31 aug kl 09:55, 2009
Skrivet av shenlung under kategorin Kunskap | 0 Kommentarer |
Permalink
Hur många gånger hon än säger det, hur mycket hon än försöker övertyga mig om att det aldrig någonsin mer kommer att bli vi, så kommer jag alltid att lita på att tiden får avgöra framtiden och att tidens tand kan vara väldigt generös.
Hur mycket jag än försöker ta in det hon säger, hur mycket jag än försöker att acceptera det så kan jag inte låta bli att tänka tyst för mig själv;
"Hur är det säkert? Ödet går att förändra och det är inte mina ord."
Jag vet själv att ödet inte är en säker och garanterad framtid. Visst, hon har sett min framtid med någon annan som kommer att leda till lycka och familj. Jag tror på henne till viss del, men inget säger att det är garanterat att hända. Hon må hålla stenhårt vid det hon har sett, men jag håller även stenhårt vid att det kan förändras med tiden beroende på vad jag förtar mig.
Ödet för mig är inte vad som komma skall, utan snarare vad som komma kan och det med allra största sannolikhet. Jag vet själv att ödet går att förändra. Jag har sett det ske. Jag har orsakat det.
En mycket god vän till mig sade till mig vid midsommar, 2007, dessa ord alldeles innan han var på väg att bege sig hemåt;
"Ja, vi ses väl senare något tag då. Du kommer ju inte må så bra i typ, två år, men du kommer ju att leva, för vi kommer att träffas." - G.L.
Jag hänvisar till dessa ord med orsak att ungefär nio månader senare så stäldes jag inför ett val som uppenbarligen skulle förändra mitt liv som det ser ut nu.
Helt ovetandes om vad som stod på spel så ställdes jag inför valet "Vem skall jag följa med hem?".
Situationen var följande; Jag var nere vid krogen för att göra mina väninnor A och M sällskap hem, då vi stannade till vid något random ställe för att få i oss lite käk. Vi pratade mycket med varandra den kvällen om så gott som allt möjligt. När vi sedan skulle börja röra på oss mot våra hem så fick jag ett val att besluta. Vem av mina väninnor skulle jag slå följe hem för att övernatta hos? Jag gjorde ett val som bröt ödets sylvassa grepp om min misäriska, melankoliska själ som dessutom, av ödet, förväntades fortsätta vara just misärisk och melankolisk i åtminstånde 15 månader till.
Jag valde att följa med A upp till hennes lägenhet. Det var en underbar natt med inte allt för mycket sömn, men däremot outtömlig kärlek.
Jag har själv övervunnit ödets kraft. Jag släppte allt vad misär hade att erbjuda och gav mig in i vad som skulle vara sammanlagt 12 månader av konstanta fjärilar i magen. Det var det bästa valet jag gjort i hela mitt liv och jag skulle ge allt i världen för att få göra det åter.
Av den anledningen kan jag tyvärr inte ta åt mig av hennes ord när hon säger "aldrig mer". Det förstummar mig något ibland när det alltid har brukat vara hon som uttalar de befriande orden; "time will tell".
Jag vet vad ödet vill ge mig, men jag tackar nej. Jag ser hellre att ödet ger mig tillbaka det som ödet fråntagit mig.
Signerat -/- ShenLung
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/shenlung/entry/ödets_hand_mig_ej_berör
