Jag saknar så mycket.

Saknar mannen med stort M.  Han som var mitt hopp, min tro och min längtan. Den vackra, kärleksfulla. Han som var den andra puzzelbiten i mitt liv. Min bästa vän. Min älskade.

Jag saknar min familj. Den som inte finns längre. Den som är halv.

Saknar maken. Den man jag gifte mig med, som skulle finnas vid min sida i nöd och i lust. Som jag skulle åldras med. Dela livet med.

Jag saknar den familj jag aldrig hade som liten. Den hjärtliga, goa, öppna och kärleksfulla. Den man skulle kunnat luta tillbaka sig på när livet sviker en.

Saknar min mamma. Som jag vill tro skulle funnits för mig här i nuet. När livet är tungt att bära själv.

Jag saknar kärleken. Den jag hade med mannen med stort M. Den som fick mitt hjärta att rinna över.

Saknar Tron, den jag nyss återvunnit. Tron på Livet, att det kan bli bra. Nu är den utom synhåll igen.

Jag saknar Hoppet, om att jag ännu en gång kommer att finna Kärleken och Tron på det goda.

Det är så mycket jag saknar i kväll.

Och jag skäms för det.

För jag har tak över huvudet, en egen lägenhet som är min och bara min. Där jag gör precis vad jag vill. Jag har en bil, skattad o betald, som tar mig dit jag vill. Jag har mat att äta mig mätt på varje dag. Kläder så det räcker o blir över. En hel del helt onödiga ting, som finns här bara för att jag tycker de är vackra eller praktiska. Jag har hälsan, inga krämpor att fightas med. En kropp som bär mig. Och sist men inte minst, jag har två underbara barn.

Ändå känner jag mig fattig, halv.

Som en våg kommer saknaden och den sköljer över mig.

"Av hjärtat fattas det en bit" sjunger Sonja Aldén i bakgrunden. Precis så känns det.