Frustrerad över att inte kunna göra något konstruktivt.
Tålamodet som tänjs över alla gränser
Inte veta hur mycket som kommer att få plats i nya hemmet.
Viljan att sätta penseln i handen o måla om lägenheten NUUU!
Ledsamheten över hur Livet blivit. Att det inte blev som jag hade tänkt mig.
Den lilla strimman hopp som ändå lyser igenom allt, den som säger mig att -Bara du försöker tillräckligt mycket kommer det att gå...
Värken i axeln som inte vill släppa
Livet här hemma som måste upprätthållas med mat, tvätt, nattning, städning etc etc
Saknaden efter barnen när de inte är här.
Tröttheten som som hänger över mig som Londondimma
Envisheten som segt o gnetande får mig att gå vidare, ta timme för timme, dag för dag, som för mig mot Framtiden. Framtiden o Ovissheten
Rädslan över att det är så här livet kommer te sig till den dag jag flyttar in på Hemmet. Att aldrig mer få vara en hel familj.
Vetskapen om att jag kommer bo trångt, förlora allt det lilla extra i livet, alltid måsta vända på varje krona får mig att känna att jag farit tillbaka till början av 90-talet o studenttiden.
Om jag ändå hade någon som kunde hålla om, hårt hårt, stryka mig över håret, stilla min oro o torka mina tårar, någon som fanns där, oavsett. Som viskade i mitt öra att allt kommer att bli bra. Snart.
theme.postedin: Längtan | Permalink | Kommentarer [0]
