Men i stället för att sörja vidare, gå igenom sorgen, bearbeta den färdigt var jag Duktig.

Distraherade mig själv till annat.

Precis så som jag blev programerad att göra för länge sedan, av föräldrar som gjorde så.

När min mamma dog kom strax min första egentliga pojkvän in i bilden. Ständigt vänner omkring mig.

Tapetserade för första gången ett rum.

Då var jag femton år.  Duktig.

Och på helgerna började festandet.

Jag minns att jag lät sorgen komma fram vid ett tillfälle. Jag var hemma hos en kompis som ett halvår för min mors död hade förlorat en bror. Jag lät sorgen komma, förtvivlan och tårarna. Hon ringde hem till min pappa. Efter det gjorde jag aldrig om det.

När jag separerade från maken var det många praktiska saker att ta tag i. Skaffa möbler. Flytta. Måla om.

Och så kom mannen med stort M in i mitt liv. Och energin och sorgerna över berg-o-dalbanan det innebar tog över.

Passade på att flytta ännu en gång. Totalrenoverade lägenheten. Mer berg-o-dalbana med mannen med stort M. Sen förd bakom ljuset och dumpad.

Så blir det lugnt. För en stund.

En ny kärlek dyker upp. Naturligtvis fångar jag honom. Någon att fokusera på.

Lycka. En liten stund.

Mannen med stort M dyker in i leken igen, o jag låter mig dras med.

Renoverar köket. Själv. Ensam.

Åker berg-o-dalbana med mannen med stort M.

Så blir det tillslut lugnt. Livet lägger sig. Allt ser ut att bli bra. Jag tror tom på tanken att DET BLIR BRA. Kärleken frodas, och tilliten till Livet börjar sakta men säkert växa igen.

Så är exet där. Petar i såren som aldrig läkte. De som sårskorpan åkt av på så många gånger under de här två åren, så de inte kunnat läka helt. Mattan rycks undan och jag faller. Slår mig hårt.

Mitt i detta blir det fritt fall med mannen med stort M.

För att hålla fokus på de stora händelserna. De övriga, att lilla lillasyster sakta kvävs, den stora lillasystern hugger mig i bröstet, chefen ger mig örfilar och allt som kan gå sönder gör det, de orkar jag inte ens beskriva.

Allt detta. Och jag undrar varför jag inte mår bra. Varför jag inte känner glädje. Varför livet känns menlöst och måndag hela veckan.

Ibland kan man få vara trögfattad. Bara man har någon som kan få en att öppna ögonen och få en att se vad som händer och förstå att reaktionen kanske inte är helt oväntad och otippad.