Det är mycket prat och funderingar just nu från barnen om hur livet skulle varit om jag och deras far fortfarande levt ihop just nu.
Allt har flutit på så bra fram till nu. De har sett oss tillsammans, jag har bjudit in honom hit, han mig. Vi firade jul tillsammans, och bemöter varandra trevligt och artigt. Tom en kram ibland.
Tills nu.
När han gått bakom min rygg och presenterat den nya tjejen för barnen.
Hon som tydligen är hans sanna kärlek. Som han ska dela resten av livet med.
Som han har känt i 2 månader.
Precis.
Inte längre än så.
Ändå så bråttom.
Själv förstår jag inte varför.
För om de nu ska tillbringa resten av livet ihop, så har de ju all tid i världen?
De föregående tjejerna har ju varit avverkade efter 3 mån. Iof har de kommit in i en andra rond, men inte höll det för det.
Jag surar inte. Jag är inte bitter. Jag dömmer inte.
Inte alls.
Jag vill att han ska vara lycklig.
Om detta gör honom lycklig, så är det ju jätte bra!
Men för Stor är det jobbigt.
Nu i helgen skulle de varit hos pappa o nya tjejen, men ville hellere stanna hos mig.
Liten säger inte så mycket.
Är bara mer mammig.
Mer klängig.
Mer gosig.
Och svårare att lämna på dagis på morgnarna.
"Snakar" sin mammis.
theme.postedin: Familjeliv | Permalink | Kommentarer [0]
