Midnight Sorrow

Du har mitt hjärta i ett järngrepp.
Min livsglöd omfamnas ödmjukt av dina varma händer.
Jag skakar av rädsla och sorg när du med dina fingrar genomborrar det jag gav dig.
Skärrad och sårad, blödande och gråtandes lämnade jag mitt öde i dina händer.
Det var det största misstag jag begått.

Jag saknar dig så mycket att blotta tanken på dig får mig att rysa av den kärlek jag känner gentemot dig. Jag vill åter få vila i din famn så som jag alltid gjort tidigare.
Det gör ont att ha förlorat något som för mig var så värdefullt och underbart.
Jag kan inte låta bli att bläddra genom gamla bilder och minnas hur bra det en gång var. Ju närmare nuet jag kommer, desto sämre ser jag att du mår och det får mig att delvis känna din smärta när jag ser dig lida. Jag vill kunna hjälpa men kan inget göra, för den hjälp jag kan ge vill du inte ha. Är det för att det är jag? Eller är jag otillräcklig? Jag vet inte, men jag kan inte tvinga på dig min hjälp. Du måste själv be om den.

Jag vet inte vad jag skall göra om dagarna numera. Förr kunde jag alltid finna glädje i att vara med dig, men den tiden verkar vara över för att fortsätta vara så.

Varför önskar du ensamhet? Är det rädsla för att känslor skall återlivas? Finns känslorna fortfarande kvar och du är rädd för att de skall leda till smärta? Jag kan inte se någon annan anledning inom mig själv än att du vill ta död på dina känslor gentemot mig.
Jag kan inte klandra dig. Du har mycket annat att tänka på. Men följ ditt hjärtas vilja och inte dina tankars vilja för om du går emot ditt hjärta så slutar det endast i smärta.
Nu är det hög tid att jag avslutar denna monolog... Nu lämnar jag tankarna som fläktar i mina sinnen till vila för att själv finna frid. Jag har fått ge utlopp för mina funderingar dock utan svar.
Min monolog kommer att fortsätta med fläktandet i mina tankar, men tills dess så skall jag ta tillfället till att må så bra som en hjärtekrossad människa kan må.

Signerat -/- ShenLung