27 aug kl 15:29, 2009
Skrivet av shenlung under kategorin Klagosånger | 0 Kommentarer |
Permalink
Magen knyter sig till en klump vid tanken på allt jag förlorat.
Saknaden av henne växer sig starkare och jag vet inte var jag skall göra av allt jag känner.
Ju mer jag tänker tillbaka desto mer orolig för framtiden blir jag.
Jag vet att den person som jag håller kär inte mår bra alls och jag
önskar att jag kunde hjälpa henne, men ju mer jag försöker desto mer
problem ställer jag till med.
Det får mig att känna mig som ett misslyckande. Som om jag inte räcker
till för att kunna hjälpa, att jag är orsak till att hon mår dåligt
eller åtminstone delvis orsak.
Jag vill att hon skall kunna känna trygghet i mina armar. Finna mina axlar tröstande i svåra tider. Jag vill kunna hjälpa henne.
Men det verkar som om det kommer att ta lång tid innan det kommer att ske.
Jag kan inget göra så länge hon inte ber om hjälp... Jag gör sällan
annat om dagarna än väntar på att telefonen skall ljuda i ett rop på
hjälp, helst ett kall av sällskap förvisso.
Signerat -/- ShenLung
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/shenlung/entry/bortkastad_tröst
