Att jag levde för mina barn, gick upp i mina barn, och nästintill levde genom mina barn blev jag varse den dagen jag separerade från deras far. Dagarna utan dom blev olidliga.

Det tog sin tid att vänja mig. Få distans, inse att det inte är hälsosamt att leva så som jag gjorde. Jag måste vara en fristående individ, kunna leva och må bra utan att hänga upp mig själv och mitt liv på vare sig man eller barn.

Men var går gränsen?

Var går gränsen för att ge upp sitt eget välbefinnande och liv, för sina barns rätt till mesta möjliga tid med sin förälder?

Vad händer om man hängt upp sig helt totalt på sina barn, den dagen de flyttar hemmifrån? Då står man där utan liv, och undrar var det tog vägen.

Många barn växer upp med en heltids förälder och en som finns där mindre tid. (Både i de familjer där man bor tillsammans eller där man separerat. Bara för att man bor ihop betyder ju inte automatiskt att en bra kontakt och att mycket tid spenderas med barnen.) Det jag trodde var det bästa när vi separerade var om barnen fick fortsätta ha en bas, en fast punkt att utgå ifrån. Att det är tryggast för barnen att ha ett hem, men att den andre föräldern givetvis ska finnas där för dom ändå. Självklart ville jag vara den basen. Inte för att jag tycker mig bättre än deras far, utan för att jag var så van att ha hand om dom jämt. Det var jag som tagit det största ansvaret för dom sen den dagen de var ett frö i min mage.

Frågan är, skulle jag klara att vända på konceptet, tillåta mig att inte vara den mesta-tiden-basen, den jag inte har och inte kommer få?