Här är jag åter efter en mycket lång tids tystnad. Vad har jag med mig från min glänsande frånvaro? Inte mycket, vill jag ärligt medge. Det lilla liv jag levt hittills är fortfarande lika litet som när jag senast skrev, mina "problem" är fortfarande lika världsliga som för tre, fyra månader sedan och den lilla oföränderliga staden jag lever i är fortfarande lika oföränderlig. Allting är precis som förut och jag har inte förmått mig att åstadkomma någon som helst förändring i min enkelspåriga tillvaro. Jag har haft drömmar, visst, det har jag. Men vad har jag gjort för att ta mig i rätt riktning? Inte speciellt mycket... Jag har sedan en bra tid tillbaka återhämtat mig från de tyngda axlar jag hade från det brustna förhållandet med A, nu står mitt djupt ärrade hjärta kvar och blöder för en annan kvinna. Jag trodde aldrig i mina vildaste drömmar att jag skulle kunna släppa de känslor jag en gång hade för A. Helt uppenbarligen så läker tiden sannerligen alla sår, visst, men den har också en tendens att slita upp gamla ärr och ge mig nya sår att läka.
Som naturligt sig bör så ligger mina chanser med denna kvinna sig lågt och jag kan inget göra mer än att hoppas. Allt är som det var förut, med den enda skillnaden att jag blickar mot nya mål och låter de gamla tyna ut med tiden. Jag har livet i behåll, precis som allt annat i min omgivning, men vad mer? Inget utanför min tidlösa sfär ligger inom räckhåll, hur mycket jag än sträcker på mig. Må jag en dag bryta skalet i den trygghet jag har, kläckas på nytt och få se vad världen har att erbjuda mer än min egen hemstad.
Det har gått ett bra tag sedan jag skrev någonting här nu. Jag vet inte hur, men trots att jag känner mig nedåt så har jag inte känt av något begär av att få skriva av mig mina besvär, men nu är det snart tid att återuppta allt detta klagande igen. När jag äntligen finner ett ljus som skina skall i livet och åter ge lycka så tynar även den flamman ut, vad som verkar vara en smärtsam sanning, innan den ens hinner brinna alls. Oddsen går emot mig... Jag vill så gärna få träffa henne innan allt dör ut. Innan lågan slocknar och lämnar svärta som groteska kvarlevor. Det vänder sig i magen på mig när jag ser framför mig hur hon vänder sig bort och försvinner ut i det stora, tomma och hungriga mörkret.
Allt började för ca. två månader sedan. Vi började talas vid över en community och kom mycket bra överrens. Vi har mycket gemensamt, rentav skrämmande mycket och det är mycket gott vi delar. Men såsom allt annat så har även ideal ett slut. Jag hör inte längre något från henne, varpå tystnad ekar i min inkorg. Jag söker höra av mig, visa engagemang i att hålla det lilla vi har kvar vid liv, men jag ser inte samma glöd från henne som jag en gång såg. Det potential jag en gång såg är nu svunnet.
Må vi finna varandra åter, blott vi hade mycket att dela och har mycket kvar att ge.
Nu när jag faktiskt mår bra så skall jag väl ändå få kunna dra nytta av det och må ännu bättre. Jag har helt enkelt bestämt mig. Jag skall försöka att fimpa cigaretterna för att spara mina pengar.
Jag har ganska svåra ekonomiska problem till och från och det är dags att det blir en förändring på detta. Jag vill verkligen släppa dessa giftiga pestspridare. De kostar mig både hälsa och pengar. Inget skall få styra mig. Jag bestämmer över mig själv och ingen annan. Det skall jag personligen se till. Må lyckan stå på min sida så som den har gjort nu under en längre tid. Må jag bli skänkt förmågan att släppa dessa förpestande lustar.
Jag har helt enkelt ledsnat på att styras av en jävla pinne som inte ens är bra för mig. Önska mig lycka till. Lova mig att aldrig dela med er av edra cancerpinnar någonsin mer.
Det har passerat en hel del tid sedan jag senast skrev här. Det är väl kanske inte helt underligt med tanke på att jag för det mesta brukar nyttja min blogg till att skriva av mig bekymmer, sorger och annat dylikt. På senare tiden så har jag helt enkelt mått väldigt bra. Det känns inte helt 100% förvisso, men det skall det inte. Att må bara bra är en illusion eller förnekan. Jag är inte riktigt den som gärna väljer att blunda för sanningen utan snarare tar var dag som den kommer och idag så bestämde jag mig för att återta skrivandet i min blogg.
Jag har på senare tiden fått för mig att jag vill plugga i Amerika. Det kommer i sådana fall att bli i närheten av Philadephia, eller som det brukar kallas av de som bor i området, "Philly". Så för att kunna göra det alls, ekonomiskt sett, så jobbar jag en hel del med att söka stipendier och fonder för att se om man på någon front kan få hjälp med detta. Jag vill verkligen få det här att gå igenom.
Utöver det så är min vardag mer eller mindre vanlig faktiskt. Det blir väl en hel del umgänge med vänner och sådant. Så jag håller ju mig sysselsatt som tur var. Bara så sent som i helgen som var så var jag iväg till Ljusdal för att ha en riktigt mysig grillfest med ett rejält gäng människor. Helt utan vidare så fick jag dessutom ett till syskon i och med det, haha! Ja, det är ju så klart bara en vänskap som kanske har börjat gå lite över styr, men jag trivs i det så jag klagar inte.
Ja, jag känner varken skugga eller svärta förpesta min höstasjäl. Jag känner bekvämt hur ljuset omfamnar mig i en glädjespridande värmande dans. Klangerna från skenets sånger får mig att mot framtiden le, blott framtid jag har uti mitt sinn. Drömmandes, sluter jag nu mina ögon för att somna in i drömmen och leva den. Jag har hela mitt liv i mina helt egna händer. Inget styre skall härska över mig.
Jag har åter funnit mig försjunken i en djup dvala. Ett stadie av trans likt en överdos av drömmar. Djupt, skönt, avkopplande. Det finns inte mycket mer att tillägga om den franske kompositören Jean Michel Jarre. Helt enkelt mästervärk. Jag är mycket nöjd över att jag har hittat tillbaka till hans rentav miljöbeskrivande musik.
Oxygene är en av de bästa låtar som jag någonsin har hört från den här genren. Jag hoppas att ni finner samma avkopplande meditativa känsla som mig i hans underbara musik.
I saknad känner jag hur inget sker... Inget händer mig, allt står skrämmande stilla. Det känns som om tiden har stannat... Jag ids inget göra. Jag ids inget se eller höra... Jag ids inte känna. Varken brinna eller ömt beröra.
Jag känner mig underligt uttömd. Jag vet inte vad som sker med mig, det känns som om flammorna i mitt bröst inte kommer att kunna brinna alls längre. En tomhet av... ja, jag vet ärligt talat inte vad tomheten kommer av. Jag har i vilket fall som helst inte mycket ork till något speciellt alls. Jag tog mig ut i fredags och det gick överraskande väl. Men det var allt. Jag har inte så mycket utöver detta att tillägga. Det känns bara som att jag aldrig kommer att få se flamman i vitögat någonsin mer. Den röda glöd som en gång brann har nu förkolnat för att till synes evigt förbli kallnad och vittrad till aska.
När skall även jag få må riktigt bra? Det har alltid varit något som har dragit ned mig i en själagrop likt svarta skuggor som sliter i kött och ben för att draga mig än längre ned i misärens oförmögna, bläcksvarta fälla av skärande rosentör.
Jag vet, jag har talat om bättre tider äntligen voro kommen, men hur jag än fördärvar mina svarta klor som hjärtat mitt förfärligt rispar. När såren av tiden slutna är, de av minnerna åter slits. Låt mig få släppa allt vad svärtan ger, låt mig aldrig mer förblindas. Låt mig lycka känna.
Om det någonsin har varit min tur att vara frustrerad så är det fan nu! Jag har kollat allt jag kan över internet och surfat som en tok efter detta avskyvärda felmeddelande när jag skall logga in på msn: "8100030d" - Vilket jag inte ens vet vad det innebär... Om det är någon av er som har samma problem så skriv gärna en kommentar för jag blir sannerligen vansinnig!
Jag menar, det är det enda sociala jag gör numera. Jag har inte mycket annat för mig! Det knepiga i det hela är också att (som ni ser) jag kommer ut på internet, men inte msn. Detta förstummar mig... Jag har kollat som sagt och följt anvisning efter anvisning, men utan något som helst resultat.
Min sista utväg från den infernaliska vreden som problemet bidrar till får jag helt enkelt stilla med lite nikotin. Tack som fan, Bill Gates.
Så var den stora dagen kommen. Låt detta bli en milsten som symbol för det som har varit, som en minnesrelik för allt gott som har hänt samt ett löfte om en bättre framtid för oss båda. Må din fördelsedag vara till rikligt med nöje! Hoppas att du får förtära högmodiga kvantiteter tårta! Jag hoppas även att du får rikligt med trevliga stunder. Nu när du intar åldern 25 så är det hög tid att fira med festligheter som aldrig tidigare. Eller kanske man skall ta det lite lugnt ändå, hehe.
Hur många gånger hon än säger det, hur mycket hon än försöker övertyga mig om att det aldrig någonsin mer kommer att bli vi, så kommer jag alltid att lita på att tiden får avgöra framtiden och att tidens tand kan vara väldigt generös. Hur mycket jag än försöker ta in det hon säger, hur mycket jag än försöker att acceptera det så kan jag inte låta bli att tänka tyst för mig själv; "Hur är det säkert? Ödet går att förändra och det är inte mina ord."
Jag vet själv att ödet inte är en säker och garanterad framtid. Visst, hon har sett min framtid med någon annan som kommer att leda till lycka och familj. Jag tror på henne till viss del, men inget säger att det är garanterat att hända. Hon må hålla stenhårt vid det hon har sett, men jag håller även stenhårt vid att det kan förändras med tiden beroende på vad jag förtar mig. Ödet för mig är inte vad som komma skall, utan snarare vad som komma kan och det med allra största sannolikhet. Jag vet själv att ödet går att förändra. Jag har sett det ske. Jag har orsakat det.
En mycket god vän till mig sade till mig vid midsommar, 2007, dessa ord alldeles innan han var på väg att bege sig hemåt; "Ja, vi ses väl senare något tag då. Du kommer ju inte må så bra i typ, två år, men du kommer ju att leva, för vi kommer att träffas." - G.L. Jag hänvisar till dessa ord med orsak att ungefär nio månader senare så stäldes jag inför ett val som uppenbarligen skulle förändra mitt liv som det ser ut nu. Helt ovetandes om vad som stod på spel så ställdes jag inför valet "Vem skall jag följa med hem?". Situationen var följande; Jag var nere vid krogen för att göra mina väninnor A och M sällskap hem, då vi stannade till vid något random ställe för att få i oss lite käk. Vi pratade mycket med varandra den kvällen om så gott som allt möjligt. När vi sedan skulle börja röra på oss mot våra hem så fick jag ett val att besluta. Vem av mina väninnor skulle jag slå följe hem för att övernatta hos? Jag gjorde ett val som bröt ödets sylvassa grepp om min misäriska, melankoliska själ som dessutom, av ödet, förväntades fortsätta vara just misärisk och melankolisk i åtminstånde 15 månader till. Jag valde att följa med A upp till hennes lägenhet. Det var en underbar natt med inte allt för mycket sömn, men däremot outtömlig kärlek.
Jag har själv övervunnit ödets kraft. Jag släppte allt vad misär hade att erbjuda och gav mig in i vad som skulle vara sammanlagt 12 månader av konstanta fjärilar i magen. Det var det bästa valet jag gjort i hela mitt liv och jag skulle ge allt i världen för att få göra det åter.
Av den anledningen kan jag tyvärr inte ta åt mig av hennes ord när hon säger "aldrig mer". Det förstummar mig något ibland när det alltid har brukat vara hon som uttalar de befriande orden; "time will tell". Jag vet vad ödet vill ge mig, men jag tackar nej. Jag ser hellre att ödet ger mig tillbaka det som ödet fråntagit mig.
Nu i helgen som har varit så har jag spenderat all tid fram tills nu hos min kusin, B, som bor i en liten förort strax syväst om min hemstad. Det har varit fruktansvärt skönt, för jag har kunnat tänka på annat än att jag mår skit inombords. En mycket välbehövd semester från alla mina känslor med andra ord. Som det verkar nu så kommer jag att vara kvar där typ hela veckan. Det skall faktiskt bli riktigt skönt om jag får säga vad jag tycker. Förhoppningsvis så kommer det leda till exakt det jag så länge har varit ute efter att uppnå. Förhoppningsvis så kommer jag att kunna hålla fast vid känslorna utan att bära smärta av dem. Det är mitt mål som det är just nu.
Missförstå mig inte, jag älskar henne fortfarande och jag vill inget hellre än att fortsätta med det, men jag vill inte behöva pinas av det såsom jag har hittills. Det borde finnas en lösning. Det måste finnas en. Jag behöver en. Jag vet trots allt vad det är jag vill. Jag vet även vad jag vill slippa, men det är svårt. Det har sina motgångar, men på senare tiden så verkar det fungera. Jag känner inte mycket smärta och när jag känner efter, berör mina känslor gentemot henne, så känner jag en eld som glödhet brinner likt en livets flamma. Nu gäller det bara att hålla vid detta stadie av välgång. Allt kan trots allt förändras med en vindpust.
Jag är snart redo att ge vika för mina smärtor. Hur jag än gör så blir de bara starkare och starkare. Jag börjar tro att det inte längre finns något hopp i att försöka hålla fast vid det som jag har kvar. Till och med mina tröstande och naiva förhoppningar om en återförening börjar svikta. Hur skall jag göra? Vad kan jag göra? Jag vet inte... Skänk mig frid, snälla. Jag finner det ingenstans annars.
For all it's worth, I'm still in love with You. For all it's worth, I still give Myself to You. For all it's worth, I'll always keep You with me. And for all it's worth, You and I could've been We.
Fan... Tårarna slutar aldrig att falla. De gnistrande diamanter som smyckar mina kinder skär i hjärtat på mig likt sylvassa klor som slukar min själ och raserar den innersta helgedom som så skört vilar inom mig.
Ju mer jag försöker förneka sanningen om den skadliga framtid som väntar mig desto ondare gör det för mig. Jag kan inte sluta älska henne och således kan jag inte sluta hoppas på en framtid med henne. Mitt ärrade hjärta blöder med öppna sår och jag kan inget göra. Jag kan inget annat än hoppas även om hoppet är allt jag har kvar och hoppet antagligen är det enda som kommer att vara något mellan oss två.
Om jag bara kunde få gå tillbaka, om bara för en stund...
