Tacksamhets tanke till min egen mor för att hon födde mig till denna värld.

Även att det handlat om att överleva större delen av den, att livets stig varit knotig och brant, och den mer än en gång fört mig ner till ravinens botten, är jag tacksam för att hon födde mig. Trots hur allt sedan blev, blev jag avlad i Kärlek.

Mina underbara små ger mig en anledning att känna innerlig tacksamhet idag.

Skickar en tacksamhets tanke till barnens far, min f.d make oxå. Utan honom hade jag inte haft dom.

Mina underbara små.

Snön kväver alla ljud, allt som hörs är talgoxens kvitter och knarret från mina kängor mot snön

Böjer mig ner för att känna på snön. Ser att den ser fluffig ut, men kan inte minnas hur den känns. Kramig. Mjuk. Men ändå så kall och hård när jag kramar den.

Rullar den lilla bollen. Den suger åt sig all underliggande snö.

Plötsligt har jag gjort en hel snögubbe.

Marken under är alldeles klart grön av mossan som lyser naken under den.

Små oöppnade tallkottar till ögon. En större till näsa. En liten tunn björkkvist till mun.

Den tittar tillbaka mot mig. Böjer mig ner i jämnhöjd och ser vad den ser.

En vacker äng, täckt av snö, små spår efter rådjuren som sökt mat. Ett stort träd mitt på ängen. Tar en bild med min inre kamera för att minnas.

Minnas den dagen Livet vaknade igen.

Om än ovetande om att det inte var bra.

Men jag hade ett fungerande liv.

Med en man som jag älskade. Två små barn. Dockhuslycka.

En trädgård jag skapat med mina egna händer. Precis som hemmet innanför väggarna.

En altan som var min heliga plats.

Där jag dyrkade solen.

Jag åkte på semesterar med den lilla familjen.

Firade jular o påskar med föräldrarparen tre.

Bråkade aldrig med maken.

Somnade varje natt tillsammans.

Barnen snusandes i sina rum.

Jag var ovetande om att det inte var bra.

För det var det bästa liv jag haft.

Ditintills.

Hitintills.

Det enda liv jag haft,

som var värt att kalla liv.

Det var den lyckligaste tiden i mitt liv.

Jag är inte bara yrkeskvinna och mamma,

utan jag är studerande med!

Nästan så jag glömmer bort det emellanåt, men varje gång jag hängivet sitter och jobbar med mina uppgifter kommer det över mig, och jag njuter av omväxlingen det ger mig.

Jag har saknat den intelektuella stimulansen mer än jag varit medveten om.

I mitt jobb är det ryggmärgen som jobbar större delen av tiden.

Så även i rollen som Mamman.

De stunderna när jag bara är Studerande, då gör jag något som bara är för Min skull. Något Jag vill.

Sen hur jag kunde tro att jag hade 20h över varje vecka, det är en annan femma, men hur som helst så får jag ihop det. Jag jobbar heltid, jag har mina barn på halvtid, jag pluggar nattetid och jag är särbo på heltid. Ett riktigt Kinder-Egg liv.

Tidigare var just denna splittring så jobbig, när jag inte fann hur de hakad i varandra, utan var fristående puzzelbitar, som inte ville hänga ihop och bilda Ett liv. Numer ser jag mig som rik. Som har mer än tidigare.

Idag har jag lämnat in min andra studieuppgift på Högskolan. *stolt* Om det blev rätt eller godkänt spelar faktiskt inte så stor roll. Om det kostar mig tid gör ingeting alls. För jag njuter, och växer, och ser när jag läser vad jag skriver, att jag, jag kan skriva! Och lär mig nya saker.

Jag har lyckan att få leva två liv, i ett.

Eller kanske är det tre...

Som ett Kinder-Egg nästan! :)

Jag somnade.

Utan hjälp.

Jag sov.

Och vaknade.

Bemästrade ångesten och paniken,

och somnad om.

Utan hjälp.

När jag vaknade sken solen.

En vinlande skog

Med hissnade djup

Höga bergssidor som stupar brant

Täta granar som skyddande tak

Vinlande stigar som letar sig fram

Knotiga rötter och beklädda stenar

Porlande bäckar som lockar till skratt

En matta av mossa så grön och inbjudande mjuk

Paralyseras och försvinner

In i skogsråets land

Dit ingen utomstående når

Där bara Jag är

Jag

Var tog mitt bloggande vägen?!?

Jag som i princip var beroende av att kika in bland vännerna jag fått här morgon o kväll, helst nån gångn däremellan med, för att se hur alla hade det, o stup i ett ha bloggar poppandes upp i hjärnan som bara måååste ut?!?

Kanske är jag helt enkelt avvand?

Eller kanske för att mina bloggvänner blivit riktiga vänner som finns irl nu för tiden?

Kör förbi en trädgård tidigt på morgonen, där hoppar några skator ner från ett träd, tar sats o flyger iväg. Helt normal företeélse, en helt normal höst dag, förutom att en är helt vit.

Kör vidare, närmar mig jobbet. Vägen går genom täta skogar. Mitt i vägen springer plötsligt en hund. En stor, lite lurvig en. Som en schäfer med frisyr. Bromsar in och den börjar springa längs med min bli. Stannar. En långtradere i mötande körfält på den smala landsvägen. Nitar för att inte köra över hunden. Det får mig att köra in till sidan och stanna. Kliver ur, tänker att främmande hundar ska man ha respekt för, men jag är inte rädd. Hunden överlycklig, men dyngsur. Snurrar runt mina ben hela tiden och gnyr. Söker efter ett halsband med ett telefon nummer till husse eller matte, men nada. Vet inte riktigt vad man ska göra med en herrelös hund, men lämna den mitt på landsvägen där den riskerar att bli överkörd känns inte som ett alternativ. Ringer polisen, får till svar att köra den till stationen i staden där jag arbetar. Nöjt o glatt hoppar hunden in i min lilla bil. Lyder mig och lägger sig tillrätta. När jag ska lämna av den på polisstationen blir varken den eller polisen glad. Hunden vill med mig och polisen vill jaga inbrottstjuvar.

En helt vanlig ovanlig höstmorgon.

Kom vackra vinter,

linda in det mörka, det karga

Jämna ut alla ojämnheter med dina mjuka former,

Lys upp min värld med ditt vita sken.

Nog för att jag fick höra det innan Det stora jobbet med mig själv, men att det skulle ge mig ett så här stort känslospann hade jag inte kunnat föreställa mig.

Tidigare gick jag i nån sorts vacum o levde på. Tyckte att jag kände massor, men mot nu var det nada.

Nu å andra sidan svänger jag lite väl mycket för att jag ska tycka att det är behagligt.

Från att ena stunden vara trött o less på tillvaron, gråta för en ekorre som blivit överkörd, till att vara så varm o lycklig inombords att tårarna rinner för den skull. Misstänker att jag skulle kategoriseras som Total Nuts om jag gjorde nåt sorts test...

Kanske stabiliserar det sig o hamnar någonstans i Lagom spannet så småningom.

Man kan ju alltid hoppas...

Han tog mig visst på orden.

Fast det var länge sedan jag kommenterade det.

Plötsligt höll jag på att sätta frukosten i halsen.

För där, framför mig i tidningen såg jag resultatet.

Fint.

Finner inga andra ord.

Bara ler.

När jag kommer runt krönet står han bara där. Alldeles stilla.

Så stor, så stark, så vacker.

Krönt med en enorm krona.

Jag kommer på mig själv med att bli förvånad över hur mörk han är.

Vi ser på varandra länge.

Ett sånt där andaktigt ögonblick.

När tiden står stilla.

Försent önskar jag att jag stannat till lite tidigare, så jag kunnat se på honom utan att han upptäckt Mig.

Jo tack jag mår jätte bra!
Var precis på väg in på personaltoan för att sätta mig o grina av mig lite.

Blev tyvärr 'störd' av en kund, så jag fick sätta mig i receptionen o le o vara trevlig istället.