Här är jag åter efter en mycket lång tids tystnad. Vad har jag med mig från min glänsande frånvaro? Inte mycket, vill jag ärligt medge. Det lilla liv jag levt hittills är fortfarande lika litet som när jag senast skrev, mina "problem" är fortfarande lika världsliga som för tre, fyra månader sedan och den lilla oföränderliga staden jag lever i är fortfarande lika oföränderlig. Allting är precis som förut och jag har inte förmått mig att åstadkomma någon som helst förändring i min enkelspåriga tillvaro. Jag har haft drömmar, visst, det har jag. Men vad har jag gjort för att ta mig i rätt riktning? Inte speciellt mycket... Jag har sedan en bra tid tillbaka återhämtat mig från de tyngda axlar jag hade från det brustna förhållandet med A, nu står mitt djupt ärrade hjärta kvar och blöder för en annan kvinna. Jag trodde aldrig i mina vildaste drömmar att jag skulle kunna släppa de känslor jag en gång hade för A. Helt uppenbarligen så läker tiden sannerligen alla sår, visst, men den har också en tendens att slita upp gamla ärr och ge mig nya sår att läka.
Som naturligt sig bör så ligger mina chanser med denna kvinna sig lågt och jag kan inget göra mer än att hoppas. Allt är som det var förut, med den enda skillnaden att jag blickar mot nya mål och låter de gamla tyna ut med tiden. Jag har livet i behåll, precis som allt annat i min omgivning, men vad mer? Inget utanför min tidlösa sfär ligger inom räckhåll, hur mycket jag än sträcker på mig. Må jag en dag bryta skalet i den trygghet jag har, kläckas på nytt och få se vad världen har att erbjuda mer än min egen hemstad.
Det har gått ett bra tag sedan jag skrev någonting här nu. Jag vet inte hur, men trots att jag känner mig nedåt så har jag inte känt av något begär av att få skriva av mig mina besvär, men nu är det snart tid att återuppta allt detta klagande igen. När jag äntligen finner ett ljus som skina skall i livet och åter ge lycka så tynar även den flamman ut, vad som verkar vara en smärtsam sanning, innan den ens hinner brinna alls. Oddsen går emot mig... Jag vill så gärna få träffa henne innan allt dör ut. Innan lågan slocknar och lämnar svärta som groteska kvarlevor. Det vänder sig i magen på mig när jag ser framför mig hur hon vänder sig bort och försvinner ut i det stora, tomma och hungriga mörkret.
Allt började för ca. två månader sedan. Vi började talas vid över en community och kom mycket bra överrens. Vi har mycket gemensamt, rentav skrämmande mycket och det är mycket gott vi delar. Men såsom allt annat så har även ideal ett slut. Jag hör inte längre något från henne, varpå tystnad ekar i min inkorg. Jag söker höra av mig, visa engagemang i att hålla det lilla vi har kvar vid liv, men jag ser inte samma glöd från henne som jag en gång såg. Det potential jag en gång såg är nu svunnet.
Må vi finna varandra åter, blott vi hade mycket att dela och har mycket kvar att ge.
I saknad känner jag hur inget sker... Inget händer mig, allt står skrämmande stilla. Det känns som om tiden har stannat... Jag ids inget göra. Jag ids inget se eller höra... Jag ids inte känna. Varken brinna eller ömt beröra.
Jag känner mig underligt uttömd. Jag vet inte vad som sker med mig, det känns som om flammorna i mitt bröst inte kommer att kunna brinna alls längre. En tomhet av... ja, jag vet ärligt talat inte vad tomheten kommer av. Jag har i vilket fall som helst inte mycket ork till något speciellt alls. Jag tog mig ut i fredags och det gick överraskande väl. Men det var allt. Jag har inte så mycket utöver detta att tillägga. Det känns bara som att jag aldrig kommer att få se flamman i vitögat någonsin mer. Den röda glöd som en gång brann har nu förkolnat för att till synes evigt förbli kallnad och vittrad till aska.
När skall även jag få må riktigt bra? Det har alltid varit något som har dragit ned mig i en själagrop likt svarta skuggor som sliter i kött och ben för att draga mig än längre ned i misärens oförmögna, bläcksvarta fälla av skärande rosentör.
Jag vet, jag har talat om bättre tider äntligen voro kommen, men hur jag än fördärvar mina svarta klor som hjärtat mitt förfärligt rispar. När såren av tiden slutna är, de av minnerna åter slits. Låt mig få släppa allt vad svärtan ger, låt mig aldrig mer förblindas. Låt mig lycka känna.
Om det någonsin har varit min tur att vara frustrerad så är det fan nu! Jag har kollat allt jag kan över internet och surfat som en tok efter detta avskyvärda felmeddelande när jag skall logga in på msn: "8100030d" - Vilket jag inte ens vet vad det innebär... Om det är någon av er som har samma problem så skriv gärna en kommentar för jag blir sannerligen vansinnig!
Jag menar, det är det enda sociala jag gör numera. Jag har inte mycket annat för mig! Det knepiga i det hela är också att (som ni ser) jag kommer ut på internet, men inte msn. Detta förstummar mig... Jag har kollat som sagt och följt anvisning efter anvisning, men utan något som helst resultat.
Min sista utväg från den infernaliska vreden som problemet bidrar till får jag helt enkelt stilla med lite nikotin. Tack som fan, Bill Gates.
Jag är snart redo att ge vika för mina smärtor. Hur jag än gör så blir de bara starkare och starkare. Jag börjar tro att det inte längre finns något hopp i att försöka hålla fast vid det som jag har kvar. Till och med mina tröstande och naiva förhoppningar om en återförening börjar svikta. Hur skall jag göra? Vad kan jag göra? Jag vet inte... Skänk mig frid, snälla. Jag finner det ingenstans annars.
For all it's worth, I'm still in love with You. For all it's worth, I still give Myself to You. For all it's worth, I'll always keep You with me. And for all it's worth, You and I could've been We.
Fan... Tårarna slutar aldrig att falla. De gnistrande diamanter som smyckar mina kinder skär i hjärtat på mig likt sylvassa klor som slukar min själ och raserar den innersta helgedom som så skört vilar inom mig.
Ju mer jag försöker förneka sanningen om den skadliga framtid som väntar mig desto ondare gör det för mig. Jag kan inte sluta älska henne och således kan jag inte sluta hoppas på en framtid med henne. Mitt ärrade hjärta blöder med öppna sår och jag kan inget göra. Jag kan inget annat än hoppas även om hoppet är allt jag har kvar och hoppet antagligen är det enda som kommer att vara något mellan oss två.
Om jag bara kunde få gå tillbaka, om bara för en stund...
Jag kan inte hålla mig... Jag saknar hennes varma leende alldeles för mycket. Den uppspelta känslan jag hade från mitt experiment igår har gått över och jag känner åter hur mina demoner sliter i min kropp likt hungriga bestar som inget hellre ser än att jag slits i tusen bitar för att endast lämna fragment kvar av vad som är jag.
Hur jag än försöker att låta bli så blickar tankarna tillbaka till henne. Det gör så ont att veta att det kanske aldrig mer blir vi... Aldrig mer kommer jag att kunna hålla om henne så som jag en gång gjorde. Jag vill få vara med henne, men det går emot mig hela tiden och livets fjättran håller ett järngrepp kring min blottade hals i beredskap att kväva mig med sorgerna av vad jag har förlorat. Med min lycka och mitt psyke som insatts förlorade jag mot mitt eget hjärta i ett spel om vad som skulle kunna leda till en framtid. Om jag ändå bara kunde gå bakåt i tiden och stanna där för all framtid...
Magen knyter sig till en klump vid tanken på allt jag förlorat.
Saknaden av henne växer sig starkare och jag vet inte var jag skall göra av allt jag känner.
Ju mer jag tänker tillbaka desto mer orolig för framtiden blir jag.
Jag vet att den person som jag håller kär inte mår bra alls och jag
önskar att jag kunde hjälpa henne, men ju mer jag försöker desto mer
problem ställer jag till med.
Det får mig att känna mig som ett misslyckande. Som om jag inte räcker
till för att kunna hjälpa, att jag är orsak till att hon mår dåligt
eller åtminstone delvis orsak.
Jag vill att hon skall kunna känna trygghet i mina armar. Finna mina axlar tröstande i svåra tider. Jag vill kunna hjälpa henne.
Men det verkar som om det kommer att ta lång tid innan det kommer att ske.
Jag kan inget göra så länge hon inte ber om hjälp... Jag gör sällan
annat om dagarna än väntar på att telefonen skall ljuda i ett rop på
hjälp, helst ett kall av sällskap förvisso.
Du har mitt hjärta i ett järngrepp. Min livsglöd omfamnas ödmjukt av dina varma händer. Jag skakar av rädsla och sorg när du med dina fingrar genomborrar det jag gav dig. Skärrad och sårad, blödande och gråtandes lämnade jag mitt öde i dina händer. Det var det största misstag jag begått.
Jag saknar dig så mycket att blotta tanken på dig får mig att rysa av den kärlek jag känner gentemot dig. Jag vill åter få vila i din famn så som jag alltid gjort tidigare. Det gör ont att ha förlorat något som för mig var så värdefullt och underbart. Jag kan inte låta bli att bläddra genom gamla bilder och minnas hur bra det en gång var. Ju närmare nuet jag kommer, desto sämre ser jag att du mår och det får mig att delvis känna din smärta när jag ser dig lida. Jag vill kunna hjälpa men kan inget göra, för den hjälp jag kan ge vill du inte ha. Är det för att det är jag? Eller är jag otillräcklig? Jag vet inte, men jag kan inte tvinga på dig min hjälp. Du måste själv be om den.
Jag vet inte vad jag skall göra om dagarna numera. Förr kunde jag alltid finna glädje i att vara med dig, men den tiden verkar vara över för att fortsätta vara så.
Varför önskar du ensamhet? Är det rädsla för att känslor skall återlivas? Finns känslorna fortfarande kvar och du är rädd för att de skall leda till smärta? Jag kan inte se någon annan anledning inom mig själv än att du vill ta död på dina känslor gentemot mig. Jag kan inte klandra dig. Du har mycket annat att tänka på. Men följ ditt hjärtas vilja och inte dina tankars vilja för om du går emot ditt hjärta så slutar det endast i smärta. Nu är det hög tid att jag avslutar denna monolog... Nu lämnar jag tankarna som fläktar i mina sinnen till vila för att själv finna frid. Jag har fått ge utlopp för mina funderingar dock utan svar. Min monolog kommer att fortsätta med fläktandet i mina tankar, men tills dess så skall jag ta tillfället till att må så bra som en hjärtekrossad människa kan må.
When the sun comes down, when the rain wash away, all the hopes I can bring into another day. Another day.
When your trees start to sway and the wind makes them move I can tell that you don't know.
To all the fights I've conquered and beyond. The times have changed and I will now move over slowly... But through it all I still feel lost without you. Hard to find a new soul. The silence takes its toll...
Jag vet inte vad det är med mig.. Ena dagen känns allt helt okej, den andra ännu bättre, men den tredje kan kännas åt helvete. Just nu så är jag i den där tredje dagen då allt är skit.
Jag saknar henne och jag antar att det är det som är orsaken, men hur kan jag veta säkert? Jag hade en naiv tröst om att allt mot alla odds skulle kunna bli bättre ändå. Trots allt som är sagt. Trots allt som är bestämt. Det verkar som om ödet har något helt annat planerat för mig. Något som jag egentligen inte vill ha. Jag vill inget annat ha än att få vara med den jag älskar.
Jag ser min ömkan som frustrerande. Jag ältar efter samma sak dag in och dag ut, men helt utan resultat eller framgång. Jag finner endast motgångar i allt jag förtar mig. Ödet är väldigt svårt att förstå sig på. Det verkar som att ödet däremot helst ser mig som sliten och sårad. Förkastad i helveteseldar och dränkt i misär. Om jag bara kunde förändra vad som komma skall, för det som ödet har att erbjuda mig och min framtid är för mig ointressant. Jag vill tillbaka. Jag vill åter till den sköna tid som jag hade en gång.
Över ett år har passerat och jag känner fortfarande samma starka glöd inom mig som då. Den enda skillnaden är att den glöden nu är brännande het och lämnar många brännsår på mitt redan ärrade hjärta. Den glöd som bor i mitt bröst var en gång varm, tröstande och skön. Det är den inte längre.
Jag bara hoppas att allt blir bra snart, för annars så vet inte jag om jag kommer att klara mig. Jag menar, jag kommer att överleva, men det är i princip allt jag kan göra.
Jag känner den ideligen. Jag ser ständigt rädslan i vitögat och skräms av vad som komma skall. Även om jag inte vet vad livet har planerat för mig, så räds jag tanken av att något skall förändras.
Ju mer jag tänker på det, ensam eller inte, så saknar jag de gamla tiderna mer och mer. Det smärtar mig något otroligt att jag aldrig mer kommer att få kunna hålla om henne på samma vis igen. Jag kommer aldrig att få leva på samma vis igen och saknaden efter henne växer likt en tumör i bröstkorgen. Hur skall det här sluta? Jag vet inte. Hur skall jag göra för att kunna stärka mig själv och finna mitt stöd inom mig själv? Jag vet inte! Men en sak är säkert och det är att jag säkerligen inte kommer att må något vidare bra den närmsta tiden.
Jag vill kunna vara med henne utan att spänningen mellan oss ställer sig i vägen. Jag vill kunna släppa, men samtidigt så vill jag tillbaka till det vi en gång hade, för jag mådde riktigt bra under den tiden. Jag kan bara hoppas på att ödet verkligen ändrar uppfattning om min framtid, för jag ser inget hellre än att hon mår väl. Jag önskar däremot även för min egen räkning att jag får henne åter. Ensamheten förtär mig. Även om jag har vänner och nära runtom mig så spelar det ingen roll, för det som jag och A hade var något speciellt och jag kommer alltid att sakna den tiden som jag hade med henne.
Jag trodde att jag visste vad kärlek var innan jag träffade henne, men så fel jag hade. Aldrig förut har jag haft så starka känslor gentemot någon. Aldrig förut har jag blivit så glad över att få vara med någon som när jag var med henne. Aldrig förut har jag så gärna velat spendera hela mitt liv med någon som jag så gärna vill med henne. Så mycket som jag älskar henne, så mycket som jag vill få omfamna henne åter.. Det får min själ att förfalla endast för att låta det ta alltför lång tid att bygga upp på nytt.
Jag vill åter få se henne, beröra hennes vackra hy, låta hennes läppar möta mina i skön passion. Jag önskar att ödmjukt och kärleksfullt få vila mina armar runt hennes midja, så graciös och förförisk. Hela hennes kropp är ett heligt tempel som jag önskar besitta för att bedja till hennes dunkla själ om sann glädje byggd på de kraftigaste av känslor. Jag önskar få min bedjan beviljad av hennes varma själ. Jag älskar dig, A. Det kommer jag alltid att göra. Må du finna glädje och ödmjukhet i allt du förtar dig.
