det bästa man kan, och lite till har alltid varit min strävan.

Strävan efter bekräftelse som följt mig hela livet,

men som aldrig räckt ändå.

Dags att ändra det.

Men Lagom är svårt när man inte kan måttskalan.

Inget jubel inombords,

inte ens minsta pirr.

Men inte heller de tjocka moln som täckt himlen tidigare.

Jag bara är.

Plötsligt känns det som att benen bär mig.

Marken under mig är stadig.

Just nu i alla fall.

Till nästa dyk...

Jag har bestämt mig för att 'face-a' smärtan och sorgen den här gången.

Gå igenom den istället för runt den.

Försöker låta bli att flytta fokus till en massa praktiska göranden.

Slinter gång efter gång.

Vet inte hur man sörjer.

Hur man går igenom och inte runt.

Skulle behöva en sorge-guide.

Gråten kom aldrig i går kväll som jag var rädd för.

En vän ringde och jag blev sittandes i tel i stället.

När jag lade mig kom trycket över bröstet igen. Tackar högre makter för Uhneståls avspännings skiva ännu en gång.

Tröttheten hänger i ögonen idag.

Gråten bränner i bröstet.

Ett mail trillar in, som om ingenting hänt, och det vänder sig på insidan.

Gråten behöver ut.

Ut, ut, uuuuuuuuut.

Jag känner tårarna på insidan.

De har inte letat sig fram.

Ännu.

Men jag känner hur de tränger ihop sig i bröstet.

Drar mig för att avrunda kvällen.

Rädd.

Rädd att de ska lura mig och smyga sig fram när jag drar ner persiennen.

Välla fram

Utan botten.

Dränka mig.

Barnen har somnat.

Det är så där tyst o lugnt som det bara är en söndagskväll.

Vanan att sträcka mig efter luren sitter ännu i.

Men jag gör det inte.

Låter timmarna gå,

för att läggas till dagar,

som så småning om kommer att bli till veckor.

Härda ut.

Låta Tiden lägga sig emella mig och det onda.

Läka ut.

Låta Tiden läka mig.

Och nu ska jag sörja.

En timme om dagen.

Varje dag.

Men aldrig mer.

Nu ska jag igenom den,

inte gå runt den,

hoppa över den,

tro att jag kan slippa.

För sorg slipper man aldrig.

Den kapslas in och bärs med.

I ett år eller femton.

Sorg går inte över av sig självt.

Tiden läker.

Men bara om man låter den.

Nu ska jag söjra.

Men i stället för att sörja vidare, gå igenom sorgen, bearbeta den färdigt var jag Duktig.

Distraherade mig själv till annat.

Precis så som jag blev programerad att göra för länge sedan, av föräldrar som gjorde så.

När min mamma dog kom strax min första egentliga pojkvän in i bilden. Ständigt vänner omkring mig.

Tapetserade för första gången ett rum.

Då var jag femton år.  Duktig.

Och på helgerna började festandet.

Jag minns att jag lät sorgen komma fram vid ett tillfälle. Jag var hemma hos en kompis som ett halvår för min mors död hade förlorat en bror. Jag lät sorgen komma, förtvivlan och tårarna. Hon ringde hem till min pappa. Efter det gjorde jag aldrig om det.

När jag separerade från maken var det många praktiska saker att ta tag i. Skaffa möbler. Flytta. Måla om.

Och så kom mannen med stort M in i mitt liv. Och energin och sorgerna över berg-o-dalbanan det innebar tog över.

Passade på att flytta ännu en gång. Totalrenoverade lägenheten. Mer berg-o-dalbana med mannen med stort M. Sen förd bakom ljuset och dumpad.

Så blir det lugnt. För en stund.

En ny kärlek dyker upp. Naturligtvis fångar jag honom. Någon att fokusera på.

Lycka. En liten stund.

Mannen med stort M dyker in i leken igen, o jag låter mig dras med.

Renoverar köket. Själv. Ensam.

Åker berg-o-dalbana med mannen med stort M.

Så blir det tillslut lugnt. Livet lägger sig. Allt ser ut att bli bra. Jag tror tom på tanken att DET BLIR BRA. Kärleken frodas, och tilliten till Livet börjar sakta men säkert växa igen.

Så är exet där. Petar i såren som aldrig läkte. De som sårskorpan åkt av på så många gånger under de här två åren, så de inte kunnat läka helt. Mattan rycks undan och jag faller. Slår mig hårt.

Mitt i detta blir det fritt fall med mannen med stort M.

För att hålla fokus på de stora händelserna. De övriga, att lilla lillasyster sakta kvävs, den stora lillasystern hugger mig i bröstet, chefen ger mig örfilar och allt som kan gå sönder gör det, de orkar jag inte ens beskriva.

Allt detta. Och jag undrar varför jag inte mår bra. Varför jag inte känner glädje. Varför livet känns menlöst och måndag hela veckan.

Ibland kan man få vara trögfattad. Bara man har någon som kan få en att öppna ögonen och få en att se vad som händer och förstå att reaktionen kanske inte är helt oväntad och otippad.

Jag visste vad sorg var.

Reagerade med ångest på den.

Panik.

Fullkomlig förtvivlan.

Nu har jag flera stora som behöver ut.

Så blir den lilla flickan vuxen.

Träffar en man.

Med samma programering.

Inte gråta.

Inte vara ledsen.

Och för allt i världen,

inte prata om såndant som är jobbigt.