Jag vet att jag inte borde vara ensam. Han har rätt.
Men hur skulle jag kunna åka hem till mina vänner, i det skick jag är i nu?
Hur skulle jag kunna kliva in, mitt in, i deras familjeidyll, som det vrak jag är emellanåt?
Hur skulle jag kunna möta dom i charken på Ica, eller på adventsfesten, efter att ha suttit i deras kök, som ett knippe slokna sparris?
Ja, jag skulle kunna be någon att komma till mig. Men jag vet hur familjeliv ser ut mitt i veckan. För jag lever i det själv. Det är jobb, hämta o lämna på dagis och skola, handla och laga mat, Bollibompa och skjutsa till träningar, duscha o lägga barn och den lilla tid som blir kvar vid kvällens slut är både kort och värdefull. Jag kan inte be om något så stort. Även att jag vet att någon av dom på något sett skulle lösa det, och komma till mig.
Och inte orkar jag förklara något heller. Eller höra 'Han är ändå inte rätt för dig när han gör så. Du är värd någon som behandlar dig med kärlek och respekt' För det är vad de skulle säga. Det skulle jag ha sagt dem ifall det varit tvärt om.
theme.postedin: Livet | Permalink | Kommentarer [0]
