Jag trodde en gång, som liten tjej,

att vänner, det är något som varar för livet.

Jag högaktade mina vänner,

fanns där för dom.

Ställde upp och vårdade relationen.

Från min sida.

De gånger mitt liv har varit turbulent,

burit mig emot,

Varit hårt mot mig och ibland skoningslöst.

Då har många av dom blivit genomskinliga.

Försvunnit och blekt bort sin närvaro.

För varje gång det skett har jag tänkt,

att de som inte kan finnas där,

med mig,

för mig,

i både med och motgång,

Ja, de kanske inte är vad jag i Min verklighet kallar Vänner.

Det har kommit nya vänner längs min väg.

På olika plan har våra vägar korsats.

Några har funnits för en stund, andra för en period, vissa få verkar vara de som kan finnas där en livstid.

Ememm skriver om att hon ibland önskar att bloggvännerna fanns där i verkligheten.

Att hon skulle våga släppa dem ända dit. Med risk för att blotta sig. Visa sitt egentliga Jag.

Sen jag blev orädd,

är det just det jag gjort.

Släppt allt fler inpå mig.

Inte vem som helst.

De är noga utvalda.

Dem har jag släppt in.

In i min nakenhet.

In på mitt skin.

Men inte in under det som tidigare.

De som idag står mig absolut närmast bland mina vänner är just de,

de som lärt känna mig naken och blottad från första stund.

Det är dom jag kallar mina äkta vänner.

Dom jag vet finns där för mig i vått och torrt.

Det är dom som vågar ringa mig mitt i natten bara för att berätta en underbar händelse.

Det är dom som skulle flyga genom ett åskväder och med machete slå sig fram i djungeln och hämta mig i om så behövdes.

DE är mina innerliga, älskade vänner!