Som på beställning var det inte en vanlig arbetsvecka som väntade i morrse.
Upp tidigt, utan att ha sovit särskillt mycket. Vaknat tusen och en gånger. De första sekundrarna innan minnet slagit till har allt varit som vanligt. Sen kom verkligeheten ikapp.
Tvingad till fokus hela dagen. Bara tröttheten fick mig att ge vika för Tankarna emellanåt. Klarat dagen bra.
Fram till nu.
När jag är ensam i tystnaden igen.
Hjärnan som om o om spelar upp det lilla filmklippet, det då allt gick snett. Hjärtat som skriker Neeeej! Storebror Magkänslan som säger 'vad var det jag sa'.
Maktlösheten.
Ännu en gång stryrs mitt liv av någon annan än mig själv. Ännu en gång hamnar jag framför en vindbrygga som dragits upp, där jag inte längre kommer fram.
Jag som trodde jag tagit mig upp, som tyckte att det ljusnade, som var så säker på att nu, nu börjar det äntligen bli bra.
Ännu en gång hade jag fel.
Väldigt väldigt fel.
theme.postedin: Livet | Permalink | Kommentarer [1]
Skrivet av dagboksbloggaren den 22 oktober, 2007 kl. 16:51 #