Jag trodde jag växte upp i en vanlig familj.
I ett villaområde som alla andra.
Jag trodde jag var som dom andra.
Fast ändå lite annorlunda.
Förstod aldrig vari skillnaden låg.
Jag trodde jag hade ett vanligt liv.
Bara det att jag var ovanligt trög.
Att det var därför jag fick så mycket skäll.
Lite ovanligt korkad o dum, precis så som pappa sa.
För pappa hade ju alltid rätt.
Det har han än i dag.
Tror han.
Jag trodde jag hade en vanlig uppväxt.
Där föräldrarna bråkade jämt.
Där hoten hängde i luften bland sakerna som kom flygande.
En gång flög en stol ner för trappen. Jag minns att jag blev ledsen, för den var ganska ny. Och min alldeles egna.
Jag trodd jag hade en vanlig tonårstid.
Förutom att min mamma dog.
Jag visste inte ens att hon var döende.
Ingen sa nåt.
För det var ju inte så farligt.
Psykologhjälp var ju bara för dom som hade det jobbigt.
Jag trodde jag hade det som alla andra.
Att man fick klara sig bäst man kunde.
Emotionellt stöd kunde jag inte ens stava till.
Jag hade ju trots allt en hund.
Jag trodde jag hade ett vanligt liv.
Och jag har än idag svårt att tro på att det var så olikt alla andras.
Antagligen var det på grund av mig själv.
För att jag var ovanligt korkad och dum.
Det är jag tydligen än.
theme.postedin: Familjeliv | Permalink | Kommentarer [2]
Skrivet av kava den 19 mars, 2008 kl. 06:03 #
Skrivet av M. den 19 mars, 2008 kl. 07:55 #