Jag känner mig instängd i lägenheten.
Har alltid bott i hus.
Nu längtar jag ut.
Närheten med ute.
Vill ha dörren öppen och fönstren nära marken.
Funderar på stuga.
Kanske kan det vara ett kompliment, mindre måsten än i ett hus, men tillräckligt för att stilla mitt behov av att fixa o pyssla?
Surfar o finner. Byggsatser. Idéerna sprutar. Vill så mycket.
Rädd att ta mig vatten över huvudet.
Rädd att fly från mig själv ännu en gång.
Vill ha fötterna på marken,
gå igenom, inte runt den här gången.
Men samtidigt behöver ja terpai.
Lagom är något jag aldrig lärt mig.
Man gör det bästa man kan, och lite till har alltid varit min strävan.
Strävan efter bekräftelse som följt mig hela livet,
men som aldrig räckt ändå.
Dags att ändra det.
Men Lagom är svårt när man inte kan måttskalan.
theme.postedin: Livet | Permalink | Kommentarer [1]
Känner igen mig i nästan vartenda ord du skriver.
Verkar som om vi följts åt sedan vi skildes.
Allt kommer att bli bra, vännen.
Skrivet av Aelvan den 13 maj, 2008 kl. 22:01 #